Med MS måste man vara väldigt organiserad, framförallt om man ska göra något utöver det vanliga, allt går i snigelfart och jag har zero stress tolerans. En resa t.ex måste planeras in i minsta detalj och det gäller framförallt med kollektivtrafik som tåg, buss eller flyg.

I slutet av oktober ska jag åka och hälsa på min dotter i Malmö några dagar, jag ska resa med tåg. Det första jag måste göra är att planera resvägen, jag måste känna igen eventuella stationer där jag ska byta tåg, jag måste veta på förhand var hissarna är och om jag måste byta perrong och framförallt, jag måste ha god tid på mig vid varje byte. Jag efterlyser detaljerade planritningar över Sveriges tågstationer på SJs hemsida där man tydligt och klart ser hissar och toaletter. Den bästa vägen för mig är över Mjölby, över Göteborg är otänkbart om jag reser själv, för långa avstånd. Via Mjölby kan jag åka direkt från Lindesberg och ända bytet är i Mjölby. När jag åker söderut måste jag byta perrong och det betyder att man först måste ned en våning och sedan upp igen, ni vet hur det brukar vara. I Mjölby har dom hissar, problemet är att de ganska ofta inte fungerar, jag kan gå i trappor om jag tar ett steg i taget men med mycket packning är det svårt, jag måste ju ha min käpp också. När jag åker norrut sker bytet i Mjölby på samma perrong, God bless Mjölby! Jag åker aldrig en helg, förutom att det brukar vara mycket dyrare, så är det för mycket folk på tåget, då blir jag stressad och det går inte! Jag har ytterligare ett symptom som gör vardagen och resor besvärliga, jag blir pinknödig väldigt ofta och då är det brottom, jag vet precis var alla offentliga toaletter finns i Örebro och Lindesberg men när jag är på en plats jag inte är van vid vet jag inte det och bara det kan göra att jag blir panik pinknödig.  Min plats på tåget måste vara nära en toa och jag måste alltid se till att jag har varit på toa precis innan jag går av tåget i Malmö för annars hinner vi inte hem innan det är dags igen. Sedan var det packningen, allt måste bäras eller dras med höger hand, den andra handen måste vara fri för käppen, ska jag gå ned eller upp för en trappa måste jag hålla mig hårt i ledstången, jag litar inte på mitt högerben, då måste allt bäras med ena handen, har jag ett extra bagage måste jag surra fast det i handtaget på resväskan, hmmm, borde kanske skaffa mig en bra ryggsäck......

Jag älskar Malmö, dels för vattnet, alla stränder och närheten till Danmark och resten av Europa men också för mångfalden och kulturen som utvecklats ur denna mångfald. Malmö är så avslappnat och opretentiöst, det är, precis som Göteborg, en arbetarstad och det känns tycker jag. Malmö är en underbar stad att promenera i, platt, inga backar, det saknar jag, jag kan inte promenera mer en ca 1000 steg, jag har räknat, innan mitt ben total strejkar men i Malmö finns det lösningar, taxi är billigt, fast pris på vardagar och buss kan man åka bekvämt och bra, om man känner för sightseeing kan man ta ringlinjen, det gjorde Isa och jag en gång, fick se väldigt mycket av Malmö från den bussturen, om du vill se Malmö från vattnet kan du åka Malmös motsvarighet till Göteborgs padda, jag anser nog att Malmös vattenvägar är finare en Göteborgs, förlåt!!! Sedan har jag ju en stadig arm att hålla i, min dotter Isadoras  .

Jag brukar skämta om att jag inte är konfirmerad men jag är döpt två gånger, jag är barndöpt och vuxendöpt. Barndop gäller inte inom trosrörelsen, man ska kunna ta ett eget personligt beslut om man vill döpa sig och överlämna sig åt Jesus och allt vad det innebär, därför väntar man tills man är äldre, istället för barndop har man ”barnvälsignelse”.

 Jag döptes på Kristet Center ganska snart efter att vi, min man och jag, bestämt oss för att bli medlemmar, det betyder att man samlar ihop några ”nyfrälsta” själar för att sedan leda dem en och en ner i en bassäng med vatten, i bassängen finns en pastor som doppar ned personen i vattnet, man får hålla för näsan, och ber samtidigt en bön. Man har sina egna kläder på sig, inte vita ”klänningar” som i svenska kyrkan. Jag var nr två tror jag i raden av glada nyfrälsta, efter mig kom nog fyra till, jag hade på mig en mörklila sjal, om du läser det här Pia så var det din sjal, och när jag sänktes ned i bassängen färjades vattnet mörklila av min sjal, den fällde något fruktansvärt, så de som kom efter döptes i lila vatten. Då skämdes jag för att jag inte tagit av mig sjalen men i dag tycker jag att det var ganska kul.

Ett par år senare gifte vi oss på KC, det var ett fint bröllop, det är tradition att hemgruppen tar hand om och planerar allt, vi behövde inte göra någonting, bara infinna oss, vi fick 3000: - av våra hemgruppsledare så vi kunde köpa ringar och vi fick massor av fina presenter av vänner och släktingar men också av församlings medlemmar.

Det är svårt att skriva om det här, jag vet att många därute har väldigt bestämda uppfattningar om den här typen av församlingar och ser rött när man nämner namnet Ulf Ekman, det gör inte jag. I dag har Ulf Ekman och hans familj konverterat och blivit katoliker vilket vi också gjorde, eller rättare sagt skulle ha gjort om vi kunnat, anledningen att vi inte kan konvertera är att vi varit gifta förut, vi skulle kunna annullera våra tidigare äktenskap men det är väldigt krångligt och jobbigt för alla involverade så vi har valt att avstå. Jag vill nämna här att vi lämnade KC och började besöka Katolska församlingen i Örebro innan Ulf Ekman konverterade, så det var inte p.g.a honom som vi bröt med trosrörelsen, det var helt och hållet vårat eget beslut.

För mig har ett andligt sökande och att ha en tro alltid varit en självklar del av mitt liv och jag är väldigt glad över den erfarenhet och förståelse jag har fått pga. min kurviga väg genom det andliga landskapet, där fick jag till det  , jag tänker fortsätta på den vägen men nu tror jag inte att den blir lika kurvig som förut.

Både som Sai Baba anhängare och KC medlem har jag mött underbara människor, känt samhörighet, tillhörighet och upplevt att jag varit till nytta. Jag har aldrig känt mig tvingad att göra något som jag själv inte vill men... tyvärr är acceptansen för andra trosuppfattningar, inte ens inom kristendomen, särskilt hög, det var inte så länge sedan man ansåg att katolicismen var lika med djävulen inom frikyrkor och trosrörelser och problemet med små fristående församlingar kan vara att det inte finns något större sammanhang att vända sig till om det blir problem eller missämja i församlingen, pastorn är den högste sedan kommer Gud, pastorn hävdar naturligtvis att han hör Gud och vet vad som är bäst för sin församling men tyvärr är pastorn bara människa.

Inom trosrörelsen, jag tror även inom många andra frikyrkor, heter det inte ”Gudstjänst” det heter ”Möte”, man säger; var du på mötet i Söndags? Svaret på det ska alltid självklart vara; ja det var jag, kanske man tillägger;” vilken smörjelse det var” eller ”pastorn var verkligen i anden”. Det finns många kulturspecifika uttryck och begrepp inom trosrörelsen som inte används i Svenska kyrkan, ”smörjelse” och ”att vara i anden” är två exempel, det betyder helt enkelt att det var härlig stämning och att pastorn hade bra flyt på predikan. Det var en s.k "levande predikan".

Församlingar inom trosrörelsen har också något som kallas ”hemgrupp” hemgrupperna träffas en gång i veckan hemma hos någon i gruppen, man ber och prisar herren med sång och tungotal, man ber framförallt för varandra om behovet finns, det gör det ofta. Hemgrupperna är antingen uppdelade, kvinnor i en grupp och män i en annan eller blandade.  Tungotal är ett viktigt inslag i trosrörelse kulturen, tungotal existerar knappt inom Svenska kyrkan men vissa karismatiska katolska församlingar använder sig av tungotal. Det kallas för att sjunga i anden eller be i anden när man använder tungotal. Trots att jag inte tillhör någon församling nu för tiden så ber jag ofta i ”tungor”, det är ett genialiskt sätt att be när man känner ett behov av att göra det men inte riktigt vet om eller för vad.

Kristet Center, som ligger i Örebro är just en sådan församling, den är starkt förknippad med Livets Ord i Uppsala, Ulf Ekman spelade en viktig roll när KC startade någon gång i mitten av 90-talet.

KC är inte den typen av församling som är svår att lämna, det krävs tvärtom en del för att bli medlem, inte pengar eller konstiga riter, bara att man engagerar sig i församlingsarbetet, man tillhör olika grupper, städgruppen eller kafé gruppen, det finns en bokhandel som är öppen före och efter mötena, där behövs personal osv. Lite pengar krävs det, är man medlem så förväntas det att man ska betala” tionde” varje månad, med andra ord, 10 % av din inkomst och kollekt naturligtvis men det räcker med en tjuga varje söndag. Vad ritualer anbelangar så kan vissa inslag i möteskulturen kanske upplevas som rit men det finns ju inom alla trosuppfattningar.

 Första gången jag var på ett s.k möte var 2002 på hösten, efter mycket övertalning och långa intensiva teologiska diskussioner, där jag hävdade att det finns många vägar till Gud och han som senare skulle bli min make hävdade att det bara finns en, följde jag med till Kristet Center på ett s.k möte, det var inte en positiv upplevelse, jag ville vända i dörren. Det är tradition att man har en s.k förbön innan själva mötet, det betyder att någon ber högt och ljudligt i tungor och samtidigt går fram och tillbaka över scenen där ”predikostolen” står, jag hade aldrig sätt eller hört något liknande förutom möjligtvis från något inslag på TV om Livets Ord som då självklart var negativt vinklat. När sedan alla i ”publiken” också sätter i gång och ber i tungor, inte stilla och lugnt för sig själva, neej, högt och ljudligt och hur som helst, vissa nästan skrek, fick jag nog, jag började gråta, jag tror att jag blev chockad, dom som satt bredvid mig såg hur tagen jag var och trodde att jag grät av lycka och glädje för att jag mött Jesus men i själva verket grät jag för att jag var livrädd, jag befann mig mitt i en ganska stor grupp människor som uppenbart var mentalt störda på något sätt, det kunde inte finnas någon annan förklaring till deras agerande, det kändes inte bra alls, dessutom varade mötet i evigheter, jag som var van vid att en Gudstjänst varar i en timme, mötet här varade i säkert över två timmar. Trösten kom efter mötet, som första gångs besökare blev man bjuden på en jättestor, gudomligt (hihi) god räkmacka och kaffe.

Under fika stunden fick man tillfälle att prata med dessa i mina ögon, hjärntvättade och väldigt underliga människor, det visade sig att de var högst normala och dessutom väldigt trevliga, där, vid fikat, trivdes jag, jag tyckte till och med att pastorn och hans fru var väldigt trevliga. För min del är detta nog den absolut kraftigaste kulturchock jag fått och det skulle ta väldigt lång tid innan jag vande mig vid möteskulturen på KC, kanske aldrig faktiskt.

Jag berättat mer i morgon för då är det en ny dag!

I går blev det inte tid för så mycket bloggande,  det blev två IKEA svängar, vi upptäckte att våran lilla bil var ännu mindre en vi trott, två fotöljer gick helt enkelt inte in, så vi fick åka två gånger, sedan hade vi midagsgäster på kvällen , det krävde lite uppmärksamhet, i dag finns inte så mycket energi kvar men ett litet recept kan jag bjuda på, närmare bestämt det jag bjöd på i går kväll.

Whiskey kyckling 4 pers

4 kycklingfileer

0,5 dl Whiskey

0,5 dl soya

1 dl soltorkade tomater, finhackade

3 dl vispgrädde

Dela kycklingfiéérna på längden i 4 bitar och bryn dem i stekpanna, gör såsen i separat gryta, häll i grädden, soyan och whiskeyn, koka upp. Låt de soltorkade tomaterna fräsa med kycklingen en stund, lägg sedan över allt i såsen, låt små puttra i ca 10 min till, den här rätten är jätte bra att göra dagen innan, då är det bara att värma den innan servering. Man kan servera klyft potatis eller, ännu godare, potatismos med parmesanost i, jag brukar knapersteka kantareller om jag har och tillsätta i grytan, jättegott!!!

Till efterätt åt vi Creme caramel, säkert felstavat, med varma hjortron, jummy!!  

Det fick bli en bild på mitt lilla hjärta, Ebba i dag

Isadora och jag skulle åka tillbaka till NY efter ett ganska långt besök i Sverige, Isa var liten, ca 1 ½ år, som vanligt blev vi skjutsade av min fina mamma till Arlanda. Det hör till saken att jag avskyr att flyga och dessutom ville jag inte tillbaka till NY, jag ville flytta hem till Sverige, men jag hade många lösa trådar som jag var tvungen att ordna med först, bl.a mitt företag, beställningar som inte var levererade och mitt privatliv var i en enda miserabel röra.

Vi skulle flyga direkt med Pan Am till NY, vi gick ombord och Isadora och jag fick väldigt bra platser, längst fram i planet, gott om utrymme med andra ord. Bredvid oss satt två unga tjejer, kanske i 18 års åldern, jag började prata med dem och det visade sig att de skulle till Argentina, dom var på sin första missionsresa, jag minns inte vilken kyrka de tillhörde men någon typ av frikyrka var det i alla fall.

Planet lyfte och efter ca 20 min, samtidigt som flygvärdinnorna delade ut hörlurar, jag har en väldigt klar minnesbild av en flygvärdinna som stod precis vid våra platser med hörlurar i den ena handen och sedlar i den andra, hör jag en explosion, så pass kraftig att planet skakar till och börjar förlora höjd, tiden som följde var tumult artad, människor skriker och gråter, flygvärdinnan som står vid våran plats kastar både sedlar och hörlurar rakt upp i luften och bara rusar därifrån, Isadora sitter i mitt knä, hon tvärslocknar mitt i detta kaos. Jag får en iskall känsla av att det här är nog slutet men samtidigt känner jag mig kolugn och glasklar, min första tanke är att jag ställer mig väldigt frågande till flygvärdinnans reaktion, jag tänker; ingår det inte träning för sådana här situationer i deras utbildning? Det hon gjorde hade kunnat skrämma vettet ur vem som helst.

Jag vet inte hur lång tid det tar innan kaptenen berättar i högtalaren att en motor har gått sönder, han uttryckte sig så här; Im very sorry but we just lost an engine, varav de flesta i planet häver sig mot fönstret för att se var motorn tagit vägen, sedan informerar han oss om att vi måste nödlanda och för att detta ska bli möjligt måste vi först släppa ut det mesta av bensinen i Östersjön. Ingen blir särskilt lugnad, de flesta tänker nog att om ena motorn pajat kan den andra också göra det.

Under den här perioden i mitt liv hade jag Sai Baba som min trygghet och jag bar alltid en amulett runt halsen med Sai Baba på ena sidan och Jesus på den andra, jag hade dessutom lärt mig böner och mantran på hindu som användes i Sai Baba sammanhang. Ett av dem var Om Sai Ram.

Mina nyvunna vänner bredvid var väldigt rädda och oroliga, jag var också rädd men inte panikslagen, jag har en förmåga att bli glasklar när det är skarpt läge, kanske jag skulle ha blivit akut sjuksköterska, hur som helst, jag ber mina vänner att fatta varandras händer och sedan fatta min också och repetera efter mig; Om Sai Ram, Om Sai Ram, samtidigt som jag gnuggar min amulett mellan tummen och pekfingret, tills vi landar.

Så där sitter vi och repeterar unisont, Om Sai Ram…, två tjejer från frikyrkan och jag som tror att jag sitter inne med den stora sanningen.

Ner kom vi i alla fall, lugnt och sansat. När jag gick av planet så vände jag ansiktet mot himmelen och tänkte; ok, jag hör dig, jag blir kvar i Sverige och försöker reda ut saker och ting härifrån. Jag satte mig inte i ett flygplan på många månader efter det men jag har faktiskt inte blivit mera rädd för att flyga, kanske tvärtom faktiskt.

Jag tyckte att ”nyandlighet” eller New age var något fantastiskt, en befrielse från alla förtryckande religioner som kräver så mycket och ställer till krig och annat elände i världen, allt var tillåtet och spännande. Redan som barn funderade jag mycket på döden och vad som händer därefter, jag har alltid längtat förtvivlat efter bevis på att livet fortsätter, eller någon form av liv i alla fall och då menar jag inte att vi blir till maskmat och såsmåningom blommor och mat till någon annan diffus livsform, neej det vill/ville jag inte, det räcker inte för mig. Visst vill de flesta att det ska finnas något efter döden? Inte känns det särskilt attraktivt att det bara blir svart och inget mer, finito, god natt och ajöss.

New age erbjuder ett smörgåsbord av olika möjligheter, det är bara att välja och vraka och inte krävs det särskilt mycket heller, bara att man är snäll och käkar vegetarisk mat och är rädd om miljön förstås. Jag kommer aldrig att glömma när jag läste Shirley Maclaines ”Out on a limb” för första gången, har läst den flera gånger och sett filmen. För första gången i mitt liv var jag inte rädd för att dö, jag upplevde att jag genom den boken fick bevis för att livet faktiskt fortsätter efter att vi dör, jag läste, skrattade och grät av lycka om vartannat, ganska absurt att en skönlitterär bok hade en sådan inverkan, men också fantastiskt, jag har faktiskt upplevt, på riktigt, hur det känns att inte vara rädd för att dö.  Jag läste även Kabbala, vilket är en viktig del av den judiska mystiken, Madonna, ni vet, hon är ju Kabbahlist. Jag slukade all litteratur jag kunde komma över, som handlade om själavandring, spiritism, Tarot, you name it, i New York fanns det bokhandlar som bara hade sådan litteratur, jag upplevde verkligen att jag fann tröst och trygghet i New Age världen. Den passade mig och i NY under 80-talet kunde det inte bli mer rätt. Jag försökte mig även på att läsa Bibeln och upplevde väl att Uppenbarelseboken var ju spännande och en del berättelser i GT, men NT var ganska tjatig, speciellt alla dessa evangelier som berättar i stort sätt samma sak. Tyvärr var känslan av att vara odödlig en färskvara, inte som mjölk, mera som en påse mjöl, alltså lite längre hållbarhet en mjölk  , efter ett tag krävde jag svar på fler frågor och dessa frågor ledde så småningom till Sai Baba, jag ville tillhöra något som var lite mer varaktigt och stabilt, ni vet ju hur det slutade.

Jag tror att den enda vägen till Gud är via Jesus, jag riktigt hör hur många av er skruvar på sig, men jag tror också att det finns lika många vägar till Jesus som det finns människor. Min väg dit, eller hit rättare sagt, har varit väldigt kurvig, att jag så småningom har en bekännande kristen tro, som jag inte tänker hålla privat eller hemlig, är ett personligt val, jag väljer att tro, jag har inte blivit vetenskapligt överbevisad att allt är sant som står i bibeln, jag väljer att tro på bibeln som i mina ögon är Guds ord och med det säger jag heller inte att jag inte har problem med vissa delar av bibeln, jag kan bli hemskt arg och uppriven när jag försöker att ta till mig och förstå bibeln, framförallt kanske därför att jag dessutom röstar på vänstern, det skapar en och annan konflikt ska ni veta.

Jag tänker inte använda den här bloggen för att argumentera för den kristna tron, jag vill bara berätta om hur jag förhåller mig till tro och kanske varför jag kommit fram till där jag är i dag. Jag tänker heller inte trötta ut er med en massa bibelcitat.

När jag var ca 27 år träffade jag en kvinna som faktiskt, när jag tänker efter, har präglat mig en hel del, det var hon som fick in mig på den makrobiotiska vägen och det var hon som fortfarande ammade sin son vid två års ålder som ni kanske kommer ihåg från tidigare bloggar. Vi var arbetskamrater, en dag hade hon med sig ett litet blad eller en pamflett kanske det heter, på den fanns det en symbol som såg ut så här;     med den skillnaden att på den var alla världsreligioner symboliskt representerade i varje blomblad, jag blev oerhört attraherad av den symbolen, det kändes som om jag äntligen hittat något riktigt och jag ville genast veta mera, Barbara berättade att symbolen representerade en avatar som hette Satya Sai Baba, hans organisation finns i Indien och har någonstans mellan 6-100 miljoner anhängare över hela världen https://en.wikipedia.org/wiki/Sathya_Sai_Babav för den som är nyfiken, jag tog reda på så mycket jag kunde om honom och började gå på s.k Måndagsmöten. När jag flyttade tillbaka till Sverige träffade jag andra Sai Baba anhängare t.o.m i Örebro och åkte på läger osv. Jag var mer eller mindre aktiv anhängare i ca 10 år. Någon gång i början av 2000-talet blev Sai Baba anklagad för bl.a pedofilism, det står mer att läsa om det på wikipedia t.ex Många blev ordentligt omskakade, så även jag, detta var en person många hade mer eller mindre gett upp sitt liv för och litade på, men visst har vi hört det förut? Det är lätt hänt när en människa inbillar sig att han kan axla rollen som Gud. Jag lämnade Sai Baba rörelsen såsmåning om, inte direkt, jag ville först inte tro att anklagelserna var sanna, jag hävdade länge att det bara var ont förtal, men tyvärr låg det nog en hel del i dessa anklagelser.

Om ni vill får ni höra mer i morgon.