Alla inlägg under november 2015

Av susan - 21 november 2015 09:45


Jag hoppas och ber att vi inte börjar blanda ihop händelserna i Paris med flyktingkrisen på fel sätt, de som flyr, flyr just bl.a från sådana som IS och framförallt, tänk er för innan ni uttalar er om Muslimer och Islam. Lyssna inte på ryktesspridningar på sociala medier, låt er inte ryckas med av allt hat som sprids, försök att ta reda på fakta, undvik att generalisera, jag vet, det är lite jobbigare och kräver lite mer, men försök, låt inte era hjärtan hårdna för då har de mörka makterna segrat.

Jag skulle vilja vädra en tanke, en tanke som hjälper mig att förstå dessa fruktansvärda handlingar som vi sett i Paris, jag behöver förstå. Inte ett rykte, inte fakta, bara en tanke. Jag använder fyra länder som exempel, Frankrike, Belgien, England och Spanien, alla fyra är kolonialmakter och alla fyra har utsatts för grova terrordåd. Att vara en kolonialmakt innebär att med millitära medel erövra och mer eller mindre förslava ett land, att ekonomiskt och politiskt exploatera och i vissa fall förbjuda  kulturella och religiösa uttryck, kulturimperialism. Man har i många fall utarmat dessa länder, på ett hänsynslöst sätt, med andra ord, västvärldens ekonomiska grundplåt har möjliggjorts genom kolonialismen.  Vår levnadsstandard, jaa, jag tror faktiskt att Sverige också har åkt snålskjuts på detta, vi är inte oskyldiga, har alltså möjliggjorts p.g.a förtryck och exploatering av dessa länder. Menar jag då att våldet vi nyss sätt i Paris, som med all säkerhet kommer att upprepas och bli värre,  rättfärdigas genom detta, att det blir mindre hemskt , neej, det menar jag absolut inte, varje generation och individ har ansvar för sitt handlande, men likförbaskat tror jag att vi nu skördar något som vi en gång var med om att så, här fick” vi” stå för västvärlden. Jag tycker att det är viktigt att försöka förstå, förstå var ondskan kommer ur, gör vi inte det kan vi inte förebygga, precis som Malala Yousafzai en gång myntat ”With guns you can kill terrorists, with education you can kill terrorism” .

Med den här bloggen och det jag skriver når jag oss mer eller mindre ”vanliga” människor, inte politiker, journalister och ”proffs bloggare”, det är inte för dem jag skriver, jag vill i detta inlägg bara förmana och påminna oss ”vanliga” att tänka till innan vi låter våra känslor rusa iväg med oss. Innan vi börjar hata.

Många av er tycker antagligen att jag är vidrig som försöker att förstå sådana fruktansvärda handlingar, det kan jag inte och jag vill faktiskt inte heller, men jag vill lära mig mera om ursprunget och var sådan ondska kommer ur, det är därför jag funderar i sådana banor som ovan, en liten, liten del av något väldigt stort och komplicerat, ondska som skapats ur ondska. Ondska har en benägenhet att reproducera sig självt och trivs bäst bland likasinnade.  Ondska och hat trivs tillsammans, ondska tycker det är bra när vi generaliserar, när vi inte orkar tänka till. Rädsla är som ett drivhus för ondska, där kan den växa och gro, men det här vet ni ju redan, ha en bra fredag!


 

Av susan - 17 november 2015 16:58

I dag blir det ingen blogg, bara ett litet inlägg, jättelitet, jag måste samla lite kraft och fundera på vad jag ska skriva om nu, vi får se vad det blir, men jag hoppas ni finns kvar när jag kommer tillbaka, troligast redan i morgon. Kramar

Här får ni njuta av lite bilder på världens underbaraste vovve:)

       

Av susan - 16 november 2015 15:36

 I dag känns det lite tomt, jag har skrivit färdigt om skilsmässan, eller…kanske det här bara var början, jag skulle nog kunna djupdyka och utöka varje stycke till ett kapitel, minst!

När jag läser igenom det jag skrivit, slås jag av hur bra vi har haft det, trots skilsmässan, ok, det var ett par år som var lite skakiga och initialt var det en katastrof för mig och mamma, jag vet att framförallt mamma har haft väldigt svårt att förlåta pappa, kanske hon fortfarande inte har gjort det. Hon har varit här i helgen och jag läste bloggarna om skilsmässan för henne med den följden att hon hade svårt att sova natten efter, det river upp, berättade hon. Vi pratade en hel del om detta och kom fram till att hon inte haft möjlighet att bearbeta med pappa som jag haft, när de väl fick chansen eller rättare sagt, jag skapade chansen och mer eller mindre tvingade med mamma till Helsingborg och pappa, var det försent, pappa var för dålig och det blev för lite tid att verkligen prata om det som hänt för så många år sedan. I dag finns det möjlighet till parterapi, inte kanske i första hand för att hitta tillbaka till varandra utan få hjälp att kunna någotsånär fungera tillsammans genom skilsmässan och allt som måste lösas i samband med den, självklart, framförallt när det finns barn. Det fanns inte på 60-talet. Skilsmässor var inte lika vanliga på 60-talet och det hade förvånat mig om mamma och pappa hade ens kommit på tanken att mötas hos en terapeut, pappa var för skraj och mamma för arg och sviken, men om de nu träffats hos en terapeut, hade livet sett annorlunda ut i dag? jaa kanske, de hade kanske kunnat hitta tillbaka till varandra, vem vet, men framförallt hade mamma haft en större chans att läka snabbare och gå vidare och pappa kanske inte hade slutat som alkoholist, om det nu var därför han söp, jag vet ju inte riktigt, det är bara en tanke jag har.

I stället blev det jag som fick spela rollen som terapeut, inte i början, då var jag för liten men så småningom, det gick så pass långt att jag till slut sa ifrån, jag blev medveten om att det kanske inte var så nyttigt och att jag framförallt inte hade någon skyldighet att vara bollplank för dem båda. Att jag sa ifrån hjälpte väl egentligen inte någon längre period, jag drogs snart tillbaka in i rollen igen och så har det varit, fram och tillbaka, jag vet inte om det har varit till någon hjälp, jag är säker på att det fungerat bättre om det varit någon mer objektiv, men kanske har det hjälpt mig lite för vi har i alla fall pratat. Sista åren pappa levde pratade faktiskt mamma och pappa med varandra i telefon men mest om vad de ätit till middag och ”minns du den och den?” Men de pratade i alla fall, alltid något.


Skurkvarn på Öland, underifrån, får vara bild i dag, den får representera "kommunikation", pratkvarn ni vet.

 


Av susan - 15 november 2015 13:08

Vi hade flyttat från Rynninge till Tengvalsgatan, en splitter ny lägenhet, tre rum och kök med badrum och en modern tvättstuga, mamma var överlycklig. Jag började första klass på Rosta skolan, hade lite svårt att finna mig, men mammas glädje smittade av sig, självklart var det härligt med en ny lägenhet och eget rum. På gården fanns en lekplats med gungor och gungbräde, på vintern fanns det en kulle man kunde åka skidor och pulka på, jag var inte övertygad men det var ok. Jag tror att åren vi bodde på Tengvalsgatan färgades av det som senare hände, så jag vet egentligen inte vad jag tyckte om att bo där.

När separationen var ett faktum, konstaterade mamma att vi inte hade råd att bo kvar på Tengvalsgatan så vi flyttade till en mindre lägenhet i Baronbackarna, en mycket trevligare lägenhet enligt mitt tycke, också en trea, längst ned i ett hörn på Lars Wivallius väg 141, minsta gården i Baronbackarna, liten och trygg tyckte jag, mamma kände sig uttittad och inträngd. Mamma mådde fruktansvärt dåligt av separationen, förutom det jag tidigare skrivit, vände de flesta vänner henne ryggen också, visserligen umgicks de inte med pappa heller, men mamma hade verkligen behövt haft åtminstone kvinnorna kvar som stöd och suport, den enda hon egentligen hade att prata ordentligt med var morfar. Mamma blev en ”outcast”, ett hot mot den rådande tvåsamheten, inget systerskap där inte, men jag kan tycka att det speglar lite vilken typ av vänner mamma hade, inga riktiga vänner.

Här skulle vi nu bygga upp vårt liv igen, skapa nya rutiner och traditioner, försöka finna mening och motivation. Vi flyttade in på sen sommaren och jag började 4 klass på Holmens skola, mamma följde med första dagen och jag blev genast omhändertagen av Irene och Carina, de tog mig under sina vingar och fick mig att känna mig välkommen, även min fina Anna tog hand om mig, jag fick sitta i bänken jämte henne. Anna finns inte längre, hon gick bort 2004 i den avskyvärdaste av sjukdomar, cancer, jag saknar henne och tänker på henne i stort sätt varje dag.

Irene och jag var de enda i klassen som hade frånskilda föräldrar, det skapade ett band mellan oss och vi var så småningom ganska stolta över det. Senare den hösten blev mamma remitterad till Nyhyttan, jag fick bo hos mormor och morfar, så jag kunde fortfarande gå eller cykla till skolan men jag var inte glad, saknade mamma mycket. Vi hälsade på henne en eller två gånger, kommer inte ihåg, men hon kom hem igen strax före Jul, som vi firade hos mammas kusin, vidrigaste Julen i min historia, det var dessutom förövrigt den Julen som jorden skulle gå under enligt media, så allt var verkligen ”ljusblått”, mamma var gråtfärdig, jorden skulle gå under och det enda jag längtade efter var att allt skulle vara som vanligt igen, fy!! Jag vill förövrigt nämna att mammas kusin var min favo släkting  och hennes föräldrar, Gunne och Gösta älskade jag, men det var inte samma sak som jag var van vid, det kändes bara konstigt och fel att vara där, det hade nog varit bättre om vi varit hemma med mormor och morfar i stället. Första åren var svåra, framförallt för mamma, men vi tog oss igenom, det positiva i mammas liv var hennes jobb på Nerikes Allehandas bokföring, hon trivdes väldigt bra där och fick mycket hjälp och stöd från sina arbetskamrater, så småningom fick mamma några väninnor som hon umgicks med och livet rullade på, jag trivdes i skolan, hade en gudomlig lärare, Astrid Matz, hon var ett stöd både för mig och mamma. Rätt som det var hade vi skapat nya traditioner och Jularna blev juliga igen och somrarna härliga, en stor anledning till det var mormor och morfar som dels tog oss på resor till Italien och köpte en sommarstuga med sjötomt vid Väringen, där var vi från tidigt på våren, långt in på hösten, jag fick en egen kanot och vi hade en liten eka med motor, morfar byggde en badbrygga, vi mådde bra! Morfar gick bort 1978, en dag före farmor, jag brukade tänka att morfar fanns kvar på Väringen, att man ibland skulle kunna se honom i ekan med ett drag, och att farmor lagade paltbröd med vitsås åt honom i stugan i väntan på mormor som levde i ytterligare många år, hon blev 93 år.

Jag är så tacksam!!


Jag och min fina, starka mamma, min bästa vän, vad mycket roligt vi har haft och kommer att ha, även i framtiden.

 

 

 

Av susan - 14 november 2015 16:13

Ju vuxnare jag blev, ju mer kunde vi prata om vad som hänt, pappa och jag, pappa var väldigt ångerfull, jag kunde ibland säga att ”man måste vara två för att bråka” men han la aldrig någon skuld på mamma, istället ifrågasatte han varför han överhuvudtaget lämnat mamma och mig och hade svårt att förstå sig själv och sina handlingar. Han hade inget egentligt svar varför han inte klarat av att vara ärlig och rak, framförallt mot mamma, han skyllde på omognad, vilket jag kan köpa. Hur som helst manglade vi det som hänt, om och om igen, ofta och sent inpå nätterna, pappa försökte aldrig mörka eller smita undan, när jag ville prata fanns han där. Jag tror att hans samvete gnagde i honom och att hans ökade alkoholintag hade något med det att göra.

Februari 1983 åkte jag till USA och blev kvar i 8 år, jag hade sporadisk kontakt med pappa under den här tiden, via brev och ett och annat telefonsamtal, jag var hemma och hälsade på första gången Julen 86, då gjorde jag en snabbvisit till Helsingborg. Mottagandet upplevde jag som väldigt annorlunda nu, av någon outgrundlig anledning hade jag helt plötsligt en helt annan status p.g.a min USA vistelse,  både pappa och hans kvinna visade stolt upp mig för vänner och grannar, jag trivdes i min nya roll, jag kände mig sedd och viktig, det var skönt. Det visade sig att relationen mellan pappa och ”kvinnan” var på fallrepet, separation och skilsmässa var ett faktum när jag flyttade hem till Sverige igen. Jag var inte glad för det, pappas fru och jag hade vid det här laget hittat något som man kanske kan kalla relation, jag var hemma och hälsade på henne även efter deras skilsmässa, hon och jag hade också långa och nyttiga prat om allt som hänt och hur det hade berört var och en, vi har ingen relation i dag och jag tror inte att vi ska ha det heller.

När jag återigen etablerat mig i Sverige började jag och Isadora att besöka pappa och Helsingborg så ofta vi kunde, nu kunde jag äntligen känna att även jag tillhörde hans värld i Helsingborg, på riktigt, jag kunde ta hur mycket plats jag ville och det var jag som var kvinnan i huset när vi besökte honom. Pappa såg mig igen och vi hade många fina år i ett som vi, Isadora och jag, tyckte var vårt andra paradis vid sidan av mammas och Ivans, Sunnankärr. Vi firade Jul hos mamma och nyår hos pappa, vi var minst två veckor på sommaren hos pappa och även ett och annat sportlov eller Påsklov. Jag hade även ett trevligt och otvunget umgänge med Peter och hans familj, Peter tror jag alltid har upplevt pappa som sin också och nu kändes det bara roligt, självklart och naturligt. Efter ett par år köpte pappa en segelbåt av modell ”Kompis”, i och med det var upprättelsen ett faktum, cirkeln var sluten och jag var överlycklig, pappa var inte så ung längre så vi seglade inga långa bitar. Under 80-talet seglade pappa en hel del, bl.a kappseglade han mellan Tyskland och Sverige, han ägde själv en motorseglare under samma period som han flitigt nyttjade både efter Skåne kusten och Danska kusten. Pappa lärde upp mig till hans, enligt honom själv, bästa gast, vi seglade i Öresund bl.a efter Danska kusten och till Ven, det var helt underbart och jättekul. Vi drömde om och planerade en tur upp till Göteborg och genom Göta kanal och vidare ned efter Svenska östkusten, tillbaka till Helsingborg, tyvärr blev det verklighet av planerna, men det var kul att drömma.

Bara ett par år innan pappa gick bort, bad han mig att jag skulle sprida hans aska i Svartån, vi diskuterade detta ingående, hälften på skoj och hälften på allvar, vi kom så småningom överens om att askan skulle spridas i Hjälmaren, det var enklare att få tillstånd där. 2008, sent på hösten i mörker, regn och rusk, åkte jag, Thomas och mamma med pappa i en miljövänlig urna som upplöses i vatten, ut till Björksundet där vi varit så många gånger med vår båt, vi gick längst ut på bryggan och jag hällde ut askan och slängde i urnan i Hjälmarens vatten, mamma kastade i en vit ros. Det blåste ganska rejält och ironiskt nog hällde jag askan i vattnet åt fel håll, i motvind alltså, med följd att jag fick hälften av askan över mig, så gör bara landkrabbor, pappa fick sig nog ett rejält gott skratt!

Varje gång jag är nära vatten tänker jag att här kan en liten del av pappa finnas.


 

 

Av susan - 12 november 2015 22:17

När värsta stormen lagt sig efter mammas och pappas separation, skilsmässan var inte ett faktum ännu eftersom man hade en lagfast provseparation på ett år, började jag åka mer rutin mässigt till pappa som nu bodde i Helsingborg, jag kan inte med bästa vilja säga att jag tyckte det var kul att vara hos pappa, besöken handlade mest om svartsjuka gentemot både pappas nya kvinna och hennes son och en allmän känsla av förvirring över situationen rent allmänt. Enda sättet att få spendera ensamtid med pappa var att följa med honom till garaget och tvätta bilen eller möjligtvis få ta en tur med honom till Jönköping i lastbilen. Min relation till den nya kvinnan var frostig, jag hade inte det minsta lust att bli kompis med henne. Så här rullade det på i ett år eller så, minns inte riktig, men så småningom flyttade farmor och farfar ned till Helsingborg och pappa med familj, flyttade till huset i Rydebäck. Nu bodde jag för det mesta hos farmor när jag var i Helsingborg vilket nog var lättast, jag säger inte bäst, lättast för alla. Relationen med pappa var ganska ansträngd, jag hade alltid en känsla av att vi aldrig fick spendera tillräckligt med tid tillsammans, hemma hos pappa upplevde jag mig ofta som ful, klumpig och obekväm, som femte hjulet ungefär, så var det inte hos farmor, där var jag fortfarande herre på täppan, där var jag fortfarande den mest älskade.

När jag kom upp i tonåren skedde en liten förändring, jag fick då ta med mig kompisar till Helsingborg, det var självklart jätte kul, jag hade med mig en liten bit av min värld i Örebro till den i Helsingborg, det gjorde att jag inte behövde byta värld så radikalt som det faktiskt innebär att, ännu värre, behöva leva varannan vecka i två olika verkligheter eller världar, vilket i mitt tycke är fullständigt absurt! Det är inte många vuxna som skulle acceptera att flytta varannan vecka, 12 månader om året, fram och tillbaka, det är inte klokt vad vi förväntar oss att våra barn ska uthärda och samtidigt växa upp till balanserade, väl sammansatta vuxna, packa upp och packa ned, städa rum och hålla ordning på läxor och papper, inte glömma kläder, o.s.v Jag hade det inte på det viset, jag besökte pappa kanske på sin höjd tre gånger om året, för övrigt skrev jag brev eller kort och vi pratade i telefon, jag vet inte om det var bättre eller sämre men i skrivandets stund föredrar jag nog det sistnämnda.


I dag väljer jag en bild på Ebba, ca tre år gammal bild men hon ser likadan ut i dag med den pälslängden.

 

 

Av susan - 11 november 2015 12:38

 Det är många som blir offer i en skilsmässa och ringarna på vattnet slutar aldrig att föröka sig, på gott och ont. En skilsmässa kan ha något gott med sig men inte initialt, bara i förlängningen, efter att de olika parterna har fått utrymme och instrument att läka och bearbeta sina olika roller i sammanhanget, roller förändras och får en annan betydelse i och med en skilsmässa, roller som man absolut inte bett om att få men ändå måste finna sig i, min dotter t.ex måste finna sig i att alltid resa långt om hon vill träffa sin pappa, vilket hon har fått leva med sen hon var 2 år, det kan upplevas som exotiskt och spännande för en del, men för henne? Tror inte det.

Förmågan att gå vidare efter en skilsmässa, för alla berörda parter, beror nog även på vilken typ av människa man är, orkar man bearbeta, har man förmågan att förlåta eller rättare sagt, förstår man att förlåtelse är en viktig del för sitt eget läkande eller sitter bitterheten envist fast någonstans där under ytan och som i mitt fall, dyker upp då och då. Man kan ha olika perioder där man känner sig ofantligt stark och då känns det också som om man kan släppa, förlåta och gå vidare men i sköra perioder kommer det tillbaka igen. Jag tror förlåtelse måste vara något som är pågående, man kanske inte kan förlåta en gång för alla, det kanske är något man måste vara beredd att göra om och om igen, att leva i förlåtelse är nog inte så dumt. Jag har mött en del människor som bestämt sig för att leva i oförlåtelse, de klamrar sig fast i bitterhet och besvikelse som om livet självt hängde på det, de proklamerar stolt att de aldrig kommer att förlåta, vad det nu är, en händelse eller person som förorsakat detta lidande. Vad många glömmer bort eller inte har blivit upplysta om är att förlåtelse är ett medvetet beslut, man måste bestämma sig för att förlåta, det kan ta tid men man måste bestämma sig för att medvetet välja den vägen.  Härifrån är det inte långt till att börja dra paralleller mellan förlåtelse och alla olika konflikter som råder i världen just nu men jag väljer att sluta här, de parallellerna, som är ganska självklara, får ni dra själva.


Det kommer att kräva förlåtelse för att jag lägger upp den här bilden  

 

Av susan - 10 november 2015 11:58

Både mamma och jag upplevde att farmor svek oss, vi hade ju stått varandra så nära, hela vår familj, både mor och far föräldrar med mamma, pappa och mig, vi hade alltid firat Jul tillsammans och spenderat delar av sommaren ihop, samma med Påsk. Det hade varit annorlunda om mamma och farmor hade haft en ”typisk” svärmors/svärdotter relation, men det hade de inte. Mamma och jag har ”manglat” detta om och om igen men aldrig riktigt kunnat förstå vad som hände med farmor, varför hon reagerade som hon gjorde, men jag har lite funderingar som jag tror kan vara, i alla fall, delvis en förklaring.

 Var farmor en elak person? Neej, absolut inte, hon var på sätt och vis ett offer av sin generation och klass, man sopade så mycket som möjligt under mattan, låtsades som inget hänt och gick vidare, skilsmässa var en skam. Men jag ställer mig frågande till hennes reaktion med tanke på att hon själv gått igenom en skilsmässa, som hon gärna pratade om, hon hängde ut farfar till höger och vänster, berättade den ena hemska historien efter den andra om hur förskräcklig farfar hade varit, både mot henne och pappa. Varför kunde hon inte se hur pappa bar sig åt, farmor var ju en klok människa, varför kunde hon inte förhålla sig lite objektivt och ställa upp för mamma som faktiskt befann sig i samma situation som hon själv 10-15 år tillbaka i tiden? Kanske för att då skulle hon bli tvungen att acceptera pappa, hennes enda och underbara son, som en lika god kålsupare som farfar, den sanningen orkade hon inte med, den skammen var för stor, jag tror att hon led av detta resten av sitt liv, det är något jag förstod när jag blev lite äldre. Farmor dog 1978, då var jag 21 år, så vi fick ganska många år efter skilsmässan att läka, jag var hos henne ofta även fortsättningsvis, så länge hon levde bodde jag för det mesta hos henne när jag var i Helsingborg, jag föredrog det framför att bo hos pappa.

Farmor och jag läkte ihop igen sakta men säkert och jag hade så småningom en minst lika stark relation till henne som jag hade innan skilsmässan, även mamma förlät farmor och de träffades flera gånger innan farmor gick bort. Farmor och jag spenderade den mesta tiden tillsammans vid hennes köksbord, där vi pratade och pratade, hon var en mästare på att berätta, jag har också alltid varit verbal och väldigt öppen så jag tror att vi hjälpte varandra vid hennes köksbord i Helsingborg. Jag skulle kunna utveckla det här ytterligare, framförallt biten om klass och generation, jag tror t.ex inte, eller jag vet, att inte morfar hade reagerat, i en liknande situation, som farmor, han hade ett annat förhållningsätt till människan, han hade ett rättspatos och en solidaritets känsla som jag tror berodde på hans bakgrund och klass som hade hindrat honom från att reagera som farmor. Jag väljer att avrunda där, det blir för invecklat, men jag märker att genom skrivandet utvecklas min förståelse för vad som hände och varför, vilket på sätt och vis var målet. 

Jag saknar farmor.


 

 

 

Presentation


I dag är en ny dag!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6 7 8
9 10 11 12
13
14 15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Tankar om tro

Mina tankar och funderingar kring tro m.m

Mat

Massor av tankar kring mat, dryck och hälsa.

MS

Eftersom jag har MS......

Hantverk

Lika viktigt som luften jag andas

Gästbok


Skapa flashcards