Bara ett stenkast från vårt hus, på Vikingavägen bodde min mammas moster och morbror. På övervåningen bodde Göstas mamma och pappa, tant Greta och farbror Oscar. Tant Greta hade man väldig respekt för, hon hade tatueringar på armarna som hon skaffat sig i någon hamn när hon jobbade som kocka på en båt, hon var i mina ögon väldigt spännande. Farbror Oscar kallade mig och min kompis Ann-Katrin för ”Sabinera”, med betoningen på ett genuint närkingskt i, har ingen aning om varför. Han tyckte inte om katter, han sköt efter dem med hagelgevär men däremot älskade han småfåglar. Tant Gunne bakade bullar varje torsdag, det finns än i dag ingen som kan baka bullar som hon, de var nästan som winerbröd, då var jag där. Jag passade även på att hälsa på hos tant Greta och farbror Oscar, där fick man sådana där kolor som ser ut som en spiral och smakar mild lakrits och kanske en glimt av tant Gretas tatuering. Gunne och Gösta hade en dotter som jag älskade, jag kallade henne för ”Bobban” hon heter Solveig. Hon jobbade på televerket och därifrån tog hon med sig tunna ståltrådsbitar som var klädda i färgglad plast till mig, jag var överlycklig, man kunde göra en massa spännande saker av dem.

Det fullkomligt vimlade av snälla tanter och farbröder i Rynninge, där man alltid var välkommen på fika, någon frukt eller godis. Vägarna i Rynninge var inte asfalterade, det var grusvägar som gjorde fruktansvärt ont när, inte om, när man ramlade, jag kan fortfarande känna hur smärtan och svidet i skrapsåren kändes, men det var aldrig långt hem och där fanns mamma eller tant Kvist, alltid någon.

I Rynninge fanns tre affärer, en privat matbutik mitt inne i Rynninge, där köpte jag Fruxo, ett Konsum på Kasernvägen, där mamma handlade det dagliga. När jag blev stor nog fick jag gå dit själv och handla mjölk, då bar jag 4 tomflaskor i en ståltråds ställning som sedan byttes ut mot fulla flaskor på Konsum, där handlade jag även stora skum godisar i form av en hästsko med ett rådjur i mitten, de var mintgröna eller rosafärgade och gudomligt goda. Den tredje butiken var en cigarraffär, den låg ett hus längre bort från Konsum, där sålde de glass, isglass med blåbärssmak som man blev mörkblå i hela munnen av, den kostade 25 öre. Min högsta dröm var att få köpa en storstrut, de var nya då och kostade 1:25, det var mycket pengar. Drömmen gick i uppfyllelse en gång när farmor var på besök, jag var salig, men fy vad jag blev besviken, jag tyckte inte alls att den var så god som jag föreställt mig och den var alldeles för stor, jag har fortfarande i dag svårt för ”storstrutar”.

Något av det bästa med Rynninge var närheten till vatten, visserligen bara Lillån och hemfjärden, men ändå, där kunde man åka skridskor på vintern och slängkälke, skidor kunde man åka ända ut på Hjälmaren, ibland gjorde vi utflykter till någon ö på hemfjärden med varm choklad och smörgåsar. Mina släktingar, morfar, Gösta och Oscar, skridskoseglade med långfärdsskridskor. På sommaren var det båtliv som gällde, vi hade flera båtar, men den jag har starkaste minnen av är Rosita I. En överbyggd före detta livbåt i trä, med två ruffar och en stor sittbrunn, från början hade hon blått skrov med överbyggnad i Mahogny, pappa målade så småningom skrovet svart, jag tyckte nog att hon var finare i blått. Båt säsongen började så fort man kunde jobba utomhus utan att förfrysa fingrarna. Det fanns en liten uppläggningsplats i Rynninge med kran och allt, förutom den stora nere vid oset. Det fullkomligen kokade av liv där på våren, jag älskade att hänga där och vara i vägen för pappa. Doften där nere var ljuvlig, en blandning av färg, linolja, tjära, bensin och termoskaffe. Det skrapades och målades för glatta livet, de flesta av båtarna var av trä, så underarbetet var av största vikt och betydelse, snart såg båtarna ut som om de var splitter nya igen och lagom till Kristi himmelsfärd kom de i vattnet, ibland ännu tidigare. Fortsättning i morgon.

Här är Rosita med svart skrov

Mamma i en tidigare båt, tror det är "Strega"

Mamma solar på "mitt" rufftak 

När jag var liten, bodde jag, mamma och pappa i Rynninge, ett område som ligger i norra Örebro, mitt emellan Lillån och I 3, det är väl inte många som minns I3 i dag, det var ett stort regemente med flera kasernbyggnader en massa förråd och även stallar. Vena skogen, som ligger precis bredvid fungerade som ett naturligt ”slagfält” att träna krig på, det fanns tillräckligt med obebyggda områden som sträckte sig ända ned till Hemfjärden och Rävgången.

Vi bodde i ett vitt hus på Sjövägen 8, ett hus som troligtvis var byggt någon gång på 20-talet, många hus i Rynninge såg ut som det vi bodde i, man sa lite skämtsamt att skulle CW, Central verkstäderna, ta tillbaka alla spikar och byggmaterial som arbetarna plockat med sig skulle hela Rynninge falla ihop som ett korthus.

Det var mestadels vanliga arbetare på CW som hade byggt och bodde nu i Rynninge, många av husen var tvåvåningshus med två lägenheter i, ett så kallat generationshus, många hade sina gamla föräldrar boende på övervåningen. Samma sak gällde” vårat” hus, det ägdes av tant Kvist, jag vet inte vad hon hette i förnamn, jag kallade alltid henne för tant Kvist. Vi hyrde övervåningen av henne, hyran var på 90 kr i månaden och då ingick värme och varmvatten, ibland. Huset låg i en uppvuxen trädgård med en grusgång mitt fram och äppelträd på var sida, på baksidan hade tant Kvist sina trädgårdsland och hallonhäckar, det var ett litet paradis. Vår lilla lägenhet, som var nymålad och nytapetserad av min morfar som var målare, när vi flyttade in, bestod av ett stort och ljust kök, ett vardagsrum som även fungerade som sovrum för mamma och pappa, en möblerbar hall med burspråk och två stora garderober. Det ena användes som klädkammare och badrum, badrum i den meningen att det fanns ett tvättfat och en spegel. Toalett, som i själva verket var ett torrdass, fanns i källaren, där stod också ett gammalt badkar. Mamma och jag badade mest i en zinkbalja på köksgolvet. Den andra garderoben bodde jag i på somrarna, den var för kall på vintrarna, då bodde jag i köket. Jag minns den här lägenheten som stor och ljus, jag trivdes där, förutom när jag hade en sticka i fingret eller vaknade av att mamma och pappa, mest pappa, jagade möss i mammas murgröna, det kändes otryggt på något sätt, men det hände ju inte så ofta, sticka i fingret var värre, det fick man då och då.

Tant Kvist var snäll, jag sprang ofta ned till henne och satt i hennes kökssoffa, där lärde jag mig att dricka kaffe redan som 4-åring, med massor av socker och mjölk. Tant Kvist bakade minst en gång i veckan, mest kaffebröd, hon sa alltid att småkakor ska bakas på smör, har man inte smör kan man låta bli. Jag satt ofta och ritade nere hos henne, speciellt mins jag att jag gjorde mängder med påskbrev, på den tiden ritade man påskbrev, inte bara fyllde i förtryckta bilder, sedan vek man ihop dem på ett särskilt sätt så de blev vackra brev som man skrev Glad Påsk på, dessa sparades till påskafton, eller var det skärtorsdagen, minns inte riktigt, för att sedan delas ut i hela Rynninge utklädd som Påskkärring, då fick man godis, frukt och småpengar, men det vet ni ju.

På ena sidan av vår tomt fanns en handelsträdgård, där var jag ofta, där fanns det både sandhögar och lövhögar att leka i och det var kul att se hur tant Sandberg band kransar och gjorde vackra buketter. På andra sidan vår trädgård fanns en ödetomt med en stor ek, där fanns det Fasaner som skrek om sommar kvällarna och höll mig vaken i min garderob som vette ut mot ödetomten, det var  lite skrämmit, men det skapade även en form av trygghetskänsla.

Jag fortsätter att berätta lite mera i morgon, hoppas ni vill läsa, ha en fin söndag!

Jag och mamma i trädgården på Sjövägen 8  

Våran möblerbara hall med okänt besök, kan vara en kompis till mamma och pappa som hette Knaster  

Mabthera behandlingen gick över förväntan i går, behövde inte ens någon tavegyl, skönt att slippa bli så seg och jag vet inte om det är möjligt, men jag inbillar mig redan att jag känner mig piggare, klarare i huvudet på något sätt och i natt har inte spasticiteten i benen varit så intensiv som den brukar och jag gick upp tidigare en vanligt, skönt!!

Ett tillägg till gårdagens blogg; jag påstår inte att vi ska ta emot alla flyktingar men jag tror faktiskt inte att smärtgränsen är nådd ännu, jag är låg, låg inkomsttagare och har tidvis haft det riktigt dåligt. När räkningarna i bästa fall varit betalda, har jag inte haft pengar kvar till mat men det har alltid löst sig på något sätt, jag har aldrig gått till sängs hungrig eller behövt sova utan tak över huvudet, vi har, jämfört med många andra länder i världen och då menar jag inte de sämst bemedlade underutvecklade länderna, fortfarande välfärd i Sverige, t.o.m så att politiker i USA använder Sverige som positivt exempel.

 Var går gränsen när det inte räknas som välfärd längre? Är det när varje familj inte längre har råd med minst två utlandsresor per år, en sommarstuga, två bilar och stora boytor, eller ska välfärdsgränsen gå vid att alla får äta sig mätta, ha möjlighet att komma ut i en icke förstörd natur med frisk luft och friskt vatten där man kan bada och fiska. Ett boende med rinnande varmt och kallt vatten och toa, kök, vardagsrum och två-tre sovrum till en familj på fyra personer. Kanske kunna åka någonstans på semester varje år. Ha möjlighet till egen odling, även inne i städer. Det verkar som om de flesta tar för givet att det hela tiden skall ske en utveckling som gör att vi kan handla ännu mer, åka ännu längre och oftare, bo i ännu större hus/lägenheter, hela tiden få mer pengar i börsen, det fattar väl vem som helst att den ekvationen inte går ihop.

Jag vill ha en politiker som vågar börja använda begreppet” tillbakaveckling” , som något positivt, en politiker som kan få oss att förstå att ”tillbakaveckling” är utveckling på lång sikt.  Jag har läst någonstans, kanske det bara är en skröna, men det verkar logiskt; om alla kineser, de är ju några stycken, skulle använda lika mycket toa papper som vi gör i västvärlden skulle det inte finnas ett enda träd kvar på jorden! Den ekvationen kan vi applicera på mycket.

Jag ska verkligen anstränga mig att försöka leva med dessa tankar i bakhuvudet, kanske börja med toapappret  

En klarblå vinter dag vid S:t Peters kyrkan i Rom

Jag tycker det är så fruktansvärt svårt att skriva, eller ens tänka något vettigt om flykting krisen vi har här i Sverige och i resten av Europa just nu, jag kan inte ens greppa vidden av den, jag ser inte skogen för alla träd, jag skulle vilja ha en höks förmåga att sväva så pass högt upp på himlavalvet så att jag på det sättet kanske skulle kunna få en mer klar bild över situationen.

 De flesta av mina vänner anser att det är en självklarhet att ta emot så många flyktingar som möjligt och för att redan från början göra klart vart jag står, anser jag det också, men jag förstår samtidigt mina andra vänner som är rädda för att välfärden ska ta skada, att det inte ska finnas tillräckligt med pengar till alla, inkluderat våra sjuka, gamla, skolor m.m att brottsligheten ska öka ännu mer och vår sjukvård kollapsa. Vad kommer att hända med Sverige efter att vi tagit emot ca 2000 flyktingar om dagen? Var ska dom bo? Vad ska dom jobba med? Hur ska vårt skolsystem kunna svälja så många nyanlända, många gånger krigsskadade, vettskrämda barn och ungdomar? Har vi resurser och kunskap att ta hand om och då menar jag verkligen ta hand om, inte bara förvara, så många svårt vingklippta människor? Neej det har vi nog inte och det skrämmer vettet ur mig. Jag är tidvis fruktansvärt orolig för min dotter i Malmö, hon heter Israel i efternamn, hennes pappa är Jude och jag får verkligen anstränga mig för att inte varna henne från att umgås med muslimer, eller be henne ta bort namnet från sin dörr, jaadå, så tänker jag ibland, jag är rädd som många andra i dag därför att jag vet att det finns Islamister som vill utrota alla som inte delar deras tro.

Ska vi då låta vår rädsla styra? Ska vi stänga våra gränser, krypa in i våra stugor och hoppas att det går över, lite som vi gjorde under andra världskriget, jag vet, jag vet, vi har redan tagit emot massor av människor och p.g.a att vi höll oss ”neutrala” under andra världskriget kunde vi också hjälpa väldigt många. Kan vi inte vara stolta över det? P.g.a detta har vi en massa ”know how” som vi kan använda oss av nu, världen ser ut som den gör just nu, det är bara att gilla läget och kavla upp skjortärmarna. Jag lever inte bara i Sverige jag lever på en planet som heter Tellus, där lever jag tillsammans med en massa andra människor, ibland är det nyttigt att föreställa sig vår värld utan gränser. Att skapa gränser eller begränsningar är en form av generalisering, vi behöver generalisera, det är hjärnans sätt att skapa ordning så att vi kan begripa vår omgivning men det är nyttigt att utmana sig själv och tänka utanför gränserna, att inte alltid falla för frestelsen att generalisera.

Jag är rädd, ganska ofta faktiskt, men jag vägrar låta min rädsla styra mitt intellekt och mina handlingar, jag blir arg och tänker i negativa banor ibland, som jag tror de flesta gör, om nysvenskar, tiggare och alla kulturkrockar som man dagligen stöter på, men jag väljer att inte agerar på frustrationen jag ibland känner, jag lyckas inte alltid men jag vill så gott jag kan vända den frustrationen till något konstruktivt i stället. Däremot ifrågasätter jag varför Ljusnarsberg får ta emot så många flyktingar när vissa Skånska kommuner fortfarande knappt tar emot någon, vill inte dom också vara med och hjälpa till?! Jag skulle dessutom vilja ha lite mer flykting boenden på Östermalm i Stockholm och på liknade områden i våra större städer, det är ju lite orättvist att Ljusnarsberg får ha allt kul  , men just nu så gäller det att hitta boenden, punkt slut! Jag har föresten svaret redan nu, Ljusnarsberg behöver tillskottet som flykting mottagandet ger, eftersom Ljusnarsberg går ekonomiskt på knäna, det gör inte dessa ”vissa” Skånska kommuner.

På fredag är det dags för andra mabthera behandlingen, det betyder att jag kommer att spendera förmiddagen på neurologen USÖ, i neurologsköterskan Christinas vård, hon är fantastisk, jag känner mig fullkomligt trygg hos henne. Mabthera behandlingen ges i dropp form och tar ca 3 timmar, man får ligga ned under behandlingen . Först får man lite tavegyl, det får man för att förhindra eventuella allergiska reaktioner på mabtheran, man blir sömnig av tavegyl, jag blir det i alla fall. Förra gången sov jag mest hela tiden men en ljudbok är bra att ha med sig.

Det verkar som att mabthera behandlingarna fungerar, enligt min läkares tolkning av sista MR röntgen har inga nya aktiva inflammationer uppstått, det känns mycket bra. Jag är väldigt stel och har värk i muskler jag inte ens visste fanns, känner mig som jag kan tänka mig en normal 90-åring känner sig, när jag ska ur sängen på morgonen, det beror på ”spasticiteten” och hör till sjukdomsbilden, finns inte mycket att göra åt det förutom stretch övningar och vattengympa. Jag har fått ett läkemedel utskrivet som heter baklofen som är muskelavslappnande och fungerar även mot värk, har inte prövat det ännu p.g.a troliga biverkningar som ökad trötthet och muskelsvaghet, jag är redan tillräckligt trött och jag är väldigt rädd om min högerarm, blir den svagare kommer jag ha svårt att konsthantverka. Där tror jag att jag hittade på ett nytt ord, ett bra ord tycker jag.

Jag ska självklart testa medicinen, kanske de positiva effekterna slår ut de negativa, man vet inte förens man prövat.

Av alla tester och prover man får genomgå som MS patient, dels för att diagnosen ska bli möjlig men också för att följa upp eventuella behandlingar är MR röntgen den värsta, jag går hellre igenom tio ”ryggmärgsprover” än en MR, jag vill absolut inte skrämma någon men har man cellskräck ska man be om något lugnande, det har inte jag gjort en så länge men nästa gång ska jag det. I mitt fall är det hjärnan som ska ”fotograferas”, det betyder att man placeras på en brits och huvudet trycks ned i en form, sedan fäller de ner något som påminner om ett visir över ansiktet, sedan åker du in i kameran som smäller och dundrar så högt att du inte hör radion i hörlurarna man får låna. Nu gäller det att ligga still för annars blir bilderna suddiga, det betyder i mitt fall att jag spänner nacken så den stelnar till, vilket i sin tur betyder att jag ofrivilligt börjar rycka i hela kroppen, inte bra. Sedan kommer paniken som ett brev på posten.

I dessa situationer brukar jag påminna mig om vad alternativet varit om jag fått MS för, låt säga, 30-40 år sedan, då hade jag fått gå igenom smärtsamma och mycket besvärliga undersökningar såsom luft- eller färgskalle. MR röntgen gör absolut inte ont och har man inte cellskräck som jag, kan den säkert t.o.m vara riktigt vilsam. Det enda som möjligtvis gör lite ont är infarten man får i handen där kontrastvätskan sprutas in, men man är väl ingen mes heller!   

I går blev det inget bloggande, jag var involverad i andra aktiviteter, kortspel, närmare bestämt spelet Hollywood, för er som inte spelat det ska jag snabbt förklara reglerna; man måste var minst tre personer och varje spelare ska ha tio kort var, spelet går ut på att man spelar 6 spel där man ska samla ihop olika kombinationer innan man får lägga ut på bordet, t.ex spel 1, två trissar, när man fått två trissar lägger man ut dem på bordet och sedan försöker man att så fort som möjligt bli av med resterande kort genom att bygga på sig själv eller på någon annan av medspelarna som lagt ut, man ska ha minst poäng för att vinna. Ni får höra av er till mig om ni vill veta mer.

Detta spel har spelats i min familj sedan i slutet av 50-talet, en gång var 14 dag gick damerna samman för att spela, dessa tisdagar, för det var alltid på tisdagar, var heliga, det städades och fejades hela dagen innan, finaste teservisen åkte fram och det breddes smörgåsar. Det var stränga regler kring vad som skulle serveras och hur, det skulle finnas två olika sorters färdigbredda kalla smörgåsar, ofta en med ägg och ansjovis och en med leverpastej och gurka, sedan skulle det finnas en varm smörgås, oftast var det svampstuvning på den. Efter det skulle det finnas olika sorters salta kex och minst tre sorters ost och marmelad, till detta dracks te, i dag dricker vi direkt importerat te från England. Från början var det min mormor, en syster och svägerska och än väninna, min mamma och tre av hennes kusiner som träffades på detta sätt, i dag är det tyvärr inte så många kvar men det är fortfarande min mamma och två av hennes kusiner, jag och en syssling till mig. Vi håller stenhårt på reglerna, både vad gäller spel och vad vi förtär. Vi kan inte träffas lika ofta som förr men vi försöker få ihop det ca 4 ggr om året i alla fall. Jag misstänker att vi är sista generationen av kortspelare i vår familj, tyvärr.

När min mamma är med oss, min man och mig, spelar vi också kort, samma spel, då är det blodigt alvar, vi har gjort om poängräkningen lite grand så vi kan spela flera spel över t.ex en helg eller när vi är på semester, då spelar vi minst tre spel innan en vinnare koras och då döper vi vinnaren till t.ex Julmästare eller Påskmästare, hur som helst har jag genom dessa spel upptäckt en ny sida hos mig som jag absolut inte är stolt över, jag är den värsta tänkbara förloraren, jag svär, kallar mina medspelare, jaa mamma också, för namn, gråter av ilska och kastar kortleken på golvet, ofta slutar det med att jag går upp och lägger mig, mitt i pågående spel!!?? Mamma har efter varje sådan incident sagt att nu spelar inte hon mer, men vi tycker samtidigt att det är så kul och jag LOVAR att skärpa mig!! Så nästa gång vi är tillsammans sitter vi där med kortleken i alla fall. Jag anstränger mig verkligen för att bli en bättre förlorare men det är som om något tar över mig, jag tappar kontrollen helt och hållet. Den underliggande känslan är att jag aldrig vinner vilket är helt fel, vi sparar alla resultat i en anteckningsbok och en dag räknade jag ut hur många gånger var och en vunnit, det visade sig att det var jämt skägg, alla hade vunnit lika många gånger, så nu kan jag i alla fall inte skylla på det!

Här är "spelakortstanterna", som jag sa när jag var liten, representerade och även deras stiliga män, jag finns också med, i magen på kvinnan i mitten, hon har en rutig ärmlös klänning på sig, det är min ömma moder. Ett härligt gäng tycker jag.

I dag tänker jag inte skriva så mycket, bara berätta att hela den här perioden på Colony Arms varade i ca 3-4 månader, inte längre, jag bodde där ca 1 månad för att sedan flytta till en lägenhet tillsammans med Isas pappa, det var förövrigt han som övertalade mig att sluta där. Pengarna var, tro det eller ej, mycket bra på Colony Arms, när Robbins pappa besökte baren, han som ägde hotellet, gav han aldrig mindre dricks en 100 dollar, han kom ganska ofta, för övrigt var det en välbesökt bar och jag var omtyckt så det flesta lämnade bra dricks. Själva lönen var urusel, 30 dollar i veckan, men det är dricksen man lever på. Jag arbetade på restauranger och barer även efter att jag fått mitt greencard, det förändrade ingenting, lönen låg alltid runt 30 dollar, undrar vad den är nu?               Som bartender får man lära sig att lyssna, det gillar jag, det är en stor del av jobbet, speciellt när det är relativt lugnt och det finns tid, man får vara den terapeuten de inte har råd att besöka. Jag fick höra mängder med tragiska historier på Colony Arms som ni kanske förstår.

Nu ska ni ha en härlig söndag och tack för att ni läser, i morgon kommer det något nytt, vet inte ännu vad men jag kommer nog på något.

Bilden är tagen i Gammla Källa kyrka på Öland, värd ett besök om ni inte redan varit där.

Jag lärde känna en man som hade sitt ursprung i Norge, hans föräldrar hade kommit från Norge, han var troligen i min pappas ålder och dessutom väldigt lik min pappa till utseendet, han hade en dotter i min ålder och antog rollen som min beskyddare, framförallt de gångerna jag jobbade kväll/natt, han satt alltid kvar till siste man, spelade ingen roll hur sent det var, så länge jag bodde kvar på hotellet väntade han alltid i trappen tills jag ropade att, nu stänger jag min dörr, efter att jag flyttat, följde han mig så pass långt att han kunde se när jag gick in genom min dörr, jag har nog mitt liv att tack honom för.

När ett par veckor gott efter att jag börjat arbeta i baren flyttade det in två killar i 20-25 års åldern, de delade ett dubbelrum på samma våning som Mr Brown. Först var det ett förskräckligt hemlighetsmakeri kring dessa två ynglingar, men så småningom kröp det fram att de var bröder, Dave och Keith och precis blivit utsläppta från fängelse, enligt Robbin hade de suttit inne för narkotika innehav och hon ansåg att de var värda en andra chans, eller var det kanske tredje, fjärde eller t.o.m femte chansen. Dessutom hade Robbins bror blivit utsedd till deras övervakare. Tydligt var att Robbin hade ett personligt intresse för speciellt en av dem, den yngre, Dave. Jag tror inte att de behövde betala för sina rum.

Den allmänna attityden bland hotell gästerna mot dessa två unga kåkfarare var negativ, hela stämningen efter att de flyttat in kan endast beskrivas som orolig, ingen ville att de skulle vara där, inkluderat mig själv, de skrämde mig på något sätt och jag kände automatiskt att jag behövde ”watch my back” när dom var i närheten. Till råga på allt elände bestämde Robbin och hennes bror att en av dem skulle göras behjälplig i baren, den äldre, Keith, han kunde bära backar och hämta is ansåg dom, det var ganska tunga uppgifter, så för det var jag tacksam men det betydde också att jag skulle ha honom omkring mig jämt och ständigt i baren. Det betydde även att han skulle vara kvar tills jag stängde, räknade kassan och låste in den i kassaskåpet som var i ett rum bredvid baren, de gånger jag jobbade kväll. Som väl var behövde jag inte var själv särskilt ofta, min norska vän satt alltid kvar när han var där och det satt för det mesta kvar någon medan jag stängde, men inte alltid och då kändes det inte bra.

En person som engagerade sig väldigt mycket i dessa två var Advokat Payton, han gjorde det till sin personliga uppgift att försöka stötta och hjälpa dem att komma på fötter, han hjälpte dem på alla upptänkliga sätt, att hitta arbete, kontakt med det sociala, när han var, relativt, nykter skjutsade han dem ”all over the place”, osv. Bägge två hade narkotika problem, jag fick höra att Dave som Robbin hade ögonen på använde crack, därav hans osociala beteende, han låg mest på sitt rum hela dagarna, han som hjälpte mig i baren var lite piggare, så för hans del var det väl centralstimulerande som gällde kanske, vad vet jag.

Jag skulle jobba dag, en söndag, jag kom in till jobbet kl 11 som vanligt, det brukade normalt vara tomt så dags men den här dagen var annorlunda, dörren stod öppen och Robbins bror var där, han jobbade för det mesta kväll vilket han också hade gjort kvällen innan, jag märkte även att Robbin var där och bröderna. Jag satte igång som vanligt med att öppna baren, hämta ölbackar och is, räkna kassan osv., samtidigt försvann bröderna ut genom dörren med hög hastighet och efter sprang Robbin, Robbins bror rörde sig oroligt in och ut i lokalen, han ringde även åtskilliga samtal, men ingen ville berätta vad som pågick eller vad som hänt, bara att något hänt. Ganska snart efter att bröderna och Robbin försvunnit kom tre civilklädda poliser inrusande, de rörde sig snabbt genom baren och in i lobby hallen och vidare uppför trappan, jag mins inte om de frågade mig eller Robbins bror något men jag tror att de pratade med Robbins bror. Allt var väldigt rörigt, folk sprang ut och in, jag förstod naturligtvis att något allvarligt hänt men absolut inte vad, det enda jag visste var att en kväll tidigare i veckan hade det varit ett inbrott hos en silversmed längre upp på samma gata, så jag antog att det handlade om det och självklart hade jag mina misstankar om vem/vilka. Robbins bror sa till mig att stänga baren och gå hem, vilket jag gärna gjorde. Jag hade sagt upp mig några dagar tidigare men skulle vara kvar tills de hittade någon annan men nu bestämde jag mig på stående fot att inte komma tillbaka.

Jag gick dit några dagar senare för att säga hej då och även av nyfikenhet, jag ville verkligen veta vad som hänt, det var Robbins bror som jobbade och nu kunde han berätta, på lördag kvällen hade advokat Payton besökt baren i vanlig ordning, Keith som hjälpte mig i baren hade tjatat på honom om att han ville ha skjuts någonstans varav Mr Payton gett med sig, de hade lämnat baren tillsammans, Keith ringde mycket senare till Robbins bror och bad att han skulle hämta honom, vilket han gjorde och frågade samtidigt varför inte Mr Payton hade skjutsat hem honom, han menade att de blivit osams över någon liten sak, ingen av dem var ju nykter, och Payton hade lämnat honom där han blev hämtad.

Mr Payton hittades senare ihjälstucken i sin bil på en parkeringsplats, mordvapnet som använts var en skruvmejsel och motivet hade varit 12 dollar. Förövaren var grabben som hjälpt mig i baren och det var även båda bröderna som rånat silversmeden.

Många år senare såg jag ett TV program av en händelse, som handlade om särskilt grova brottslingar i USA, döm om min förvåning och olust, så dyker just Keith upp i rutan, det visade sig att han hade utfört många våldsbrott även innan Colony Arms, han satt inne för en mycket, mycket lång tid.