I dag när jag tänker tillbaka på den här tiden undrar jag om jag var riktigt funtad, jag blev varnad från höger till vänster för att, för det första bo där, men nu inte bara bodde jag där jag arbetade där också. Är det inte ofta så när man blir indragen i något, man vet inte riktigt var det började bara att man helt plötsligt står där med sörja upp till knäna. Jag upplevde mig aldrig som en del av Colony Arms och det tror jag inte att någon annan som bodde eller besökte Colony Arms gjorde heller, lite som Alice i underlandet ramlade jag ned i ett” hål”, medan jag ändå var där så passade jag på att umgås, iaktta och lära känna en del av de figurer jag mötte, men, märk väl, jag var bara på besök och jag letade hela tiden efter en väg ut. Jag upplevde ett rörande beskydd från hotellgästerna jag berättat om och även från de stamgäster jag hade i baren, jag tror att jag representerade något som var rent och oförstört för dem, ett litet ljus som landat mitt ibland dem som de var rädda skulle slockna och försvinna.

Arbetet i hotellets bar började kl 11 och slutade ca kl 17, det är skönt att jobba dag i en bar för man vet när man får gå hem, men det genererar inte lika mycket pengar som ett kvälls/natt skift. När jag hade jobbat dag någon vecka fick jag även plocka upp ett och annat kvällsskift när den ordinarie bartendern behövde ha ledigt. Det var tunga skift, både psykiskt och fysiskt, ibland var jag inte hemma förens 5 på morgonen, men jag tjänade pengar.

Kunderna jag hade i baren var självklart Mr. Brown, han med Champinjonsoppan, han satt i baren från tidig eftermiddag, när han gick upp på sitt rum vet jag inte, sedan var det Mary och hennes man som jag berättat om tidigare. Det här var en riktig ”workingclass”,” bluecollar” bar, så en och annan kom in på lunchen för att svinga en bägare. Förutom de som bodde på hotellet kom det en hel del mer eller mindre alkoholiserade själar från trakten, jag skulle tro att Colony Arms var det sista stället man valde när man inte var välkommen någon annan stans, bl.a hade jag en kund som var advokat, Mr Payton, den typen av advokat som bara finns i amerikanska filmer, alkoholiserad, sliten, sorglig och med ett eller fler spruckna äktenskap i bagaget, han tog sig an fall som ingen annan ville ha. Han kom in i stort sätt varje dag och satt tills jag gick hem, ibland satt han kvar när jag kom tillbaka, nästa dag, då hade han suttit och spelat kort hela natten, det första jag då fick göra var torka pink på golvet runt bordet han suttit vid, sorgligt och patetiskt är bara förnamnet.

Personporträtt är svårt har jag märkt, när jag läste igenom vad jag skrev i går upptäckte jag en hel del syftningsfel t.ex och jag upplever att personbeskrivningarna är ganska platta. När jag pluggade på universitets nivå analyserade jag automatiskt alla böcker jag läste, även skönlitteratur och det har jag mer eller mindre per automatik fortsatt med men jag tänker sällan på en författares personporträtt om de inte är helt värdelösa förstås. Nu när jag själv försöker skriva blir jag påmind om hur svårt det är och jag känner otrolig ödmjukhet och vördnad inför alla brillianta författare som fanns och finns. Spännande med årets nobelpris i litteratur……

På hotellets andra våning minns jag bara en person, en liten skinntorr man med en mycket ohälsosam hud ton, han såg ut som en mycket bedagad tango charmör med en liten mustasch, alltid klädd i en blanksliten, dammig svart kostym, när jag tänker på honom sitter han nere i baren, på kortändan, med fönstret ut mot gatan bakom sig, jag uppfattade att han satt där för att ha ryggen fri och koll på alla andra som satt runt baren och runt de sporadiskt utplacerade borden i rummet, han pratade ofta om hur han längtade efter en tallrik med champinjonsoppa, jag vet inte varför jag minns det men det fastnade på något sätt, det var en sådan liten enkel önskan från en mycket sliten man . Han drack alltid samma sak, amerikansk whisky från raden längst ned, den billigaste, med soda. Hur vet jag nu det. Joo, efter att jag jobbat på Uwe´s ett par månader fick jag halsfluss med hög feber som följd, jag hade inte lärt mig ännu att i restaurangbranschen är man inte hemma pga sjukdom, antingen ser man till att hitta någon som kan rycka in i stället, eller så vräker man i sig mängder med febernedsättande och går till jobbet ändå, jag lärde mig snart vad för slags mediciner som var bäst, de är mycket liberalare med recept fri medicin i NY.                                               

 Som sagt, jag visste inte det då med den följden att jag blev avskedad på stående fot.  Det var hårt men det var bara att spotta i nävarna och se mig om efter ett nytt jobb. Det bästa sättet att söka jobb på restauranger och barer i NY är med apostlahästarna, jag besökte mer eller mindre varje restaurang som fanns i mitt närområde och fick strö skift här och där, jag drog mig fram. En eftermiddag när jag var på väg upp till mitt rum träffade jag Robbin, managern, i lobbyhallen, vi småpratade och jag berättade för henne om mitt jobbsökande, hon blev eld och lågor och frågade om jag kunde tänka mig att jobba dag i hotellbaren, hon hade för mycket att göra för att även ha tid att täcka baren på dagarna, jag blev mycket tveksam men samtidigt visste jag att dricksen var bra och Robbin menade att om en snygg och fräsch tjej som jag stod i baren skulle det dra till sig ännu mer kunderJ, det var mest män som besökte den här typen av barer så det stämde nog. Jag gick med på att testa. Att jobba som bartender är fantastiskt roligt, hos Uwe´s fick jag lära mig allt från grunden, han använde inga halvfabrikat, alla frukt juicer var färskpressade och han var otroligt noga med hur drinkarna blandades, om de skulle skakas, röras eller mixas osv. Jag behövde inte bry mig om viner, tyvärr, jag hade gärna velat, Uwe´s hade en somalier som skötte vinerna. Hos Uwe´s fick jag lära mig finlir, på Colony Arms fick jag lära mig snabbhet.

Första natten jag tillbringade i mitt nya ”hem” fick jag erfara att jag inte var ensam hyresgäst i mitt rum, jag vaknade någon gång mitt i natten av att månen lyste rakt in i rummet, i ljuset av den på fönster brädet paraderade en hel rad med kackerlackor, fram och tillbaka, olika storlekar. Jag fullkomligt kastade mig på lysknappen och tände, varav ett rasslande ljud hördes och alla kackerlackor hade gömt sig men jag hann se att de även sprang på väggen bakom sängen, det som jag tycker är olustigt med kackerlackor är att de visar rädsla på ett nästan intelligent sätt, så fort man tänder eller drar ut en låda där de håller till springer de och gömmer sig, det är ljusskygga små rackare, efter att ha jobbat på olika restauranger i NY blev jag ganska luttrad och inte särskilt oroad av kackerlackor. Jag jobbade på en Japansk restaurang, som var mycket poppulär och ganska dyr, där de hade riskokare till både vit ris och råris, i locket på riskokaren trivdes kackerlackorna, trots att man gjorde rent locket varje kväll kom de envist tillbaka, man fick vara försiktig så de inte ramlade ned i risskålen när man fyllde skålen man skulle servera till kunden. Tyvärr hände just det ibland när man var väldigt stressad, då blev det inte mycket dricks.

Hur som helst, jag drog ut sängen från väggen och fortsatte att sova, dagen efter gick jag till närmaste ”drugstore” och köpte kackerlackmedel och ett ”roach motel”, det är ett litet papphus med ett medel i som både lockar in kackerlackan och dödar den, jag tror att det är i form av ett klister som den fastnar i, men finns det kackerlackor i en byggnad är det näst intill omöjligt att bli av med.

Jag fick ganska snart erfara att Colony Arms var fyllt av människospillror, den ena mer tragisk en den andra. Colony Arms var igentligen inte ett hotell i den bemärkelsen att gästerna checkar in, bor ett par nätter och sedan checkar ut, här checkade man inte ut och gjorde man det var total hemlöshet nästa steg.  På min våning fanns det ca 6-7 rum, alla var inte uthyrda, vad jag kommer ihåg var det bara 4 rum som var bebodda, närmast mig bodde en yngre kille med svåra drogproblem, han var snäll och blyg, inte stökig på något sätt, jag skulle tro att det rörde sig om heroin. Lite längre bort i ett dubbelrum bodde ett par, en kvinna och man i 50 års åldern, de hade alltid dörren öppen så det föll sig naturligt att jag stannade till och pratade lite med dem när jag passerade, de ägnade dagen åt att se på TV och dricka mängder med öl, jag såg aldrig att dom åt något, det fanns en Diner på andra sidan gatan, de gick dit ibland men absolut inte varje dag. Kvinnan som hette Mary, hade magcancer, hon hade fruktansvärda smärtor men ingen ekonomi för medicin eller läkarvård, jag antar att alkoholberoendet kom först och sedan cancern men alkoholen i detta stadiet fungerade även som smärtlindring. Framåt eftermiddagen förflyttade de sig ner till baren och fortsatte att dricka där, för vad, vet jag inte men de betalade för det mesta, kanske de drack på krita ibland, jag mins inte. Mary berättade att både hon och hennes man haft bra jobb och eget hus, de hade vuxna barn, som så länge jag befann mig där, aldrig hälsade på, något hade hänt Mary och hennes man på vägen, vad vet jag inte men jag anar att alkoholkonsumtionen hade spelat en ledande roll.

Ytterligare lite längre bort nära trappan, bodde städerskan i ett singelrum, hon städade på dagarna, eller rättare sagt, hon sprang omkring med skurhink och dammsugare men jag såg aldrig att det blev något resultat av hennes försök, på kvällarna satt även hon i baren och dränkte sina sorger. Hon berättade ofta och gärna om hur vacker hon varit som ung och hur många friare hon haft. På morgonen när jag var på väg till toan mötte jag henne ofta, hon hade alltid rullar i håret och en morgonrock i matelasserad nylon, den hade nog varit ljusblå en gång men nu var den mera grå och ett par frotté tofflor. ”She went thru the motion” av att fortfarande vara vacker, hon blekte sitt hår ofta men trots det var hårrötterna mörka, hon använde make up men för mycket, hon rullade håret varje kväll men det såg ändå fet och stripigt ut, det känns som om hon hade lite vilja kvar men missade målet med sina försök.

Jag ska försöka att berätta om en period i mitt liv och en händelse som jag var med om när jag bodde på Long Island i mitten på 80-talet, det är en ganska lång historia så jag delar upp den över några dagar.

Del 1

Som många andra åkte jag till USA för att jobba som Aupair, jag stannade hos min värd familj på Long Island i ca 1 år för att sedan försöka hitta ett annat arbete, självklart ville jag helst till Manhattan, det ville alla Aupairer, men samtidigt trivdes jag på Long Island och omständigheterna gjorde att jag blev kvar där ytterligare ganska många år. Jag hade inget arbetstillstånd och mitt turistvisa hade gott ut för länge sedan, jag hade inget social security nummer så de enda jobben jag kunde tänkas hitta var i restaurangbranschen eller i någon annan familj som aupair eller/och städerska. Jag hittade jobb ganska snabbt via ett tips från en bekant, en restaurang i Oyster Bay på Long Islands norra kust sökte en bartender, jag behövde inte ha några förkunskaper, jag skulle bli upplärd på plats, fantastiskt tyckte jag, vilken möjlighet! Jag åkte dit och fick träffa ägaren som hette Uwe, han var tysk, han drev restaurangen tillsammans med sin fru och döttrar. Jag fick jobbet och fick samtidigt reda på att jag skulle jobba dubbla skift, från kl 12 till stängning, vilket betyder tills sista kunden har gått, gratis i en vecka för att lära mig grunderna. Det här är inte alls konstigt eller ovanligt i USA, eller jag kanske ska säga NY, vet inte hur det är i andra stater men jag tro att det är likadant. Jag fick ju trots allt lära mig ett yrke.  Skillnaden var möjligtvis att jag skulle jobba 7 dagar i sträck, 12-15 timmar om dagen, vilket är tufft även för NY enligt min erfarenhet. Men jag var ju ung och frisk så det var bara att hugga i.

Jag hade ett litet, litet problem, jag hade ingenstans att bo, jag fick bo hos kompisar runt om på Long Island, men de flesta var Aupairer så de kunde inte låta mig bo någon längre tid, dessutom hade jag inget körkort så logistiken de här dagarna var kaotisk, jag har nog aldrig gått så långa och många sträckor i mitt liv som under dessa dagar och hur många timmar jag spenderade på olika tågstationer är omöjligt att räkna. Jag får fortfarande en väldigt otrygg och orolig känsla när jag tänker tillbaka på den här tiden, jag var så otroligt naiv och försatte mig i situationer som ibland var rent livsfarliga, jag måste ha en skyddsängel som under den här perioden gick framför mig med en sopkvast och sopade bort alla helt uppenbara faror som jag tydligen inte såg.

Hur som helst passerade jag, på mina långa och många promenader, ett hotell som hette Colony Arms, det låg i en dammig, väl trafikerad korsning på samma tomt som en bensinmack i ett inte så ”trevligt” område av Glen Cove som också ligger på norra sidan av Long Island. På fasaden satt en skylt och på den informerades det om att ett rum kostade 50 dollar per vecka att hyra, ett mirakel tyckte jag och gick in för att fråga om de hade några rum lediga. Från och med nu kommer alla namn att vara fingerade, inte så mycket för att jag är orolig för att någon från den tiden ska läsa detta utan mera för att jag faktiskt inte kommer ihåg vad alla hette på detta ställe. Det fanns två dörrar, en ledde till en bar/pub och den andra ledde till en ”lobby”. Den första jag mötte när jag klev in var en tjej i samma ålder som jag själv, kring 25-26, hon var helt klädd i skin, från topp till tå, hade pearsingar och tatueringar överallt där det fanns lite hud, hon jobbade i baren. Det visade sig att hon var hotellets manager och dotter till ägaren, hon hade en tuff attityd men samtidigt glad, trevlig och väldigt intresserad av vem jag var, att jag var från Sverige osv. hennes namn var Robbyn.  Lediga rum fanns, jag anvisades ett rum högst upp i huset som hade tre våningar, längst bort i en korridor. Rummet var inte det fräschaste, den heltäckande mattan hade fläckar som jag absolut inte ville veta ursprunget till och sängen var som en hängmatta, toaletten var i korridoren och även duschen, men det var mitt egna rum med en dörr som man kunde låsa och jag hade ett handfat, det räckte för mig.

 Jag såg, redan från utsidan, att det här stället var minst sagt bedagat och att det säkert var flera decennier sedan man la ned lite TLC, tender love and care. Hyresgästerna, som jag senare lärde känna, var lika bedagade och tragiska som hotellet.  Forts. i morgon.

Jag skulle vilja köpa ett hus , det är bara en dröm, ingen verklighet, inte än i alla fall, ett generationsboende, för min man, mig, Ebba(vovven) och min mamma, för det krävs planering. Eftersom jag har MS och min mamma är ingen ”spring chicken” längre så skulle det ideala vara en enplans villa, budgeten för detta mycket eventuella köp lär inte bli stor så den enda kåk på hemnet som just nu fyller det kriteriet ligger granne med Svartenbrandt i Bångbro, vet inte om jag vill ha så mycket spänning, men å andra sidan är tydligen inte han så pigg, han kanske inte orkar ställa till med så mycket bus längre.

Jag brukar titta på hus i Örebro län, prisskillnaden inom länet är markant, du kan få tag i en riktigt fin kåk i Ljusnarsberg eller Laxå och Finnerödja för ca 700 000: -, och då menar jag verkligen fin, kanske 150 kvm med bergvärme, närhet till bad och natur, fräscht kök osv.  Så fort man kommer närmare Örebro stiger priserna dramatiskt, för samma typ av hus i Örebro tätort får du hosta upp kanske fyra gånger så mycket. Jag tycker verkligen synd om dom som köpt ett hus i dessa delar av länet med förhoppningen om att de även gjort en bra investering, kanske med tanke på kommande barn och barnbarn, för att kunna lämna något fint efter sig.

Jag vill bo i Bergslagen, jag tycker att bergslagen är fantastiskt, dels har man helt underbar natur med massor av sjöar, ett mycket kuperat landskap, stora djupa skogar med mycket vilt, jag har faktiskt själv haft äran att få se en varg en gång, spår efter gruvor som tyvärr inte är i bruk längre men det syns att de funnits i form av gamla hyttor och gruvhål. Hyttorna har på många ställen fått andra funktioner, blivit omvandlade till gallerier eller som i Lindesberg blivit skola, gamla Lindeshytta har tom Ernst tagit sig ann och renoverat till ett fint boende, jag kan väl själv anse att det är bättre när man gör något med dessa gamla kulturbyggnader som gagnar allmänheten på något sätt, men Ernst är bättre än att man bara låter det förfalla. Här finns många små städer eller samhällen med gammal bebyggelse så som Lindesberg, Nora, Grythyttan och Kopparberg.                                   


                                      Självklart har bergslagen mycket problem också med företag som slår igen, butikslokaler som gapar tomma och avfolkning som resultat och med det minskade skatteintäkter osv. men jag hoppas det vänder, att man ska börja satsa på bergslagen igen.

Kanske det här;

Eller det här;  

Neej föresten, det här vill jag ha;

Trapporna blir visserligen ett problem men jag får instalera en hiss:)

Krabban var fantastisk igår, välmatad och med massor av rom och vädret var precis rätt, klar, hög himmel och en sol som nu är liiiite blekare än för en månad sedan och luften är alldeles krispig precis som vinet vi drack till krabban, naturen fullkomligt exploderar i färger, mina favoritfärger, färger som jag älskar att använda framförallt i mina stickade plagg, Isadora, min dotter tyckte att jag ska lägga ut mer bilder på sådant jag stickat eller tillverkat i nutid men jag är rädd att de plaggen är så enkla att de inte gör sig på bild, jag ska ta några bilder och prova eller så får jag bli lite mera vågad med mönster och flera färger. Jag tycker om enkla modeller, när jag brukade sticka på maskin var det nästan ett måste, jag ville hellre koncentrera mig på färg och mönster än krångliga modeller, jag har en stickmaskin men den är just nu inte i bruk.  Jag stickar i två material, lin och ull, någon gång har jag använt mig av silke men jag har svårt för silke, stickade plagg i silke håller inte formen och konstigt nog, tycker jag inte att det andas men färgerna är fantastiska, det finns inget som kan jämföra sig med färgerna på silke, det är som färgerna på ädelstenar så jag använder mycket silke när jag broderar. Ull är bäst att sticka i och färgerna är mättade och vackra.

Åter till mat, i dag ska vi äta köttbullar, hemgjorda förstås, efter Bonniers kokbok, med gräddsås, potatis och rårörda lingon. Till efterätt blir det äppelpaj med vaniljsås, det ska bli så gott. Normalt äter vi GI men den här helgen bestämde vi oss för att ta ett brake från det, allt är krabbans fel! På måndag är det ”business as usual”.

I dag pratade jag med en mycket kär och nära vän, vi har känt varandra sedan vi gick i fjärde klass, alltså nästan 50 år, kära nån!!! Hon hade läst min blogg i går om krabba och Sunnankärr och påminde mig om när hon var med till Sunnankärr någon gång på 70-talet, mamma hade gjort grillspett med bl.a kalv njure som vi grillade på en fot skrapa, hon, min vän, uppskattade inte kalvnjure, hon spottade ut den så fort den kom in i munnen, hon tyckte det var fruktansvärt äckligt och reagerade direkt och utan omsvep, till skillnad från en annan stackars kompis jag hade med mig ut till Sunnankärr när vi skulle äta, just krabba, hon hade nog aldrig sett en krabba förut och ännu mindre ätit en krabba i skal och hon visste absolut inte vad man skulle göra med den lilla doppskålen med vatten och citron i. Det slutade med att hon drack ur vattnet i doppskålen och tvingade i sig krabban som hon tyckte var precis lika äcklig som min andra vän tyckte om njuren, i stället ursäktade hon sig och gick ut på toaletten ett par gånger och spydde, kom in igen och fortsatte måltiden, det här berättade hon för mig senare, vi har skrattat åt detta många gånger men i dag kan jag samtidigt undra varför ingen frågade henne om hon tyckte om krabba och berättade för henne vad doppskålen skulle användas till.

Jag lägger upp några bilder på yllebroderier jag gjort, det är kuddar och några mobilfodral.

I dag är det krabb premiär hos oss, det är en tradition som började när min mamma träffade min styvfar i mitten av 70-talet, sedan dess har vi alltid ätit krabba varje höst, minst en gång, när min styvfar levde åt vi det flera gånger, han älskade krabba.

Krabban skall vara av honkön och välmatad, när krabban, som naturligtvis också ska vara svensk, inhandlas ska man kräva att den delas så man kan se att den verkligen är välmatad. Till krabban äter man en hemgjord majonnäs, ett gott bröd som man sprödvärmer och pricken över it, en dansk Havarti som är så vällagrad att den själv tar sig från kylskåpet till bordet, till det drack vi ett tyskt krispigt vitt vin, kommer inte ihåg namnet. När min styvfar levde och Sunnankärr fanns kvar, inmundigas denna måltid i matsalen, den blå matsalen, på finaste porslinet inköpt på Korsika med dekorationer av skaldjur. Vid varje kuvert fanns en liten skål vatten med en citronskiva i, den användes att doppa fingrarna i och en liten askkopp, nu är jag ganska långt tillbaka i tiden när alla rökte, på senare år rökte ingen. När vi åt krabba hade vi rökpausar, man satt kvar vid bordet och rökte, i dag låter det nästan absurt, men då var det absolut underbart. I alla öppna spisar och kakelugnar sprakade det från värmande brasor och från min styvfars, i mina ögon, mycket lyxiga stereoanläggning kom det toner från klassisk eller möjligtvis sydamerikansk musik. Det här var ett farväl till sommaren och ett välkommen till hösten. Alla årstider var underbara på Sunnankärr, men jag tror faktiskt att jag tyckte bäst om hösten, den började med svamputflykter som vi senare på kvällen rensade tillsammans med ett gott glas vin, Ivan min styvfar lagade Aderlain smörgåsar med stekta brödskivor, några knaper stekta baconskivor och en stuvning gjord på blandsvamp, det var och är fortfarande himmelskt gott, sedan var det krabbsäsong och sedan en massa himmelska långkok, härliga grytor på lamm, högrev och vilt och alltid alla dessa sprakande spisar och kakelugnar. Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag tänker tillbaka på drygt 30 år på Sunnankärr och alla härliga traditioner som sträckte sig över alla årstiderna. Tack mamma och Ivan, mamma kan jag som väl är fortfarande tacka "in real life"   

När vi äter krabba i dag äter vi ofta kronärtskocka till förrätt, den är i säsong sammtidigt och vi brukar blanda lite majonäs eller cremefraiche med skaldjurssås, gottgott!

Med MS måste man vara väldigt organiserad, framförallt om man ska göra något utöver det vanliga, allt går i snigelfart och jag har zero stress tolerans. En resa t.ex måste planeras in i minsta detalj och det gäller framförallt med kollektivtrafik som tåg, buss eller flyg.

I slutet av oktober ska jag åka och hälsa på min dotter i Malmö några dagar, jag ska resa med tåg. Det första jag måste göra är att planera resvägen, jag måste känna igen eventuella stationer där jag ska byta tåg, jag måste veta på förhand var hissarna är och om jag måste byta perrong och framförallt, jag måste ha god tid på mig vid varje byte. Jag efterlyser detaljerade planritningar över Sveriges tågstationer på SJs hemsida där man tydligt och klart ser hissar och toaletter. Den bästa vägen för mig är över Mjölby, över Göteborg är otänkbart om jag reser själv, för långa avstånd. Via Mjölby kan jag åka direkt från Lindesberg och ända bytet är i Mjölby. När jag åker söderut måste jag byta perrong och det betyder att man först måste ned en våning och sedan upp igen, ni vet hur det brukar vara. I Mjölby har dom hissar, problemet är att de ganska ofta inte fungerar, jag kan gå i trappor om jag tar ett steg i taget men med mycket packning är det svårt, jag måste ju ha min käpp också. När jag åker norrut sker bytet i Mjölby på samma perrong, God bless Mjölby! Jag åker aldrig en helg, förutom att det brukar vara mycket dyrare, så är det för mycket folk på tåget, då blir jag stressad och det går inte! Jag har ytterligare ett symptom som gör vardagen och resor besvärliga, jag blir pinknödig väldigt ofta och då är det brottom, jag vet precis var alla offentliga toaletter finns i Örebro och Lindesberg men när jag är på en plats jag inte är van vid vet jag inte det och bara det kan göra att jag blir panik pinknödig.  Min plats på tåget måste vara nära en toa och jag måste alltid se till att jag har varit på toa precis innan jag går av tåget i Malmö för annars hinner vi inte hem innan det är dags igen. Sedan var det packningen, allt måste bäras eller dras med höger hand, den andra handen måste vara fri för käppen, ska jag gå ned eller upp för en trappa måste jag hålla mig hårt i ledstången, jag litar inte på mitt högerben, då måste allt bäras med ena handen, har jag ett extra bagage måste jag surra fast det i handtaget på resväskan, hmmm, borde kanske skaffa mig en bra ryggsäck......

Jag älskar Malmö, dels för vattnet, alla stränder och närheten till Danmark och resten av Europa men också för mångfalden och kulturen som utvecklats ur denna mångfald. Malmö är så avslappnat och opretentiöst, det är, precis som Göteborg, en arbetarstad och det känns tycker jag. Malmö är en underbar stad att promenera i, platt, inga backar, det saknar jag, jag kan inte promenera mer en ca 1000 steg, jag har räknat, innan mitt ben total strejkar men i Malmö finns det lösningar, taxi är billigt, fast pris på vardagar och buss kan man åka bekvämt och bra, om man känner för sightseeing kan man ta ringlinjen, det gjorde Isa och jag en gång, fick se väldigt mycket av Malmö från den bussturen, om du vill se Malmö från vattnet kan du åka Malmös motsvarighet till Göteborgs padda, jag anser nog att Malmös vattenvägar är finare en Göteborgs, förlåt!!! Sedan har jag ju en stadig arm att hålla i, min dotter Isadoras  .