Rödkål med vitlök och hasselnötter

Hyvla rödkål tunt, med ost hyvel eller mandolin, akta fingrarna! Mängden får du styra själv men tänk på att rödkål krymper i stekpannan.

Hacka hasselnötter, inte för fint, ca 2 dl blir nog bra

Hacka 4 vitlöksklyftor, ungefär samma storlek som nötterna

Rosta hasselnötter och vitlök i stekpanna, lite smör kan behövas, ställ åtsidan

Stek kålen i stekpannan med smör tills den är färdig, det får gärna vara lite ”al dente”

Lägg upp kålen i en fin skål och toppa med nöt och vitlöks blandning

Detta har en given plats på mitt julbord, samma sak gäller brysselkål i senaps grädde och apelsin morötter och långkål naturligtvis, det är lätt att hitta vettiga grönsaksrätter till jul, det finns en hel del som passar och de flesta är LCHF vänliga, om man skippar brödet och potatisen är i stort sätt allt du har på julbordet LCHF, jag tror att man t.ex kan göra en Janson med rättika i stället för potatis, eller så äter man helt enkelt inte så mycket av en vanlig Jansson.

I söndags var jag och åt vegetariskt julbord i Nyhyttan, på Adventistkyrkan som drivs av adventisterna, ganska självklart, adventisterna är vegetarianer och lagar vegetarisk mat på ett väldigt traditionellt sett, mycket av maten lagas för att efterlikna ”originalet”, m.a.o det fanns köttbullar, sylta, patéer, julskinka, Jansson och det jag blev mest imponerad var, två olika sill inläggningar som var gudomligt goda.

Olika nöt blandningar används i stället för kött, i t.ex köttbullarna, patéerna och syltan. Julskinkan var i själva verket en griljerad kålrot, mycket gott och sillen var gjord av pumpa och aubergine, det fanns en vanlig traditionell inlagd sill och en senaps sill, Jansson var en Jansson utan Jansson, ingen ansjovis, så den smakade mera som en potatisgratäng utan ost och vitlök, lite menlös i mitt tycke.

En rätt som var väldigt god var kålrotslåda och potatislådan var också yummi, till det kunde man äta rårörda lingon som var så goda att jag hade kunnat äta dom med grädde till efterätt, dessa kom helt klart inte från en köpt burk. Det fanns förövrigt ett veganskt alternativ till de flesta av rätterna på julbordet.                                        
                                                  
                                                  
                      Till allt detta serverades underbart hembakat bröd, både mjukt och hårt med smör och vegansk ost som verkligen smakade som vanlig ost, det fanns även tartex.

Efterätts bordet var också bra, Ris ala Malta, både med riktig grädde och en vegansk, det fanns några olika sorters tryfflar, Finska Julstjärnor, daddelkulor, lingonpaj och en rawfoodkaka ”to die for”, den var himmelsk, den vill jag ha receptet på!

Genomgående var det ett gott och vällagat julbord, det fanns verkliga höjdpunkter såsom sillen, kålrotslådan, det hembakta brödet och rawfoodkakan, enda kritiken jag har var att många rätter smakade likadant. Får jag välja, vilket jag får, föredrar jag nog att laga vegetariska rätter för att framhäva grönsakernas eller de olika ingrediensernas egna unika egenskaper och att sedan förhöja genom kryddor, örter och kanske en skvätt grädde eller yougurt, men jag kommer absolut att ta med mig några av de rätter som bjöds på Nyhyttan och integrera dem med min vegetariska repertoar.

Det som var så fantastiskt med ett vegetariskt julbord var att man blev så skönt mätt, jag mådde toppen hela söndagen, istället för att känna mig däst och tung, jag ska komma ihåg det till Julafton.

Jag har ganska få, starka Lucia minnen men några har jag som jag tänker dela.

 När vi bodde på Tengvallsgatan, jag var sisådär 8-9 år lussade vi på samma sätt som man gör när man är Påskkärring, vi lussade oss igenom trappuppgång efter trappuppgång, sjöng och bjöd på pepparkakor så det stod högan till, mycket uppskattat, vi fick både pengar och lussebullar som tack för besväret, vi var mycket nöjda, blev en bra slant att dela på. Jag fick även det ärofyllda uppdraget att lussa för mammas ”spela korts tanter”, jag mins särskilt en gång då vi var hos mormor,”Lucia tåget”, det var bara jag, skulle starta i hallen och avslutas under stort jubel framför tanterna som var placerade i vardagsrummet, där skulle det framföras ett potpurri av inövade Julsånger, mer eller mindre bra, jag hade visserligen en skaplig sångröst, hade 4 i musik under hela skoltiden men det var nog mest för att jag kunde dra av en trudelutt på orgeln för fröken, jag tog ju piano lektioner, men ton kunde jag hålla i alla fall, så jag sjöng nog så gott jag kunde, mamma klämde säkert i också. Hur som helst var mammas ”spela korts tanter” mycket nöjda.

Ett år blev jag indragen i firandet av Örebros Lucia, Nerikes Allehanda var arrangör, precis som nu, och p.g.a att mamma arbetade på NA ansågs det lämpligt att jag skulle vara lucia näbb, jag var 5 år och skulle alltså skrida ut på scenen på konserthuset i Lucia linne och glitter, inte krona, fick inte konkurera med Lucian, bärandes en korg som innehöll presenter och blommor och sedan hålla den på lämpligt avstånd till prisutdelaren som var ingen mindre än Carl Hammaren, låter enkelt eller hur? När jag kom ut på scenen blev jag paralyserad, jag hade nog ingen tanke på att det skulle sitta så fruktansvärt mycket folk med ögonen fastnaglade på mig! Jag mins att jag bara stirrade ut i folkmyllret och kunde inte röra mig, jag såg mamma och mormor, dom vinkade uppmuntrande. Enligt mamma gick allt väl, Lucia och tärnor fick sina presenter och blommor men jag minns inget mera.

Lucia kronorna var besvärliga på den tiden, ljusen lös med hjälp av ett ganska stort fyrkantigt batteri som man skulle försöka placera någonstans där det inte syntes och dessutom var man tvungen att se till att inte sladdarna lossnade från batteriet, jag kommer ihåg att mamma ofta satte fast batteriet i linningen på mina kalasbyxor som jag bar under lucia linnet, för er som inte vet vad kalasbyxor är så är det helt enkelt tajts med fötter eller lite tjockare strumpbyxor, inte särskilt bekväma, jag mins att de lätt hasade ned p.g.a dålig karuscha. Men de var i alla fall att föredra framför strumpor med livstycke, stelt och eländigt, livstycket alltså, det blev dessutom en glipa mellan strumpan och livstycket, där frös man, men då fanns mameluckerna som räddade än från att bli frostbiten, mamelucker är stickade yllebyxor som värmer både rumpa och själ, täcker ungefär samma område som ett par shorts, skulle faktiskt vilja ha ett par i dag, de fick nog kanske en renässans när ”stay ups” strumporna blev på modet.

Sitter i skrivandes stund med kaffe, lussebullar och pepparkakor, precis som så många andra med mig runt om i Sveriges land och ser på Lucia morgon på SVT kanal 1, i år är Lucia från Göteborg, Örgryte nya kyrka, just nu framför Rickard Söderberg, Händels, Rejoice, fantastiskt vackert. Det är 6 grader kallt ute, hoppas det hinner komma lite snö till Jul. Ha en välsignad Lucia, vi hörs i morgon!

I morgon är det Lucia och jag har inte bloggat på länge nu, anledningen till detta är att jag försöker att ”bygga” en ny blogg, jag är inte nöjd med funktionerna på den här bloggsajten. Att bygga en ny blogg visade sig vara svårare en jag trodde så det kommer att ta ett tag. Jag meddelade tidigare på face book att jag inte tänkte blogga förens 1 januari men jag är så sugen på att skriva så jag kör en julspecial på min gamla bloggsida, hoppas att ni är sugna på att läsa lite om ”Christmas past” , present and future.

Som sagt, Lucia i morgon, jag gillar inte när Lucia infaller på en söndag, jag vill känna lyxen av att se Lucia morgon på TV och veta att jag inte behöver gå till jobbet medan alla andra måste ut i kylan och sätta sig i sina kalla bilar. När jag var yngre brukar jag nästan varje år åka på en riktig dunder förkylning just runt Lucia så jag var ofta hemma och kunde i lugn och ro njuta av ”Lucia morgon”. I morgon kan alla som har ett ”vanligt” jobb göra detsamma.

När jag gick i högstadiet anordnades Lucia vakor, det betydde att vi var vakna hela natten innan Lucia, alltså natten mellan 12-13 december, det kunde gå ganska vilt till i Baronbackarna den natten men jag mins inte att vi drack några alkoholhaltiga drycker eller använde några andra upplevelse främjande medel, vi var så pass smarta att vi insåg att vi bara skulle bli trötta och inte orka vara vakna. På Luciamorgonen lussade vi för lärarna och så var det naturligtvis luciafirande på skolan i Aulan, på den tiden var det en Lucia, bar en, som röstades fram av alla på högstadiet, jag har inget minne av att man var avundsjuk på den som var Lucia, inte på mellan eller lågstadiet heller. Om barn i dag visste vad det riktiga helgonet Lucia fick genomlida, kanske inte så många skulle vilja vara Lucia, eller kanske jag har fel där, berättas det om helgonet Lucia i skolan och varför vi firar Lucia? Jag vet, i Sverige finns en annan tradition också som har rötterna i det förkristna Sverige, men det är ju bra att få hela historien, det är viktigt med berättelser om hjältar och hjältinnor, barn älskar det, det kanske är därför alla barn vill vara Lucior i dag, därför att Lucia är en superhjälte, hoppas det!

I Örebro på den tiden fanns en kvinna som hette Margareta Falkudd, hon hade väldigt mycket idéer om nästan allt och skrev insändare i NA och Kuriren stup i kvarten, det fanns inte några andra sociala medier på den tiden, hon var bl.a känd för sina telefon svarar meddelanden som var mycket kontroversiella och absolut inte politiskt korrekta, hur som helst ansåg hon att Lucior skulle ha ett visst bröstmått för att platsa som Lucia, dessutom skulle de självklart vara oskulder, i dag hade hon nog skapat sig en stor plattform i sociala medier och troligtvis varit ännu mer om debatterad, hon var minst sagt speciell. Om ni vill läsa mer om henne och, att inte förglömma, hennes familj, som hon styrde med järnhand, hittade jag en sida som ni kan besöka http://www.sunkit.com/har-har-du-ditt-liv-margaretha-falkudd/, här kan ni även lyssna på några av hennes meddelanden på telefonsvararen.

Nog om detta, jag har inte kommit särskilt långt i Julstöket ännu, jag har bakat världens godaste lussebröd, med mandelmassa, så goda och absolut inte torra, jag länkar receptet här http://bydiadonna.femina.se/godaste-saffransbullarna-med-mandelmassa-och-vit-choklad/?utm_medium=email&utm_source=bizwizard , jag hade hackade nötter i stället för vit choklad, det blev väldigt bra. De godaste saffransbullarna jag bakat!

Återkommer med mera Jul i morgon, kram på er!

Jag hoppas och ber att vi inte börjar blanda ihop händelserna i Paris med flyktingkrisen på fel sätt, de som flyr, flyr just bl.a från sådana som IS och framförallt, tänk er för innan ni uttalar er om Muslimer och Islam. Lyssna inte på ryktesspridningar på sociala medier, låt er inte ryckas med av allt hat som sprids, försök att ta reda på fakta, undvik att generalisera, jag vet, det är lite jobbigare och kräver lite mer, men försök, låt inte era hjärtan hårdna för då har de mörka makterna segrat.

Jag skulle vilja vädra en tanke, en tanke som hjälper mig att förstå dessa fruktansvärda handlingar som vi sett i Paris, jag behöver förstå. Inte ett rykte, inte fakta, bara en tanke. Jag använder fyra länder som exempel, Frankrike, Belgien, England och Spanien, alla fyra är kolonialmakter och alla fyra har utsatts för grova terrordåd. Att vara en kolonialmakt innebär att med millitära medel erövra och mer eller mindre förslava ett land, att ekonomiskt och politiskt exploatera och i vissa fall förbjuda  kulturella och religiösa uttryck, kulturimperialism. Man har i många fall utarmat dessa länder, på ett hänsynslöst sätt, med andra ord, västvärldens ekonomiska grundplåt har möjliggjorts genom kolonialismen.  Vår levnadsstandard, jaa, jag tror faktiskt att Sverige också har åkt snålskjuts på detta, vi är inte oskyldiga, har alltså möjliggjorts p.g.a förtryck och exploatering av dessa länder. Menar jag då att våldet vi nyss sätt i Paris, som med all säkerhet kommer att upprepas och bli värre,  rättfärdigas genom detta, att det blir mindre hemskt , neej, det menar jag absolut inte, varje generation och individ har ansvar för sitt handlande, men likförbaskat tror jag att vi nu skördar något som vi en gång var med om att så, här fick” vi” stå för västvärlden. Jag tycker att det är viktigt att försöka förstå, förstå var ondskan kommer ur, gör vi inte det kan vi inte förebygga, precis som Malala Yousafzai en gång myntat ”With guns you can kill terrorists, with education you can kill terrorism” .

Med den här bloggen och det jag skriver når jag oss mer eller mindre ”vanliga” människor, inte politiker, journalister och ”proffs bloggare”, det är inte för dem jag skriver, jag vill i detta inlägg bara förmana och påminna oss ”vanliga” att tänka till innan vi låter våra känslor rusa iväg med oss. Innan vi börjar hata.

Många av er tycker antagligen att jag är vidrig som försöker att förstå sådana fruktansvärda handlingar, det kan jag inte och jag vill faktiskt inte heller, men jag vill lära mig mera om ursprunget och var sådan ondska kommer ur, det är därför jag funderar i sådana banor som ovan, en liten, liten del av något väldigt stort och komplicerat, ondska som skapats ur ondska. Ondska har en benägenhet att reproducera sig självt och trivs bäst bland likasinnade.  Ondska och hat trivs tillsammans, ondska tycker det är bra när vi generaliserar, när vi inte orkar tänka till. Rädsla är som ett drivhus för ondska, där kan den växa och gro, men det här vet ni ju redan, ha en bra fredag!

I dag blir det ingen blogg, bara ett litet inlägg, jättelitet, jag måste samla lite kraft och fundera på vad jag ska skriva om nu, vi får se vad det blir, men jag hoppas ni finns kvar när jag kommer tillbaka, troligast redan i morgon. Kramar

Här får ni njuta av lite bilder på världens underbaraste vovve:)

 I dag känns det lite tomt, jag har skrivit färdigt om skilsmässan, eller…kanske det här bara var början, jag skulle nog kunna djupdyka och utöka varje stycke till ett kapitel, minst!

När jag läser igenom det jag skrivit, slås jag av hur bra vi har haft det, trots skilsmässan, ok, det var ett par år som var lite skakiga och initialt var det en katastrof för mig och mamma, jag vet att framförallt mamma har haft väldigt svårt att förlåta pappa, kanske hon fortfarande inte har gjort det. Hon har varit här i helgen och jag läste bloggarna om skilsmässan för henne med den följden att hon hade svårt att sova natten efter, det river upp, berättade hon. Vi pratade en hel del om detta och kom fram till att hon inte haft möjlighet att bearbeta med pappa som jag haft, när de väl fick chansen eller rättare sagt, jag skapade chansen och mer eller mindre tvingade med mamma till Helsingborg och pappa, var det försent, pappa var för dålig och det blev för lite tid att verkligen prata om det som hänt för så många år sedan. I dag finns det möjlighet till parterapi, inte kanske i första hand för att hitta tillbaka till varandra utan få hjälp att kunna någotsånär fungera tillsammans genom skilsmässan och allt som måste lösas i samband med den, självklart, framförallt när det finns barn. Det fanns inte på 60-talet. Skilsmässor var inte lika vanliga på 60-talet och det hade förvånat mig om mamma och pappa hade ens kommit på tanken att mötas hos en terapeut, pappa var för skraj och mamma för arg och sviken, men om de nu träffats hos en terapeut, hade livet sett annorlunda ut i dag? jaa kanske, de hade kanske kunnat hitta tillbaka till varandra, vem vet, men framförallt hade mamma haft en större chans att läka snabbare och gå vidare och pappa kanske inte hade slutat som alkoholist, om det nu var därför han söp, jag vet ju inte riktigt, det är bara en tanke jag har.

I stället blev det jag som fick spela rollen som terapeut, inte i början, då var jag för liten men så småningom, det gick så pass långt att jag till slut sa ifrån, jag blev medveten om att det kanske inte var så nyttigt och att jag framförallt inte hade någon skyldighet att vara bollplank för dem båda. Att jag sa ifrån hjälpte väl egentligen inte någon längre period, jag drogs snart tillbaka in i rollen igen och så har det varit, fram och tillbaka, jag vet inte om det har varit till någon hjälp, jag är säker på att det fungerat bättre om det varit någon mer objektiv, men kanske har det hjälpt mig lite för vi har i alla fall pratat. Sista åren pappa levde pratade faktiskt mamma och pappa med varandra i telefon men mest om vad de ätit till middag och ”minns du den och den?” Men de pratade i alla fall, alltid något.

Skurkvarn på Öland, underifrån, får vara bild i dag, den får representera "kommunikation", pratkvarn ni vet.

Vi hade flyttat från Rynninge till Tengvalsgatan, en splitter ny lägenhet, tre rum och kök med badrum och en modern tvättstuga, mamma var överlycklig. Jag började första klass på Rosta skolan, hade lite svårt att finna mig, men mammas glädje smittade av sig, självklart var det härligt med en ny lägenhet och eget rum. På gården fanns en lekplats med gungor och gungbräde, på vintern fanns det en kulle man kunde åka skidor och pulka på, jag var inte övertygad men det var ok. Jag tror att åren vi bodde på Tengvalsgatan färgades av det som senare hände, så jag vet egentligen inte vad jag tyckte om att bo där.

När separationen var ett faktum, konstaterade mamma att vi inte hade råd att bo kvar på Tengvalsgatan så vi flyttade till en mindre lägenhet i Baronbackarna, en mycket trevligare lägenhet enligt mitt tycke, också en trea, längst ned i ett hörn på Lars Wivallius väg 141, minsta gården i Baronbackarna, liten och trygg tyckte jag, mamma kände sig uttittad och inträngd. Mamma mådde fruktansvärt dåligt av separationen, förutom det jag tidigare skrivit, vände de flesta vänner henne ryggen också, visserligen umgicks de inte med pappa heller, men mamma hade verkligen behövt haft åtminstone kvinnorna kvar som stöd och suport, den enda hon egentligen hade att prata ordentligt med var morfar. Mamma blev en ”outcast”, ett hot mot den rådande tvåsamheten, inget systerskap där inte, men jag kan tycka att det speglar lite vilken typ av vänner mamma hade, inga riktiga vänner.

Här skulle vi nu bygga upp vårt liv igen, skapa nya rutiner och traditioner, försöka finna mening och motivation. Vi flyttade in på sen sommaren och jag började 4 klass på Holmens skola, mamma följde med första dagen och jag blev genast omhändertagen av Irene och Carina, de tog mig under sina vingar och fick mig att känna mig välkommen, även min fina Anna tog hand om mig, jag fick sitta i bänken jämte henne. Anna finns inte längre, hon gick bort 2004 i den avskyvärdaste av sjukdomar, cancer, jag saknar henne och tänker på henne i stort sätt varje dag.

Irene och jag var de enda i klassen som hade frånskilda föräldrar, det skapade ett band mellan oss och vi var så småningom ganska stolta över det. Senare den hösten blev mamma remitterad till Nyhyttan, jag fick bo hos mormor och morfar, så jag kunde fortfarande gå eller cykla till skolan men jag var inte glad, saknade mamma mycket. Vi hälsade på henne en eller två gånger, kommer inte ihåg, men hon kom hem igen strax före Jul, som vi firade hos mammas kusin, vidrigaste Julen i min historia, det var dessutom förövrigt den Julen som jorden skulle gå under enligt media, så allt var verkligen ”ljusblått”, mamma var gråtfärdig, jorden skulle gå under och det enda jag längtade efter var att allt skulle vara som vanligt igen, fy!! Jag vill förövrigt nämna att mammas kusin var min favo släkting  och hennes föräldrar, Gunne och Gösta älskade jag, men det var inte samma sak som jag var van vid, det kändes bara konstigt och fel att vara där, det hade nog varit bättre om vi varit hemma med mormor och morfar i stället. Första åren var svåra, framförallt för mamma, men vi tog oss igenom, det positiva i mammas liv var hennes jobb på Nerikes Allehandas bokföring, hon trivdes väldigt bra där och fick mycket hjälp och stöd från sina arbetskamrater, så småningom fick mamma några väninnor som hon umgicks med och livet rullade på, jag trivdes i skolan, hade en gudomlig lärare, Astrid Matz, hon var ett stöd både för mig och mamma. Rätt som det var hade vi skapat nya traditioner och Jularna blev juliga igen och somrarna härliga, en stor anledning till det var mormor och morfar som dels tog oss på resor till Italien och köpte en sommarstuga med sjötomt vid Väringen, där var vi från tidigt på våren, långt in på hösten, jag fick en egen kanot och vi hade en liten eka med motor, morfar byggde en badbrygga, vi mådde bra! Morfar gick bort 1978, en dag före farmor, jag brukade tänka att morfar fanns kvar på Väringen, att man ibland skulle kunna se honom i ekan med ett drag, och att farmor lagade paltbröd med vitsås åt honom i stugan i väntan på mormor som levde i ytterligare många år, hon blev 93 år.

Jag är så tacksam!!

Jag och min fina, starka mamma, min bästa vän, vad mycket roligt vi har haft och kommer att ha, även i framtiden.

Ju vuxnare jag blev, ju mer kunde vi prata om vad som hänt, pappa och jag, pappa var väldigt ångerfull, jag kunde ibland säga att ”man måste vara två för att bråka” men han la aldrig någon skuld på mamma, istället ifrågasatte han varför han överhuvudtaget lämnat mamma och mig och hade svårt att förstå sig själv och sina handlingar. Han hade inget egentligt svar varför han inte klarat av att vara ärlig och rak, framförallt mot mamma, han skyllde på omognad, vilket jag kan köpa. Hur som helst manglade vi det som hänt, om och om igen, ofta och sent inpå nätterna, pappa försökte aldrig mörka eller smita undan, när jag ville prata fanns han där. Jag tror att hans samvete gnagde i honom och att hans ökade alkoholintag hade något med det att göra.

Februari 1983 åkte jag till USA och blev kvar i 8 år, jag hade sporadisk kontakt med pappa under den här tiden, via brev och ett och annat telefonsamtal, jag var hemma och hälsade på första gången Julen 86, då gjorde jag en snabbvisit till Helsingborg. Mottagandet upplevde jag som väldigt annorlunda nu, av någon outgrundlig anledning hade jag helt plötsligt en helt annan status p.g.a min USA vistelse,  både pappa och hans kvinna visade stolt upp mig för vänner och grannar, jag trivdes i min nya roll, jag kände mig sedd och viktig, det var skönt. Det visade sig att relationen mellan pappa och ”kvinnan” var på fallrepet, separation och skilsmässa var ett faktum när jag flyttade hem till Sverige igen. Jag var inte glad för det, pappas fru och jag hade vid det här laget hittat något som man kanske kan kalla relation, jag var hemma och hälsade på henne även efter deras skilsmässa, hon och jag hade också långa och nyttiga prat om allt som hänt och hur det hade berört var och en, vi har ingen relation i dag och jag tror inte att vi ska ha det heller.

När jag återigen etablerat mig i Sverige började jag och Isadora att besöka pappa och Helsingborg så ofta vi kunde, nu kunde jag äntligen känna att även jag tillhörde hans värld i Helsingborg, på riktigt, jag kunde ta hur mycket plats jag ville och det var jag som var kvinnan i huset när vi besökte honom. Pappa såg mig igen och vi hade många fina år i ett som vi, Isadora och jag, tyckte var vårt andra paradis vid sidan av mammas och Ivans, Sunnankärr. Vi firade Jul hos mamma och nyår hos pappa, vi var minst två veckor på sommaren hos pappa och även ett och annat sportlov eller Påsklov. Jag hade även ett trevligt och otvunget umgänge med Peter och hans familj, Peter tror jag alltid har upplevt pappa som sin också och nu kändes det bara roligt, självklart och naturligt. Efter ett par år köpte pappa en segelbåt av modell ”Kompis”, i och med det var upprättelsen ett faktum, cirkeln var sluten och jag var överlycklig, pappa var inte så ung längre så vi seglade inga långa bitar. Under 80-talet seglade pappa en hel del, bl.a kappseglade han mellan Tyskland och Sverige, han ägde själv en motorseglare under samma period som han flitigt nyttjade både efter Skåne kusten och Danska kusten. Pappa lärde upp mig till hans, enligt honom själv, bästa gast, vi seglade i Öresund bl.a efter Danska kusten och till Ven, det var helt underbart och jättekul. Vi drömde om och planerade en tur upp till Göteborg och genom Göta kanal och vidare ned efter Svenska östkusten, tillbaka till Helsingborg, tyvärr blev det verklighet av planerna, men det var kul att drömma.

Bara ett par år innan pappa gick bort, bad han mig att jag skulle sprida hans aska i Svartån, vi diskuterade detta ingående, hälften på skoj och hälften på allvar, vi kom så småningom överens om att askan skulle spridas i Hjälmaren, det var enklare att få tillstånd där. 2008, sent på hösten i mörker, regn och rusk, åkte jag, Thomas och mamma med pappa i en miljövänlig urna som upplöses i vatten, ut till Björksundet där vi varit så många gånger med vår båt, vi gick längst ut på bryggan och jag hällde ut askan och slängde i urnan i Hjälmarens vatten, mamma kastade i en vit ros. Det blåste ganska rejält och ironiskt nog hällde jag askan i vattnet åt fel håll, i motvind alltså, med följd att jag fick hälften av askan över mig, så gör bara landkrabbor, pappa fick sig nog ett rejält gott skratt!

Varje gång jag är nära vatten tänker jag att här kan en liten del av pappa finnas.