Senaste inläggen
När värsta stormen lagt sig efter mammas och pappas separation, skilsmässan var inte ett faktum ännu eftersom man hade en lagfast provseparation på ett år, började jag åka mer rutin mässigt till pappa som nu bodde i Helsingborg, jag kan inte med bästa vilja säga att jag tyckte det var kul att vara hos pappa, besöken handlade mest om svartsjuka gentemot både pappas nya kvinna och hennes son och en allmän känsla av förvirring över situationen rent allmänt. Enda sättet att få spendera ensamtid med pappa var att följa med honom till garaget och tvätta bilen eller möjligtvis få ta en tur med honom till Jönköping i lastbilen. Min relation till den nya kvinnan var frostig, jag hade inte det minsta lust att bli kompis med henne. Så här rullade det på i ett år eller så, minns inte riktig, men så småningom flyttade farmor och farfar ned till Helsingborg och pappa med familj, flyttade till huset i Rydebäck. Nu bodde jag för det mesta hos farmor när jag var i Helsingborg vilket nog var lättast, jag säger inte bäst, lättast för alla. Relationen med pappa var ganska ansträngd, jag hade alltid en känsla av att vi aldrig fick spendera tillräckligt med tid tillsammans, hemma hos pappa upplevde jag mig ofta som ful, klumpig och obekväm, som femte hjulet ungefär, så var det inte hos farmor, där var jag fortfarande herre på täppan, där var jag fortfarande den mest älskade.
När jag kom upp i tonåren skedde en liten förändring, jag fick då ta med mig kompisar till Helsingborg, det var självklart jätte kul, jag hade med mig en liten bit av min värld i Örebro till den i Helsingborg, det gjorde att jag inte behövde byta värld så radikalt som det faktiskt innebär att, ännu värre, behöva leva varannan vecka i två olika verkligheter eller världar, vilket i mitt tycke är fullständigt absurt! Det är inte många vuxna som skulle acceptera att flytta varannan vecka, 12 månader om året, fram och tillbaka, det är inte klokt vad vi förväntar oss att våra barn ska uthärda och samtidigt växa upp till balanserade, väl sammansatta vuxna, packa upp och packa ned, städa rum och hålla ordning på läxor och papper, inte glömma kläder, o.s.v Jag hade det inte på det viset, jag besökte pappa kanske på sin höjd tre gånger om året, för övrigt skrev jag brev eller kort och vi pratade i telefon, jag vet inte om det var bättre eller sämre men i skrivandets stund föredrar jag nog det sistnämnda.
I dag väljer jag en bild på Ebba, ca tre år gammal bild men hon ser likadan ut i dag med den pälslängden.
Det är många som blir offer i en skilsmässa och ringarna på vattnet slutar aldrig att föröka sig, på gott och ont. En skilsmässa kan ha något gott med sig men inte initialt, bara i förlängningen, efter att de olika parterna har fått utrymme och instrument att läka och bearbeta sina olika roller i sammanhanget, roller förändras och får en annan betydelse i och med en skilsmässa, roller som man absolut inte bett om att få men ändå måste finna sig i, min dotter t.ex måste finna sig i att alltid resa långt om hon vill träffa sin pappa, vilket hon har fått leva med sen hon var 2 år, det kan upplevas som exotiskt och spännande för en del, men för henne? Tror inte det.
Förmågan att gå vidare efter en skilsmässa, för alla berörda parter, beror nog även på vilken typ av människa man är, orkar man bearbeta, har man förmågan att förlåta eller rättare sagt, förstår man att förlåtelse är en viktig del för sitt eget läkande eller sitter bitterheten envist fast någonstans där under ytan och som i mitt fall, dyker upp då och då. Man kan ha olika perioder där man känner sig ofantligt stark och då känns det också som om man kan släppa, förlåta och gå vidare men i sköra perioder kommer det tillbaka igen. Jag tror förlåtelse måste vara något som är pågående, man kanske inte kan förlåta en gång för alla, det kanske är något man måste vara beredd att göra om och om igen, att leva i förlåtelse är nog inte så dumt. Jag har mött en del människor som bestämt sig för att leva i oförlåtelse, de klamrar sig fast i bitterhet och besvikelse som om livet självt hängde på det, de proklamerar stolt att de aldrig kommer att förlåta, vad det nu är, en händelse eller person som förorsakat detta lidande. Vad många glömmer bort eller inte har blivit upplysta om är att förlåtelse är ett medvetet beslut, man måste bestämma sig för att förlåta, det kan ta tid men man måste bestämma sig för att medvetet välja den vägen. Härifrån är det inte långt till att börja dra paralleller mellan förlåtelse och alla olika konflikter som råder i världen just nu men jag väljer att sluta här, de parallellerna, som är ganska självklara, får ni dra själva.
Det kommer att kräva förlåtelse för att jag lägger upp den här bilden
Både mamma och jag upplevde att farmor svek oss, vi hade ju stått varandra så nära, hela vår familj, både mor och far föräldrar med mamma, pappa och mig, vi hade alltid firat Jul tillsammans och spenderat delar av sommaren ihop, samma med Påsk. Det hade varit annorlunda om mamma och farmor hade haft en ”typisk” svärmors/svärdotter relation, men det hade de inte. Mamma och jag har ”manglat” detta om och om igen men aldrig riktigt kunnat förstå vad som hände med farmor, varför hon reagerade som hon gjorde, men jag har lite funderingar som jag tror kan vara, i alla fall, delvis en förklaring.
Var farmor en elak person? Neej, absolut inte, hon var på sätt och vis ett offer av sin generation och klass, man sopade så mycket som möjligt under mattan, låtsades som inget hänt och gick vidare, skilsmässa var en skam. Men jag ställer mig frågande till hennes reaktion med tanke på att hon själv gått igenom en skilsmässa, som hon gärna pratade om, hon hängde ut farfar till höger och vänster, berättade den ena hemska historien efter den andra om hur förskräcklig farfar hade varit, både mot henne och pappa. Varför kunde hon inte se hur pappa bar sig åt, farmor var ju en klok människa, varför kunde hon inte förhålla sig lite objektivt och ställa upp för mamma som faktiskt befann sig i samma situation som hon själv 10-15 år tillbaka i tiden? Kanske för att då skulle hon bli tvungen att acceptera pappa, hennes enda och underbara son, som en lika god kålsupare som farfar, den sanningen orkade hon inte med, den skammen var för stor, jag tror att hon led av detta resten av sitt liv, det är något jag förstod när jag blev lite äldre. Farmor dog 1978, då var jag 21 år, så vi fick ganska många år efter skilsmässan att läka, jag var hos henne ofta även fortsättningsvis, så länge hon levde bodde jag för det mesta hos henne när jag var i Helsingborg, jag föredrog det framför att bo hos pappa.
Farmor och jag läkte ihop igen sakta men säkert och jag hade så småningom en minst lika stark relation till henne som jag hade innan skilsmässan, även mamma förlät farmor och de träffades flera gånger innan farmor gick bort. Farmor och jag spenderade den mesta tiden tillsammans vid hennes köksbord, där vi pratade och pratade, hon var en mästare på att berätta, jag har också alltid varit verbal och väldigt öppen så jag tror att vi hjälpte varandra vid hennes köksbord i Helsingborg. Jag skulle kunna utveckla det här ytterligare, framförallt biten om klass och generation, jag tror t.ex inte, eller jag vet, att inte morfar hade reagerat, i en liknande situation, som farmor, han hade ett annat förhållningsätt till människan, han hade ett rättspatos och en solidaritets känsla som jag tror berodde på hans bakgrund och klass som hade hindrat honom från att reagera som farmor. Jag väljer att avrunda där, det blir för invecklat, men jag märker att genom skrivandet utvecklas min förståelse för vad som hände och varför, vilket på sätt och vis var målet.
Jag saknar farmor.
Pappa köpte ett hus tillsammans med ”kvinnan” i ett område i Helsingborg som heter Rydebäck precis i början av 70-talet, det ligger nära havet och precis jämte en golfbana, man promenerade ned till stranden på 5 min, det är ett mycket attraktivt område, där fick Peter, kvinnans son , växa upp. Jag växte upp i Baronbackarna, inte ett så attraktivt område i Örebro. Peter spelade tennis på sin fritid, jag spelade absolut inte tennis på min fritid…så här brukar tankarna rulla på när jag är på det humöret.
P.g.a skilsmässan blev mina förutsättningar väldigt annorlunda jämfört med Peters, det var ju jag som skulle få växa upp så, jag, mamma och pappa tillsammans i ett hus vid havet!!! Det var ju det som var planen när vi satt där, i vardagsrummet på Tengvallsgatan i Örebro och läste antagningsbeskedet pappa fått och var så glada. I stället rycktes allt bort, inte bara pappa utan även båt semestrarna i skärgården, Skagersholm och Laxå försvann också, när pappa flyttade till Helsingborg flyttade farmor, som jag dyrkade, och farfar efter. Allt förändrades under loppet av ca ett år och det värsta av allt, jag förstod inte vad som pågick för ingen berättade något för mig, jag var inte delaktig i det som hände, ingen uppdatering där inte, det ända jag förstod var att pappa inte längre kom hem på helgerna och att mamma mådde dåligt, så dåligt att hon tappade hår, så dåligt att hon spenderade 5 veckor på Nyhyttan, som på den tiden var ett s.k vilohem, i dag skulle man nog ha kallat det för spa. Helt plötsligt ville varken pappa eller mamma vara med mig och som sagt var, ingen berättade något. Hur mådde då jag under den här tiden i direkt anslutning till separationen? Jag var aldrig glad, jag hade konstant dödsångest, jag hade alla upptänkliga obotliga (inbillade) sjukdomar, jag var förkyld jämt, rädd för allt, jag tyckte inte ens att Tivoli i Köpenhamn var roligt, bara otäckt, jag grät för ingen orsak, jag gick in i en djup depression som 10 åring. Jag tror inte min depression egentligen berodde på skilsmässan i sig, jag tror att anledningen var att jag blev fråntagen möjligheten att sörja något konkret, jag förstod att något absolut inte stod rätt till men inte riktigt vad, om mamma, pappa, farmor, mormor eller morfar förklarat för mig och gjort mig delaktig i processen tror jag att jag reagerat helt annorlunda. Det gick så långt att mamma tog med mig till barnpsyk, där fick jag titta på konstiga bilder, leka i en sandlåda och svara på, som jag tyckte, ännu konstigare frågor, varefter det konstaterades att det inte var något fel på mig och att skilsmässan absolut inte hade något med mitt ”tillstånd” att göra!!??
Mamma, , men även mormor och morfar, trodde att de gjorde rätt genom att skydda mig från verkligheten, det fanns ingen medvetenhet om att barn är fantastiskt duktiga på att känna av stämningar, stämningar som jag reagerade på men inte kunde kanalisera på ”rätt sätt” eftersom det inte fanns någon uttalad anledning till dessa stämningar, inte tillräckligt tydliga för ett barn i alla fall, alla andra visste ju vad som hände. Farmor försökte komma undan genom att förvränga verkligheten, samma med pappa, det gjorde saken ännu värre, jag blev totalförvirrad.
I dag visste jag inte riktigt vad jag skulle lägga ut för bild så det fick bli en Vild morot från Öland
Finns det lyckliga skilsmässor? Jag har gått igenom två, min mamma och pappas och min egen med min dotters pappa. Neej det finns inga lyckliga skilsmässor bara mer eller mindre väl genomförda, när det finns barn involverade. Sedan beror det naturligtvis på över hur lång tid man menar, mammas och pappas skilsmässa var ett stort fiasko när det hände men över tid tror jag att både mamma och jag hade det bättre med pappa på avstånd. Jag tror att detsamma gäller för min egen skilsmässa.
Jag förstod när jag blev lite äldre att min kära far hade varit mer eller mindre konstant otrogen, så också med sin nya kvinna som inte heller varade för evigt. Jag har alltid undrat varför, har frågat min pappa många gånger men han har aldrig kunnat ge mig ett vettigt svar, han såg väldigt bra ut och var otroligt charmig och rolig, han kunde få en kvinna att känna sig vacker, så kanske svaret är; för att han kunde. Man kan ju också fundera på hans relation med sin egen far som också han var konstant otrogen, dessutom hade både min farfar och min pappa en väldigt varm och passionerad relation till alkohol. Pappa skötte alltid sitt arbete, han drack aldrig dagen innan han skulle köra, han gick som sagt tillbaka till lastbils körandet efter några år som yrkeslärare, han körde långa sträckor, aldrig utomlands men mellan Helsingborg och Sundsvall t.ex så han var borta ett par dagar i sträck. När han var ledig drack han från morgon till kväll, han hade en flaska och ett snapps glas i förrådet, han gjorde sig ärende ditt med jämna mellanrum under dagen, men aldrig så det märktes nämnvärt, kanske framåt kvällen men bara som en lätt salongsberusning, han orkade hur länge som helst, vi brukade sitta uppe och prata till solen gick upp ibland. Pappa var världens bästa festarrangör, många och roliga fester arrangerades i hans hus i Helsingborg, med grannar och vänner. Han var en perfekt värd, det skålades och hölls tal, han underhöll på sitt piano och ingen kunde berätta historier som han. Min farfar drack på ett annat sätt, i alla fall enligt farmor, han söp och kom hem full, slog min farmor och tog hushållspengarna som hon skulle ha till mat och söp upp dem också, ni vet, den där mera klassiska varianten, vad jag vet brukade aldrig min pappa våld mot någon, påverkad eller icke, men alkoholen brände ut honom och, tror jag, knäckte hans andra äktenskap.
Det är konstigt hur alkohol kan bli så naturligt, när jag var hos pappa var den ett naturligt och konstant inslag i både vardag och fest, inget konstigt att han hade ett glas och en flaska stående i förrådet tyckte jag, det blev nästan en mysfaktor!?
Pappa hade fem stora intressen och äkta kärlekar, sina hundar, jakt, hästar, båtar och sist men absolut inte minst, musik. Han spelade piano riktigt bra, han var självlärd men kunde inte läsa noter, han hade näst intill ett perfekt gehör och kunde plocka ut nästan vilken låt han ville på piano eller keyboard, han älskade jazz, framförallt storband. Ella Fitzgerald, Errol Garner och Duke Ellington låg honom varmt om hjärtat men han älskade all musik som var bra och han var alltid uppkollad på ny musik, detta var ett intresse han och jag delade, vi lyssnade och diskuterade massor av musik. Nu blir det fortsättning i morgon för nu ska jag arrangera en liten fest för min mamma
som fyller 82 år i dag, ha en härlig söndag och grattis på fars dag till alla mer eller mindre lyckade pappor där ute!
Pappa och jag i Kvissmare kanal
När jag var 10-11 år brast idyllen för mig och vår familj, vi kom hem efter en semester på sjön och innanför dörren låg ett brunt kuvert, i det kuvertet låg ett antagningsbesked till pappa, han hade ansökt till en yrkesskola i Malmö, han ville bli yrkeslärare och blivit antagen, jag har en stark minnesbild av det ögonblicket att pappa satt i soffan och läste brevet högt för mamma som satt på armstödet till soffan jämte pappa. Bägge var väldigt glada, även jag förstås, det här betydde att vi skulle få bättre ekonomi så småningom och att pappa skulle få humanare arbetstider. I verkligheten hände detta; pappa började veckopendla till Malmö och skolan, där träffade han en annan kvinna och levde dubbelliv i ett antal år innan mamma som anade ”ugglor i mossen” drog ur honom sanningen och erkände att ja, han ville skiljas men han var mycket noga med att det inte var han som föreslagit skilsmässan och nej, han hade absolut inte träffat någon annan!? Den här perioden i mitt liv minns jag som en mörk hall utan fönster och någon som snyftar och gråter bakom en stängd dörr, det var min mamma som grät, men ingen pratade eller berättade för mig vad som hände och som de flesta barn trodde jag naturligtvis att det var något jag gjort.
Min mormor och morfar blev förtvivlade, morfar och pappa stod varandra otroligt nära, morfar försökte få ett samtal med pappa men han svarade inte i telefonen eller öppnade dörren. Mamma älskade min farmor, hon var nästan som en extra mamma till henne och lärde henne massor om skötsel av ett hem m.m Farmor vände helt resolut mamma ryggen och ställde sig helt på pappas sida, hon visste om att pappa hade ett nytt förhållande men ljög för mamma om det för att skydda pappa. På den tiden var otrohet ett brott, det var därför pappa inte berättade.
Mammas första tanke var att förbjuda både farmor och min pappa från att ha någon kontakt överhuvudtaget med mig, min morfar, som var en mycket klok och generös människa, övertalade mamma att inte göra så, för min skull, min fina, fina morfar! Den här perioden som sträcker sig över ett par kanske tre år, innan det lugnar ner sig, jag mins inte, allt var en enda röra av upprörda känslor, frustration och lögner från människor jag alltid tidigare litat på och älskat.
Så småningom fick jag i alla fall åka till Skagersholm, till farmor, men inget var som vanligt längre, min oskuldsfulla barndom hade fått sig en riktig knäck vilket färgade av sig på tidigare så älskade platser, jag var ledsen, deprimerad och ångestfylld, trodde konstant att jag hade någon ovanlig, obotlig sjukdom.
Farmor berättade att pappa skulle komma och hämta mig, att jag skulle få följa med honom ned till Skåne och vara där med bara pappa en hel vecka, vi hade inte setts på väldigt länge, jag var överlycklig, dessutom skulle pappa hämta mig i en läcker sportbil, en svart med röd skin klädsel, det berättade farmor för mig, som jag väntade, jag mins det som om jag satt i gungan på gården hos farmor och bara väntade på att denna fantastiska bil med min pappa i skulle komma körande, det känns som om jag satt där i dagar innan han äntligen kom.
Inget blev som jag hoppats, halvvägs ner till Skåne berättar pappa att han inte bodde själv, han levde, redan, tillsammans med en kvinna och att hon hade en son som var ett par år yngre en mig. Det blev ingen lyckad vecka, jag ville bara hem igen, jag hatade kvinnan och jag kände fruktansvärd avundsjuka mot hennes son. Det blev definitivt inte mycket ensamtid med pappa. Allt skulle göras tillsammans. Till råga på allt bad min pappa mig att ljuga för mamma och säga att det var en städerska som var hemma hos honom ibland!!?? Det första jag gjorde när jag kom hem var att berätta för mamma om kvinnan som bodde hos pappa med sin son, vilket jag senare i livet fick skäll för av kvinnan som bodde hos pappa, hon menade att om jag inte sagt något hade inte allt blivit så rörigt.
Jag har funderat mycket på om jag verkligen borde skriva om det här och lägga ut det offentligt, kanske jag kommer att ångra mig, men jag tror inte det, jag behöver skriva om det för att en gång för alla få det ur systemet.
Hatar jag min pappa i dag? Absolut inte, jag älskar honom och saknar honom varje dag. Vi fick så småningom en mycket bra relation, trots allt, t.o.m min mamma följde med oss ned till Skåne och hälsade på honom sista sommaren han levde. Jag tycker mycket om Peter, kvinnans son, vi har ingen kontakt efter att pappa gick bort men jag tycker mycket om honom och hans familj, det var ju lika lite hans fel som det var mitt.
Jag är 58 år och periodvis helt symptomfri från skadorna efter skilsmässan som skedde för nästan 50 år sedan, men rätt som det är dyker det upp sting av bitterhet, ilska och avundsjuka som jag hoppas ska mattas av för att kanske helt försvinna genom att gräva lite djupare, skrivandet har en helande kraft på själen.
Pappa på sin häst, Comet, andra från höger.
Jag har inte nämnt mina morföräldrar så mycket, kanske ser ut som om de inte spelade någon större roll i min barndom, joodå, tvärtom, jag spenderade mycket tid hos dem, men det var liksom självklart, de bodde ju i Örebro.
Det var mormor och morfar som tog med mig på resor, jag flög första gången när jag var 5 år, till Gotland, mins vagt att vi klev på planet och enligt min mamma så somnade jag ganska direkt, det var med mormor och morfar. När jag slutade första klass, på sommarlovet, fick jag följa med till Riva del sole i Italien, det var stort på den tiden men morfar var målare och genom BPA fick morfar bra rabatter på resor till bl.a Italien, vi åkte även till Laserra, Arma di taggia och Rimmini. Yes, jag var ett mycket älskat och omhuldat barn, jag hade det omåttligt bra, jag tror det berodde delvis på att jag var ända barnet, jag har inga syskon och även min mamma och pappa var ända barn. I dag tycker jag det är ensamt, jag önskar så att jag hade ett syskon eller flera, Isadora min dotter är också ända barn tyvärr, men visst, det har sina fördelar.
Morfar var målare och mormor jobbade i perioder som bamba tant, för er som inte vet vad en bamba tant är så ska jag förklara det, hon lagade och delade ut mat i skolbespisningen på Holmens skola, numera Mikaelskolan i Örebro, mamma och jag bodde i Baronbackarna från att jag började fjärde klass till jag slutade nian på Holmensskola, så någon gång under mellanstadiet arbetade mormor där samtidigt, det hade sina fördelar, bl.a jag behövde inte äta upp maten och mormor brukade stå i dörröppningen när jag var på väg ut för att stoppa en 50 öring i handen på mig som i sin tur möjliggjorde ett besök på Baronbackarnas konditori där de hade mycket goda punschbollar och krämbullar. Morfar var som sagt målare och arbetade för BPA i Örebro, det hade också sina fördelar, när mamma och jag flyttade in i Baronbackarna ordnade han så vi fick helrenoverat, vilket han även utförde. Morfar var politiskt och fackligt engagerad, han gick ofta på möten och andra sammankomster som hade med hans engagemang att göra. Som jag berättat förut så förekom det bara böcker av arbetarförfattare och tidningen VI hemma hos dem, mormor smygköpte Svensk Damtidning ibland. Mormor och morfar bodde i ett radhus i Hjärsta som morfar själv var med och byggde, det kostade då, 1959, tror jag, 15000:-, ett likadant hus i dag kostar ca 2 mille, men i och med att morfar var med och byggde huset behövde de inte betala någon insatts. Mormor och morfar introducerade mig för teaterns värld, de hade abonnemang på Hjalmar Bergmans teater i Örebro och jag fick följa med i stället för morfar när det var något som passade mig, det var väldigt spännande, framförallt kommer jag ihåg draperiet på den då ganska nya teatern, draperiet var regnbågsfärgat med stora droppar på, kanske att det var på grund av det draperiet som mitt textilintresse grundades.
Mormor och morfar på var sin sida
Nu har jag lämnat Malmö och Isadora för den här gången, det känns alltid, jag tycker inte om avsked, jag avskyr avsked, det känns så definitivt på något sätt, att lämna någon på en perrong eller flygplats. Alla som har barn eller någon annan kär person som bor långt bort vet vad jag menar. Isadora lider av fruktansvärd separations ångest och det är inte konstigt alls, hennes liv har varit fyllt av avsked och möten, ända sedan hon var nyfödd, hela hennes släkt på sin pappas sida inklusive hennes far bor i USA, det har varit ett flängande fram och tillbaka flera gånger om året och hon får finna sig i att alltid lämna någon bakom sig, hur hon än gör och vart hon än åker, det är grymt. Dessutom är det inget hon själv valt, det är något som valts åt henne, något hon bara har fått acceptera, det är heller inte något hon kan välja bort som vuxen om hon inte väljer bort en av oss, hennes föräldrar, som sagt, det är grymt. Det konstiga är att detta förhållande till oss i två olika världsdelar har skapat en otrolig närhet, Isadora och jag har en fantastisk relation och det samma gäller hennes relation till sin far. Kanske på grund av dessa omständigheter har vi fått arbeta extra hårt på det vi har, så samtidigt är det självklart otroligt berikande och utvecklande, hon är ju dessutom hemtam i två kulturer,eller man kan faktiskt säga att hon är hemtam i tre kulturer, den judiska kulturen också, hon talar engelska flytande och hittar i New York som i sin egen bakficka, man måste se det så, det blir för svårt annars.
Eftersom jag levde i NY i 8 år fick jag smaka på lite av vad hon konstant får gå igenom, det var alltid kämpigt dagarna innan jag skulle åka tillbaka till USA efter ett besök i Sverige och samma sak var det när mamma eller någon annan i familjen besökte mig. Mamma har berättat att hon inte ens vågade glädja sig över när Isadora föddes, därför att hon utgick ifrån att hon aldrig skulle få spendera särskilt mycket tid med henne, så blev det inte, men däremot blev det andra som inte fick ha henne hos sig så mycket. Isadoras pappa och farföräldrar har alltid varit fenomenala med att hålla kontakten, dom har aldrig för ett ögonblick släppt Isadora utan envist arrangerat resor, skickat presenter, ringt långa telefonsamtal, alltid funnits där, trots distansen. När Isadora var 6 år började hon att resa ensam till USA, innan dess fick jag eller Fred, Isadoras pappa följa med, det blev dyrt, men i backspegeln var det värt vartenda öre. Isadora har i snitt rest till USA 2-3 gånger per år, sommarlovet, Jullovet och Påsk. Till Jul har hon ofta åkt lite innan jul för att få fira Hanukkah med familjen, på så sätt har hon inte missat julen här, samma har gällt för Påsk eller Pesach, Passover, då har hon åkt när Passover infaller.
När jag lämnade Isadora och Malmö den här gången kändes det trots allt ganska bra, hon är inte ensam, hon har massor med fina vänner och hon bor tillsammans med sin pojkvän, Viktor som jag tycker ofantligt mycket om och en gemensam vän till dem båda, Kaspar, så de har ett litet mini kollektiv på tre personer och fyra när Kaspars fina dotter på tre och ett halvt är där varannan vecka. Dessutom är det snart jul och då ses vi, visserligen inte helt okomplicerat, Viktor och Isadora har många att besöka men det ska nog gå att lösa på något sätt, vi har löst värre saker, Isadora och jag.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 | |||
23 | 24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
|||
30 |
31 |
||||||||
|
Mina tankar och funderingar kring tro m.m
Massor av tankar kring mat, dryck och hälsa.
Eftersom jag har MS......
Lika viktigt som luften jag andas