Den här boende formen vi har nu fungerar över förväntan bra, det tror jag även min man och mamma håller med om, det fungerar p.g.a att kemin mellan oss är bra, vi är goda vänner och tycker om att umgås men vi har även känsla för att inte klampa in i varandras ”space”, vi har alla behov av ensam tid och det ger vi varandra, men visst, problem kommer säkert att dyka upp då och då men jag tror att vi kommer att kunna lösa dem.

Det finns ett område som inte är så enkelt och är en källa för stress och ibland irritation, det är maten…för det första, jag äter en speciell kost som, det visar sig nu, ingen annan vill äta, vi har olika idéer om när vi ska äta, jag är den enda som lagar mat, kan inte kräva det av mamma ännu, hon är inte stark nog, men har hon en bra dag så hjälper hon till så gott det går, min man är inget ess i köket, vi har en väldigt traditionell fördelning på sysslorna i det här hemmet, min man lagar bilen och jag lagar maten. I princip har jag inget emot det, men när det finns så många viljor om hur och när maten ska lagas och vad den ska bestå av blir det kämpigt, framförallt för mig som ska utföra jobbet, jag lägger mig ju inte i hur, när och med vad bilen ska lagas.

Matlagning är något viktigt som jag måste tänka på att se som en välsignelse att jag kan, försöka att göra det med glädje istället för frustration, en kärleksförklaring till min familj.

Hur som helst, problem är till för att lösas och denna boende form kräver lite tid och tålamod innan allt faller på plats, vi är visserligen bara tre personer men vi måste ändå hitta våra funktioner och platser här hemma, framförallt mamma som flyttar in hos oss.