Mabthera behandlingen gick över förväntan i går, behövde inte ens någon tavegyl, skönt att slippa bli så seg och jag vet inte om det är möjligt, men jag inbillar mig redan att jag känner mig piggare, klarare i huvudet på något sätt och i natt har inte spasticiteten i benen varit så intensiv som den brukar och jag gick upp tidigare en vanligt, skönt!!

Ett tillägg till gårdagens blogg; jag påstår inte att vi ska ta emot alla flyktingar men jag tror faktiskt inte att smärtgränsen är nådd ännu, jag är låg, låg inkomsttagare och har tidvis haft det riktigt dåligt. När räkningarna i bästa fall varit betalda, har jag inte haft pengar kvar till mat men det har alltid löst sig på något sätt, jag har aldrig gått till sängs hungrig eller behövt sova utan tak över huvudet, vi har, jämfört med många andra länder i världen och då menar jag inte de sämst bemedlade underutvecklade länderna, fortfarande välfärd i Sverige, t.o.m så att politiker i USA använder Sverige som positivt exempel.

 Var går gränsen när det inte räknas som välfärd längre? Är det när varje familj inte längre har råd med minst två utlandsresor per år, en sommarstuga, två bilar och stora boytor, eller ska välfärdsgränsen gå vid att alla får äta sig mätta, ha möjlighet att komma ut i en icke förstörd natur med frisk luft och friskt vatten där man kan bada och fiska. Ett boende med rinnande varmt och kallt vatten och toa, kök, vardagsrum och två-tre sovrum till en familj på fyra personer. Kanske kunna åka någonstans på semester varje år. Ha möjlighet till egen odling, även inne i städer. Det verkar som om de flesta tar för givet att det hela tiden skall ske en utveckling som gör att vi kan handla ännu mer, åka ännu längre och oftare, bo i ännu större hus/lägenheter, hela tiden få mer pengar i börsen, det fattar väl vem som helst att den ekvationen inte går ihop.

Jag vill ha en politiker som vågar börja använda begreppet” tillbakaveckling” , som något positivt, en politiker som kan få oss att förstå att ”tillbakaveckling” är utveckling på lång sikt.  Jag har läst någonstans, kanske det bara är en skröna, men det verkar logiskt; om alla kineser, de är ju några stycken, skulle använda lika mycket toa papper som vi gör i västvärlden skulle det inte finnas ett enda träd kvar på jorden! Den ekvationen kan vi applicera på mycket.

Jag ska verkligen anstränga mig att försöka leva med dessa tankar i bakhuvudet, kanske börja med toapappret  

En klarblå vinter dag vid S:t Peters kyrkan i Rom