Bara ett stenkast från vårt hus, på Vikingavägen bodde min mammas moster och morbror. På övervåningen bodde Göstas mamma och pappa, tant Greta och farbror Oscar. Tant Greta hade man väldig respekt för, hon hade tatueringar på armarna som hon skaffat sig i någon hamn när hon jobbade som kocka på en båt, hon var i mina ögon väldigt spännande. Farbror Oscar kallade mig och min kompis Ann-Katrin för ”Sabinera”, med betoningen på ett genuint närkingskt i, har ingen aning om varför. Han tyckte inte om katter, han sköt efter dem med hagelgevär men däremot älskade han småfåglar. Tant Gunne bakade bullar varje torsdag, det finns än i dag ingen som kan baka bullar som hon, de var nästan som winerbröd, då var jag där. Jag passade även på att hälsa på hos tant Greta och farbror Oscar, där fick man sådana där kolor som ser ut som en spiral och smakar mild lakrits och kanske en glimt av tant Gretas tatuering. Gunne och Gösta hade en dotter som jag älskade, jag kallade henne för ”Bobban” hon heter Solveig. Hon jobbade på televerket och därifrån tog hon med sig tunna ståltrådsbitar som var klädda i färgglad plast till mig, jag var överlycklig, man kunde göra en massa spännande saker av dem.

Det fullkomligt vimlade av snälla tanter och farbröder i Rynninge, där man alltid var välkommen på fika, någon frukt eller godis. Vägarna i Rynninge var inte asfalterade, det var grusvägar som gjorde fruktansvärt ont när, inte om, när man ramlade, jag kan fortfarande känna hur smärtan och svidet i skrapsåren kändes, men det var aldrig långt hem och där fanns mamma eller tant Kvist, alltid någon.

I Rynninge fanns tre affärer, en privat matbutik mitt inne i Rynninge, där köpte jag Fruxo, ett Konsum på Kasernvägen, där mamma handlade det dagliga. När jag blev stor nog fick jag gå dit själv och handla mjölk, då bar jag 4 tomflaskor i en ståltråds ställning som sedan byttes ut mot fulla flaskor på Konsum, där handlade jag även stora skum godisar i form av en hästsko med ett rådjur i mitten, de var mintgröna eller rosafärgade och gudomligt goda. Den tredje butiken var en cigarraffär, den låg ett hus längre bort från Konsum, där sålde de glass, isglass med blåbärssmak som man blev mörkblå i hela munnen av, den kostade 25 öre. Min högsta dröm var att få köpa en storstrut, de var nya då och kostade 1:25, det var mycket pengar. Drömmen gick i uppfyllelse en gång när farmor var på besök, jag var salig, men fy vad jag blev besviken, jag tyckte inte alls att den var så god som jag föreställt mig och den var alldeles för stor, jag har fortfarande i dag svårt för ”storstrutar”.

Något av det bästa med Rynninge var närheten till vatten, visserligen bara Lillån och hemfjärden, men ändå, där kunde man åka skridskor på vintern och slängkälke, skidor kunde man åka ända ut på Hjälmaren, ibland gjorde vi utflykter till någon ö på hemfjärden med varm choklad och smörgåsar. Mina släktingar, morfar, Gösta och Oscar, skridskoseglade med långfärdsskridskor. På sommaren var det båtliv som gällde, vi hade flera båtar, men den jag har starkaste minnen av är Rosita I. En överbyggd före detta livbåt i trä, med två ruffar och en stor sittbrunn, från början hade hon blått skrov med överbyggnad i Mahogny, pappa målade så småningom skrovet svart, jag tyckte nog att hon var finare i blått. Båt säsongen började så fort man kunde jobba utomhus utan att förfrysa fingrarna. Det fanns en liten uppläggningsplats i Rynninge med kran och allt, förutom den stora nere vid oset. Det fullkomligen kokade av liv där på våren, jag älskade att hänga där och vara i vägen för pappa. Doften där nere var ljuvlig, en blandning av färg, linolja, tjära, bensin och termoskaffe. Det skrapades och målades för glatta livet, de flesta av båtarna var av trä, så underarbetet var av största vikt och betydelse, snart såg båtarna ut som om de var splitter nya igen och lagom till Kristi himmelsfärd kom de i vattnet, ibland ännu tidigare. Fortsättning i morgon.

Här är Rosita med svart skrov

Mamma i en tidigare båt, tror det är "Strega"

Mamma solar på "mitt" rufftak