Nu har jag lämnat Malmö och Isadora för den här gången, det känns alltid, jag tycker inte om avsked, jag avskyr avsked, det känns så definitivt på något sätt, att lämna någon på en perrong eller flygplats. Alla som har barn eller någon annan kär person som bor långt bort vet vad jag menar. Isadora lider av fruktansvärd separations ångest och det är inte konstigt alls, hennes liv har varit fyllt av avsked och möten, ända sedan hon var nyfödd, hela hennes släkt på sin pappas sida inklusive hennes far bor i USA, det har varit ett flängande fram och tillbaka flera gånger om året och hon får finna sig i att alltid lämna någon bakom sig, hur hon än gör och vart hon än åker, det är grymt. Dessutom är det inget hon själv valt, det är något som valts åt henne, något hon bara har fått acceptera, det är heller inte något hon kan välja bort som vuxen om hon inte väljer bort en av oss, hennes föräldrar, som sagt, det är grymt. Det konstiga är att detta förhållande till oss i två olika världsdelar har skapat en otrolig närhet, Isadora och jag har en fantastisk relation och det samma gäller hennes relation till sin far. Kanske på grund av dessa omständigheter har vi fått arbeta extra hårt på det vi har, så samtidigt är det självklart otroligt berikande och utvecklande, hon är ju dessutom hemtam i två kulturer,eller man kan faktiskt säga att hon är hemtam i tre kulturer, den judiska kulturen också, hon talar engelska flytande och hittar i New York som i sin egen bakficka, man måste se det så, det blir för svårt annars.

Eftersom jag levde i NY i 8 år fick jag smaka på lite av vad hon konstant får gå igenom, det var alltid kämpigt dagarna innan jag skulle åka tillbaka till USA efter ett besök i Sverige och samma sak var det när mamma eller någon annan i familjen besökte mig. Mamma har berättat att hon inte ens vågade glädja sig över när Isadora föddes, därför att hon utgick ifrån att hon aldrig skulle få spendera särskilt mycket tid med henne, så blev det inte, men däremot blev det andra som inte fick ha henne hos sig så mycket. Isadoras pappa och farföräldrar har alltid varit fenomenala med att hålla kontakten, dom har aldrig för ett ögonblick släppt Isadora utan envist arrangerat resor, skickat presenter, ringt långa telefonsamtal, alltid funnits där, trots distansen. När Isadora var 6 år började hon att resa ensam till USA, innan dess fick jag eller Fred, Isadoras pappa följa med, det blev dyrt, men i backspegeln var det värt vartenda öre. Isadora har i snitt rest till USA 2-3 gånger per år, sommarlovet, Jullovet och Påsk. Till Jul har hon ofta åkt lite innan jul för att få fira Hanukkah med familjen, på så sätt har hon inte missat julen här, samma har gällt för Påsk eller Pesach, Passover, då har hon åkt när Passover infaller.

När jag lämnade Isadora och Malmö den här gången kändes det trots allt ganska bra, hon är inte ensam, hon har massor med fina vänner och hon bor tillsammans med sin pojkvän, Viktor som jag tycker ofantligt mycket om och en gemensam vän till dem båda, Kaspar, så de har ett litet mini kollektiv på tre personer och fyra när Kaspars fina dotter på tre och ett halvt är där varannan vecka. Dessutom är det snart jul och då ses vi, visserligen inte helt okomplicerat, Viktor och Isadora har många att besöka men det ska nog gå att lösa på något sätt, vi har löst värre saker, Isadora och jag.