När jag var 10-11 år brast idyllen för mig och vår familj, vi kom hem efter en semester på sjön och innanför dörren låg ett brunt kuvert, i det kuvertet låg ett antagningsbesked till pappa, han hade ansökt till en yrkesskola i Malmö, han ville bli yrkeslärare och blivit antagen, jag har en stark minnesbild av det ögonblicket att pappa satt i soffan och läste brevet högt för mamma som satt på armstödet till soffan jämte pappa. Bägge var väldigt glada, även jag förstås, det här betydde att vi skulle få bättre ekonomi så småningom och att pappa skulle få humanare arbetstider. I verkligheten hände detta; pappa började veckopendla till Malmö och skolan, där träffade han en annan kvinna och levde dubbelliv i ett antal år innan mamma som anade ”ugglor i mossen” drog ur honom sanningen och erkände att ja, han ville skiljas men han var mycket noga med att det inte var han som föreslagit skilsmässan och nej, han hade absolut inte träffat någon annan!? Den här perioden i mitt liv minns jag som en mörk hall utan fönster och någon som snyftar och gråter bakom en stängd dörr, det var min mamma som grät, men ingen pratade eller berättade för mig vad som hände och som de flesta barn trodde jag naturligtvis att det var något jag gjort.

Min mormor och morfar blev förtvivlade, morfar och pappa stod varandra otroligt nära, morfar försökte få ett samtal med pappa men han svarade inte i telefonen eller öppnade dörren. Mamma älskade min farmor, hon var nästan som en extra mamma till henne och lärde henne massor om skötsel av ett hem m.m Farmor vände helt resolut mamma ryggen och ställde sig helt på pappas sida, hon visste om att pappa hade ett nytt förhållande men ljög för mamma om det för att skydda pappa. På den tiden var otrohet ett brott, det var därför pappa inte berättade.

 Mammas första tanke var att förbjuda både farmor och min pappa från att ha någon kontakt överhuvudtaget med mig, min morfar, som var en mycket klok och generös människa, övertalade mamma att inte göra så, för min skull, min fina, fina morfar! Den här perioden som sträcker sig över ett par kanske tre år, innan det lugnar ner sig, jag mins inte, allt var en enda röra av upprörda känslor, frustration och lögner från människor jag alltid tidigare litat på och älskat.

Så småningom fick jag i alla fall åka till Skagersholm, till farmor, men inget var som vanligt längre, min oskuldsfulla barndom hade fått sig en riktig knäck vilket färgade av sig på tidigare så älskade platser, jag var ledsen, deprimerad och ångestfylld, trodde konstant att jag hade någon ovanlig, obotlig sjukdom.

Farmor berättade att pappa skulle komma och hämta mig, att jag skulle få följa med honom ned till Skåne och vara där med bara pappa en hel vecka, vi hade inte setts på väldigt länge, jag var överlycklig, dessutom skulle pappa hämta mig i en läcker sportbil, en svart med röd skin klädsel, det berättade farmor för mig, som jag väntade, jag mins det som om jag satt i gungan på gården hos farmor och bara väntade på att denna fantastiska bil med min pappa i skulle komma körande, det känns som om jag satt där i dagar innan han äntligen kom.

Inget blev som jag hoppats, halvvägs ner till Skåne berättar pappa att han inte bodde själv, han levde, redan, tillsammans med en kvinna och att hon hade en son som var ett par år yngre en mig. Det blev ingen lyckad vecka, jag ville bara hem igen, jag hatade kvinnan och jag kände fruktansvärd avundsjuka mot hennes son. Det blev definitivt inte mycket ensamtid med pappa. Allt skulle göras tillsammans. Till råga på allt bad min pappa mig att ljuga för mamma och säga att det var en städerska som var hemma hos honom ibland!!?? Det första jag gjorde när jag kom hem var att berätta för mamma om kvinnan som bodde hos pappa med sin son, vilket jag senare i livet fick skäll för av kvinnan som bodde hos pappa, hon menade att om jag inte sagt något hade inte allt blivit så rörigt.

Jag har funderat mycket på om jag verkligen borde skriva om det här och lägga ut det offentligt, kanske jag kommer att ångra mig, men jag tror inte det, jag behöver skriva om det för att en gång för alla få det ur systemet.

Hatar jag min pappa i dag? Absolut inte, jag älskar honom och saknar honom varje dag. Vi fick så småningom en mycket bra relation, trots allt, t.o.m min mamma följde med oss ned till Skåne och hälsade på honom sista sommaren han levde. Jag tycker mycket om Peter, kvinnans son, vi har ingen kontakt efter att pappa gick bort men jag tycker mycket om honom och hans familj, det var ju lika lite hans fel som det var mitt.

Jag är 58 år och periodvis helt symptomfri från skadorna efter skilsmässan som skedde för nästan 50 år sedan, men rätt som det är dyker det upp sting av bitterhet, ilska och avundsjuka som jag hoppas ska mattas av för att kanske helt försvinna genom att gräva lite djupare, skrivandet har en helande kraft på själen.

Pappa på sin häst, Comet, andra från höger.