Både mamma och jag upplevde att farmor svek oss, vi hade ju stått varandra så nära, hela vår familj, både mor och far föräldrar med mamma, pappa och mig, vi hade alltid firat Jul tillsammans och spenderat delar av sommaren ihop, samma med Påsk. Det hade varit annorlunda om mamma och farmor hade haft en ”typisk” svärmors/svärdotter relation, men det hade de inte. Mamma och jag har ”manglat” detta om och om igen men aldrig riktigt kunnat förstå vad som hände med farmor, varför hon reagerade som hon gjorde, men jag har lite funderingar som jag tror kan vara, i alla fall, delvis en förklaring.

 Var farmor en elak person? Neej, absolut inte, hon var på sätt och vis ett offer av sin generation och klass, man sopade så mycket som möjligt under mattan, låtsades som inget hänt och gick vidare, skilsmässa var en skam. Men jag ställer mig frågande till hennes reaktion med tanke på att hon själv gått igenom en skilsmässa, som hon gärna pratade om, hon hängde ut farfar till höger och vänster, berättade den ena hemska historien efter den andra om hur förskräcklig farfar hade varit, både mot henne och pappa. Varför kunde hon inte se hur pappa bar sig åt, farmor var ju en klok människa, varför kunde hon inte förhålla sig lite objektivt och ställa upp för mamma som faktiskt befann sig i samma situation som hon själv 10-15 år tillbaka i tiden? Kanske för att då skulle hon bli tvungen att acceptera pappa, hennes enda och underbara son, som en lika god kålsupare som farfar, den sanningen orkade hon inte med, den skammen var för stor, jag tror att hon led av detta resten av sitt liv, det är något jag förstod när jag blev lite äldre. Farmor dog 1978, då var jag 21 år, så vi fick ganska många år efter skilsmässan att läka, jag var hos henne ofta även fortsättningsvis, så länge hon levde bodde jag för det mesta hos henne när jag var i Helsingborg, jag föredrog det framför att bo hos pappa.

Farmor och jag läkte ihop igen sakta men säkert och jag hade så småningom en minst lika stark relation till henne som jag hade innan skilsmässan, även mamma förlät farmor och de träffades flera gånger innan farmor gick bort. Farmor och jag spenderade den mesta tiden tillsammans vid hennes köksbord, där vi pratade och pratade, hon var en mästare på att berätta, jag har också alltid varit verbal och väldigt öppen så jag tror att vi hjälpte varandra vid hennes köksbord i Helsingborg. Jag skulle kunna utveckla det här ytterligare, framförallt biten om klass och generation, jag tror t.ex inte, eller jag vet, att inte morfar hade reagerat, i en liknande situation, som farmor, han hade ett annat förhållningsätt till människan, han hade ett rättspatos och en solidaritets känsla som jag tror berodde på hans bakgrund och klass som hade hindrat honom från att reagera som farmor. Jag väljer att avrunda där, det blir för invecklat, men jag märker att genom skrivandet utvecklas min förståelse för vad som hände och varför, vilket på sätt och vis var målet. 

Jag saknar farmor.