Pappa köpte ett hus tillsammans med ”kvinnan” i ett område i Helsingborg som heter Rydebäck precis i början av 70-talet, det ligger nära havet och precis jämte en golfbana, man promenerade ned till stranden på 5 min, det är ett mycket attraktivt område, där fick Peter, kvinnans son , växa upp. Jag växte upp i Baronbackarna, inte ett så attraktivt område i Örebro. Peter spelade tennis på sin fritid, jag spelade absolut inte tennis på min fritid…så här brukar tankarna rulla på när jag är på det humöret.                                          

                                                  P.g.a skilsmässan blev mina förutsättningar väldigt annorlunda jämfört med Peters, det var ju jag som skulle få växa upp så, jag, mamma och pappa tillsammans i ett hus vid havet!!! Det var ju det som var planen när vi satt där, i vardagsrummet på Tengvallsgatan i Örebro och läste antagningsbeskedet pappa fått och var så glada. I stället rycktes allt bort, inte bara pappa utan även båt semestrarna i skärgården, Skagersholm och Laxå försvann också, när pappa flyttade till Helsingborg flyttade farmor, som jag dyrkade, och farfar efter. Allt förändrades under loppet av ca ett år och det värsta av allt, jag förstod inte vad som pågick för ingen berättade något för mig, jag var inte delaktig i det som hände, ingen uppdatering där inte, det ända jag förstod var att pappa inte längre kom hem på helgerna och att mamma mådde dåligt, så dåligt att hon tappade hår, så dåligt att hon spenderade 5 veckor på Nyhyttan, som på den tiden var ett s.k vilohem, i dag skulle man nog ha kallat det för spa. Helt plötsligt ville varken pappa eller mamma vara med mig och som sagt var, ingen berättade något. Hur mådde då jag under den här tiden i direkt anslutning till separationen? Jag var aldrig glad, jag hade konstant dödsångest, jag hade alla upptänkliga obotliga (inbillade) sjukdomar, jag var förkyld jämt, rädd för allt, jag tyckte inte ens att Tivoli i Köpenhamn var roligt, bara otäckt, jag grät för ingen orsak, jag gick in i en djup depression som 10 åring.                                    Jag tror inte min depression egentligen berodde på skilsmässan i sig, jag tror att anledningen var att jag blev fråntagen möjligheten att sörja något konkret, jag förstod att något absolut inte stod rätt till men inte riktigt vad, om mamma, pappa, farmor, mormor eller morfar förklarat för mig och gjort mig delaktig i processen tror jag att jag reagerat helt annorlunda. Det gick så långt att mamma tog med mig till barnpsyk, där fick jag titta på konstiga bilder, leka i en sandlåda och svara på, som jag tyckte, ännu konstigare frågor, varefter det konstaterades att det inte var något fel på mig och att skilsmässan absolut inte hade något med mitt ”tillstånd” att göra!!??

 Mamma, , men även mormor och morfar, trodde att de gjorde rätt genom att skydda mig från verkligheten, det fanns ingen medvetenhet om att barn är fantastiskt duktiga på att känna av stämningar, stämningar som jag reagerade på men inte kunde kanalisera på ”rätt sätt” eftersom det inte fanns någon uttalad anledning till dessa stämningar, inte tillräckligt tydliga för ett barn i alla fall, alla andra visste ju vad som hände. Farmor försökte komma undan genom att förvränga verkligheten, samma med pappa, det gjorde saken ännu värre, jag blev totalförvirrad.

I dag visste jag inte riktigt vad jag skulle lägga ut för bild så det fick bli en Vild morot från Öland