I dag känns det lite tomt, jag har skrivit färdigt om skilsmässan, eller…kanske det här bara var början, jag skulle nog kunna djupdyka och utöka varje stycke till ett kapitel, minst!

När jag läser igenom det jag skrivit, slås jag av hur bra vi har haft det, trots skilsmässan, ok, det var ett par år som var lite skakiga och initialt var det en katastrof för mig och mamma, jag vet att framförallt mamma har haft väldigt svårt att förlåta pappa, kanske hon fortfarande inte har gjort det. Hon har varit här i helgen och jag läste bloggarna om skilsmässan för henne med den följden att hon hade svårt att sova natten efter, det river upp, berättade hon. Vi pratade en hel del om detta och kom fram till att hon inte haft möjlighet att bearbeta med pappa som jag haft, när de väl fick chansen eller rättare sagt, jag skapade chansen och mer eller mindre tvingade med mamma till Helsingborg och pappa, var det försent, pappa var för dålig och det blev för lite tid att verkligen prata om det som hänt för så många år sedan. I dag finns det möjlighet till parterapi, inte kanske i första hand för att hitta tillbaka till varandra utan få hjälp att kunna någotsånär fungera tillsammans genom skilsmässan och allt som måste lösas i samband med den, självklart, framförallt när det finns barn. Det fanns inte på 60-talet. Skilsmässor var inte lika vanliga på 60-talet och det hade förvånat mig om mamma och pappa hade ens kommit på tanken att mötas hos en terapeut, pappa var för skraj och mamma för arg och sviken, men om de nu träffats hos en terapeut, hade livet sett annorlunda ut i dag? jaa kanske, de hade kanske kunnat hitta tillbaka till varandra, vem vet, men framförallt hade mamma haft en större chans att läka snabbare och gå vidare och pappa kanske inte hade slutat som alkoholist, om det nu var därför han söp, jag vet ju inte riktigt, det är bara en tanke jag har.

I stället blev det jag som fick spela rollen som terapeut, inte i början, då var jag för liten men så småningom, det gick så pass långt att jag till slut sa ifrån, jag blev medveten om att det kanske inte var så nyttigt och att jag framförallt inte hade någon skyldighet att vara bollplank för dem båda. Att jag sa ifrån hjälpte väl egentligen inte någon längre period, jag drogs snart tillbaka in i rollen igen och så har det varit, fram och tillbaka, jag vet inte om det har varit till någon hjälp, jag är säker på att det fungerat bättre om det varit någon mer objektiv, men kanske har det hjälpt mig lite för vi har i alla fall pratat. Sista åren pappa levde pratade faktiskt mamma och pappa med varandra i telefon men mest om vad de ätit till middag och ”minns du den och den?” Men de pratade i alla fall, alltid något.

Skurkvarn på Öland, underifrån, får vara bild i dag, den får representera "kommunikation", pratkvarn ni vet.