Jag ska försöka att berätta om en period i mitt liv och en händelse som jag var med om när jag bodde på Long Island i mitten på 80-talet, det är en ganska lång historia så jag delar upp den över några dagar.

Del 1

Som många andra åkte jag till USA för att jobba som Aupair, jag stannade hos min värd familj på Long Island i ca 1 år för att sedan försöka hitta ett annat arbete, självklart ville jag helst till Manhattan, det ville alla Aupairer, men samtidigt trivdes jag på Long Island och omständigheterna gjorde att jag blev kvar där ytterligare ganska många år. Jag hade inget arbetstillstånd och mitt turistvisa hade gott ut för länge sedan, jag hade inget social security nummer så de enda jobben jag kunde tänkas hitta var i restaurangbranschen eller i någon annan familj som aupair eller/och städerska. Jag hittade jobb ganska snabbt via ett tips från en bekant, en restaurang i Oyster Bay på Long Islands norra kust sökte en bartender, jag behövde inte ha några förkunskaper, jag skulle bli upplärd på plats, fantastiskt tyckte jag, vilken möjlighet! Jag åkte dit och fick träffa ägaren som hette Uwe, han var tysk, han drev restaurangen tillsammans med sin fru och döttrar. Jag fick jobbet och fick samtidigt reda på att jag skulle jobba dubbla skift, från kl 12 till stängning, vilket betyder tills sista kunden har gått, gratis i en vecka för att lära mig grunderna. Det här är inte alls konstigt eller ovanligt i USA, eller jag kanske ska säga NY, vet inte hur det är i andra stater men jag tro att det är likadant. Jag fick ju trots allt lära mig ett yrke.  Skillnaden var möjligtvis att jag skulle jobba 7 dagar i sträck, 12-15 timmar om dagen, vilket är tufft även för NY enligt min erfarenhet. Men jag var ju ung och frisk så det var bara att hugga i.

Jag hade ett litet, litet problem, jag hade ingenstans att bo, jag fick bo hos kompisar runt om på Long Island, men de flesta var Aupairer så de kunde inte låta mig bo någon längre tid, dessutom hade jag inget körkort så logistiken de här dagarna var kaotisk, jag har nog aldrig gått så långa och många sträckor i mitt liv som under dessa dagar och hur många timmar jag spenderade på olika tågstationer är omöjligt att räkna. Jag får fortfarande en väldigt otrygg och orolig känsla när jag tänker tillbaka på den här tiden, jag var så otroligt naiv och försatte mig i situationer som ibland var rent livsfarliga, jag måste ha en skyddsängel som under den här perioden gick framför mig med en sopkvast och sopade bort alla helt uppenbara faror som jag tydligen inte såg.

Hur som helst passerade jag, på mina långa och många promenader, ett hotell som hette Colony Arms, det låg i en dammig, väl trafikerad korsning på samma tomt som en bensinmack i ett inte så ”trevligt” område av Glen Cove som också ligger på norra sidan av Long Island. På fasaden satt en skylt och på den informerades det om att ett rum kostade 50 dollar per vecka att hyra, ett mirakel tyckte jag och gick in för att fråga om de hade några rum lediga. Från och med nu kommer alla namn att vara fingerade, inte så mycket för att jag är orolig för att någon från den tiden ska läsa detta utan mera för att jag faktiskt inte kommer ihåg vad alla hette på detta ställe. Det fanns två dörrar, en ledde till en bar/pub och den andra ledde till en ”lobby”. Den första jag mötte när jag klev in var en tjej i samma ålder som jag själv, kring 25-26, hon var helt klädd i skin, från topp till tå, hade pearsingar och tatueringar överallt där det fanns lite hud, hon jobbade i baren. Det visade sig att hon var hotellets manager och dotter till ägaren, hon hade en tuff attityd men samtidigt glad, trevlig och väldigt intresserad av vem jag var, att jag var från Sverige osv. hennes namn var Robbyn.  Lediga rum fanns, jag anvisades ett rum högst upp i huset som hade tre våningar, längst bort i en korridor. Rummet var inte det fräschaste, den heltäckande mattan hade fläckar som jag absolut inte ville veta ursprunget till och sängen var som en hängmatta, toaletten var i korridoren och även duschen, men det var mitt egna rum med en dörr som man kunde låsa och jag hade ett handfat, det räckte för mig.

 Jag såg, redan från utsidan, att det här stället var minst sagt bedagat och att det säkert var flera decennier sedan man la ned lite TLC, tender love and care. Hyresgästerna, som jag senare lärde känna, var lika bedagade och tragiska som hotellet.  Forts. i morgon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mat hållningen har blivit ytterligare komplicerad här hemma eftersom min make bestämt sig för att köra LCHF ett tag, framförallt för att gå ned lite i vikt men också för att få ned sitt blodtryck som visade sig vara farligt högt. LCHF är ju nästan mo...

Jaha då var den dagen över, nu är jag officiellt 60+, den stora dagen flöt fram lugnt och skönt, förutom att jag på eftermiddagen, precis innan kaffe och tårta, började må illa, så maten, det goda vinet och mera tårta blev väldigt sparsamt för min de...

Sixtysomething ”Thirtysomething” var en TV serie, sent 80-tal, tidigt 90-tal om ett gäng individer i trettioårsåldern som skaffade barn, köpte hus, gick igenom kriser, vänstrade, blev kära, kort sagt man fick följa två par och ett antal...

I dag reser Isadora hem till Malmö på riktigt, men det känns än så länge faktiskt helt ok och gårdagens middag för henne och väninnan Linn gick också förvånansvärt bra, trots att jag lagade helstekt regnbågslax med en vegan sås och en varm gräslöksså...

Jag tror inte att jag kan räkna med att bli helt fri från panikångest och depressioner men jag jobbar konstant på att hitta vägar att hantera dessa och slippa läkemedel, jag tror att man kommer längre med det än att döva med mediciner, om man orkar o...