I dag när jag tänker tillbaka på den här tiden undrar jag om jag var riktigt funtad, jag blev varnad från höger till vänster för att, för det första bo där, men nu inte bara bodde jag där jag arbetade där också. Är det inte ofta så när man blir indragen i något, man vet inte riktigt var det började bara att man helt plötsligt står där med sörja upp till knäna. Jag upplevde mig aldrig som en del av Colony Arms och det tror jag inte att någon annan som bodde eller besökte Colony Arms gjorde heller, lite som Alice i underlandet ramlade jag ned i ett” hål”, medan jag ändå var där så passade jag på att umgås, iaktta och lära känna en del av de figurer jag mötte, men, märk väl, jag var bara på besök och jag letade hela tiden efter en väg ut. Jag upplevde ett rörande beskydd från hotellgästerna jag berättat om och även från de stamgäster jag hade i baren, jag tror att jag representerade något som var rent och oförstört för dem, ett litet ljus som landat mitt ibland dem som de var rädda skulle slockna och försvinna.

Arbetet i hotellets bar började kl 11 och slutade ca kl 17, det är skönt att jobba dag i en bar för man vet när man får gå hem, men det genererar inte lika mycket pengar som ett kvälls/natt skift. När jag hade jobbat dag någon vecka fick jag även plocka upp ett och annat kvällsskift när den ordinarie bartendern behövde ha ledigt. Det var tunga skift, både psykiskt och fysiskt, ibland var jag inte hemma förens 5 på morgonen, men jag tjänade pengar.

Kunderna jag hade i baren var självklart Mr. Brown, han med Champinjonsoppan, han satt i baren från tidig eftermiddag, när han gick upp på sitt rum vet jag inte, sedan var det Mary och hennes man som jag berättat om tidigare. Det här var en riktig ”workingclass”,” bluecollar” bar, så en och annan kom in på lunchen för att svinga en bägare. Förutom de som bodde på hotellet kom det en hel del mer eller mindre alkoholiserade själar från trakten, jag skulle tro att Colony Arms var det sista stället man valde när man inte var välkommen någon annan stans, bl.a hade jag en kund som var advokat, Mr Payton, den typen av advokat som bara finns i amerikanska filmer, alkoholiserad, sliten, sorglig och med ett eller fler spruckna äktenskap i bagaget, han tog sig an fall som ingen annan ville ha. Han kom in i stort sätt varje dag och satt tills jag gick hem, ibland satt han kvar när jag kom tillbaka, nästa dag, då hade han suttit och spelat kort hela natten, det första jag då fick göra var torka pink på golvet runt bordet han suttit vid, sorgligt och patetiskt är bara förnamnet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mat hållningen har blivit ytterligare komplicerad här hemma eftersom min make bestämt sig för att köra LCHF ett tag, framförallt för att gå ned lite i vikt men också för att få ned sitt blodtryck som visade sig vara farligt högt. LCHF är ju nästan mo...

Jaha då var den dagen över, nu är jag officiellt 60+, den stora dagen flöt fram lugnt och skönt, förutom att jag på eftermiddagen, precis innan kaffe och tårta, började må illa, så maten, det goda vinet och mera tårta blev väldigt sparsamt för min de...

Sixtysomething ”Thirtysomething” var en TV serie, sent 80-tal, tidigt 90-tal om ett gäng individer i trettioårsåldern som skaffade barn, köpte hus, gick igenom kriser, vänstrade, blev kära, kort sagt man fick följa två par och ett antal...

I dag reser Isadora hem till Malmö på riktigt, men det känns än så länge faktiskt helt ok och gårdagens middag för henne och väninnan Linn gick också förvånansvärt bra, trots att jag lagade helstekt regnbågslax med en vegan sås och en varm gräslöksså...

Jag tror inte att jag kan räkna med att bli helt fri från panikångest och depressioner men jag jobbar konstant på att hitta vägar att hantera dessa och slippa läkemedel, jag tror att man kommer längre med det än att döva med mediciner, om man orkar o...