Jag tycker det är så fruktansvärt svårt att skriva, eller ens tänka något vettigt om flykting krisen vi har här i Sverige och i resten av Europa just nu, jag kan inte ens greppa vidden av den, jag ser inte skogen för alla träd, jag skulle vilja ha en höks förmåga att sväva så pass högt upp på himlavalvet så att jag på det sättet kanske skulle kunna få en mer klar bild över situationen.

 De flesta av mina vänner anser att det är en självklarhet att ta emot så många flyktingar som möjligt och för att redan från början göra klart vart jag står, anser jag det också, men jag förstår samtidigt mina andra vänner som är rädda för att välfärden ska ta skada, att det inte ska finnas tillräckligt med pengar till alla, inkluderat våra sjuka, gamla, skolor m.m att brottsligheten ska öka ännu mer och vår sjukvård kollapsa. Vad kommer att hända med Sverige efter att vi tagit emot ca 2000 flyktingar om dagen? Var ska dom bo? Vad ska dom jobba med? Hur ska vårt skolsystem kunna svälja så många nyanlända, många gånger krigsskadade, vettskrämda barn och ungdomar? Har vi resurser och kunskap att ta hand om och då menar jag verkligen ta hand om, inte bara förvara, så många svårt vingklippta människor? Neej det har vi nog inte och det skrämmer vettet ur mig. Jag är tidvis fruktansvärt orolig för min dotter i Malmö, hon heter Israel i efternamn, hennes pappa är Jude och jag får verkligen anstränga mig för att inte varna henne från att umgås med muslimer, eller be henne ta bort namnet från sin dörr, jaadå, så tänker jag ibland, jag är rädd som många andra i dag därför att jag vet att det finns Islamister som vill utrota alla som inte delar deras tro.

Ska vi då låta vår rädsla styra? Ska vi stänga våra gränser, krypa in i våra stugor och hoppas att det går över, lite som vi gjorde under andra världskriget, jag vet, jag vet, vi har redan tagit emot massor av människor och p.g.a att vi höll oss ”neutrala” under andra världskriget kunde vi också hjälpa väldigt många. Kan vi inte vara stolta över det? P.g.a detta har vi en massa ”know how” som vi kan använda oss av nu, världen ser ut som den gör just nu, det är bara att gilla läget och kavla upp skjortärmarna. Jag lever inte bara i Sverige jag lever på en planet som heter Tellus, där lever jag tillsammans med en massa andra människor, ibland är det nyttigt att föreställa sig vår värld utan gränser. Att skapa gränser eller begränsningar är en form av generalisering, vi behöver generalisera, det är hjärnans sätt att skapa ordning så att vi kan begripa vår omgivning men det är nyttigt att utmana sig själv och tänka utanför gränserna, att inte alltid falla för frestelsen att generalisera.

Jag är rädd, ganska ofta faktiskt, men jag vägrar låta min rädsla styra mitt intellekt och mina handlingar, jag blir arg och tänker i negativa banor ibland, som jag tror de flesta gör, om nysvenskar, tiggare och alla kulturkrockar som man dagligen stöter på, men jag väljer att inte agerar på frustrationen jag ibland känner, jag lyckas inte alltid men jag vill så gott jag kan vända den frustrationen till något konstruktivt i stället. Däremot ifrågasätter jag varför Ljusnarsberg får ta emot så många flyktingar när vissa Skånska kommuner fortfarande knappt tar emot någon, vill inte dom också vara med och hjälpa till?! Jag skulle dessutom vilja ha lite mer flykting boenden på Östermalm i Stockholm och på liknade områden i våra större städer, det är ju lite orättvist att Ljusnarsberg får ha allt kul  , men just nu så gäller det att hitta boenden, punkt slut! Jag har föresten svaret redan nu, Ljusnarsberg behöver tillskottet som flykting mottagandet ger, eftersom Ljusnarsberg går ekonomiskt på knäna, det gör inte dessa ”vissa” Skånska kommuner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mat hållningen har blivit ytterligare komplicerad här hemma eftersom min make bestämt sig för att köra LCHF ett tag, framförallt för att gå ned lite i vikt men också för att få ned sitt blodtryck som visade sig vara farligt högt. LCHF är ju nästan mo...

Jaha då var den dagen över, nu är jag officiellt 60+, den stora dagen flöt fram lugnt och skönt, förutom att jag på eftermiddagen, precis innan kaffe och tårta, började må illa, så maten, det goda vinet och mera tårta blev väldigt sparsamt för min de...

Sixtysomething ”Thirtysomething” var en TV serie, sent 80-tal, tidigt 90-tal om ett gäng individer i trettioårsåldern som skaffade barn, köpte hus, gick igenom kriser, vänstrade, blev kära, kort sagt man fick följa två par och ett antal...

I dag reser Isadora hem till Malmö på riktigt, men det känns än så länge faktiskt helt ok och gårdagens middag för henne och väninnan Linn gick också förvånansvärt bra, trots att jag lagade helstekt regnbågslax med en vegan sås och en varm gräslöksså...

Jag tror inte att jag kan räkna med att bli helt fri från panikångest och depressioner men jag jobbar konstant på att hitta vägar att hantera dessa och slippa läkemedel, jag tror att man kommer längre med det än att döva med mediciner, om man orkar o...