Bonus barn, jag föredrar att kalla det för ”bonusbarn”, eller att vara bonusförälder är ju väldigt vanligt i dag, om man är bonusförälder betyder det i regel att bonusbarnen kommer och bor, kanske, varannan vecka, det kan vara bökigt för alla involverade men jag tror, alltid bökigast för barnet/barnen. Jag har erfarenhet av att vara både och, i dag är jag bonusförälder till fyra fantastiska mer eller mindre vuxna bonusbarn, de kom in i mitt liv för 15 år sedan, då var dom små, Johannes 6, Wiktoria 8, Hanna 10 och Esther 11 år, på sitt tolfte, Isadora hade precis fyllt 12. Enda sedan Isadoras pappa och jag separerade hade vi bott själva, vi var vana vid gott om utrymme, att kunna göra precis som vi ville, vi hade råd att äta vad vi ville och Isadora var bortskämd med födelsedagspresenter och julklappar både från oss i Sverige och hennes familj och släktingar i USA. När mina bonusbarn kom in i mitt liv var de ett sammansvetsat gäng, de hade verkligen varandra och har alltid haft, de är fortfarande tajta. För mig och Isadora var det något helt nytt, ensambarn som vi är bägge två. Bara en sådan sak som ”fredagsmys”, vi hade också fredagsmys men det innebar något helt annat, vi lagade någon riktigt god mat och hyrde film, kanske vi hade en påse chips eller ostbågar men målet med mat var det viktigaste, vi intog maten och eventuellt chipsen under ordnade förhållanden i lugn och ro. Så gick det inte till med det nya familjetillskottet, jag vet att jag lite lamt försökte föreslå att vi skulle laga någon god mat och umgås kring köksbordet litegrand innan godismyset startade, men på den tiden hade de en helt annan matkultur en vad Isadora och jag hade, de åt för att överleva, vi har alltid levt för att äta, i dag är det absolut inte så längre, kanske liiiiite tack vare mig.

Hur som helst, godis, chips och Coca-Cola ville de ha, inklusive deras far, som kanske var det största godismonstret av dem alla, detta mer eller mindre inhalerades under loppet av en halvtimme, ju fortare man åt, ju mera hann man få i sig innan det var slut, coca-colan klunkades ned, glas efter glas. Isadora och jag tittade skräckslaget  på och hann nog inte få i oss så mycket eftersom godiset redan var slut när vi äntligen förstått att ”först till kvarn” gällde här. Sedan var det problemet med sittplatser, vi var oftast i min och Isadoras lägenhet och den var planerad och möblerad för två och eventuellt några gäster, inte för 7 personer, barnen intog soffan och den enda fåtöljen som fanns, medan barnens far och jag hamnade på varsin pinnstol, barnens far var van men jag kände mig plågad, för mig var det här absolut inte ”fredagsmys”. När chipsen, colan, godiset och filmen var slut var även fredagsmyset slut, det tog slut lika abrupt som det började, det var som att efter en matiné kliva ut i solskenet igen och bli bländad. Isadora och jag brukade krypa ihop i varsitt soffhörn och dela samma filt medan vi lojt kanske såg både en och två filmer, vi drog ut på fredagsmyset, det räckte hela kvällen.

Det här var min upplevelse av det hela medan Isadoras kanske var annorlunda, hon kanske tyckte det var lyxigt att få hejdlöst vräka i sig godis och chips, Isadora kanske hellre hade velat gjort något annat efter en film, vad jag menar är att vårt fredagsmys styrdes av mig, vi valde mat tillsammans men jag bestämde, vi valde film tillsammans men jag tror att även där hade jag mycket att säga till om. För mina bonusbarn var det annorlunda, det handlade om dem, de fick skapa förutsättningarna för fredagsmyset, välja godis och film, det var deras stund.

 Vi fortsatte med fredagsmyset ända tills alla barn flyttat hemifrån, men det blev vissa förändringar och kompromisser, t.ex så inköptes en hörnsoffa så att alla fick plats, alla fick godiset i varsin skål, på så vis behövde ingen hetsäta för att hinna med. Jag hade eget godis, har aldrig tyckt om smågodis, jag hade en särskild skål med honungs rostade jordnötter eller cashew- nötter, jaa, jag vet, jag är bortskämd och har divalater, tack gode Gud att barnen inte insåg hur gott det är och att min man har ett stort och förstående hjärta. Jag tror att vi brukade hyra minst två filmer, en helt anpassad till och önskad av barnen och en lite mer vuxenfilm, om min man fick bestämma blev det en Roy Andersson, kanske inte uppskattat av alla.