Den här dieten jag tänker styra in mitt liv på kräver en hel del, framförallt mental förberedelse och för att klara den mentala biten måste jag planera, jag måste hitta alternativ som fungerar till vardags.  Jag älskar goda, feta ostar, gräddiga såser och smör, just nu är jag helt beroende av smör och grädde för att göra en god sås t.ex Hur ska jag klara nästa jul utan lutfisk och murkelsås? Ingen gräddfil till sillen på midsommar, känns lite tufft faktiskt, men om alternativet är att kanske bli friskare, definitivt smalare, bara det innebär en klar förbättring, mina ben kommer att orka mera osv. Dessutom älskar jag grönsaker och frukt lika mycket som smör, grädde och ost, skulle jag vara tvungen att välja blev det grönsaker och frukt. I mångt och mycket är den här dieten ganska lik den makrobiotiska diet jag tidigare skrivit om, förutom att jag nu även kan äta fisk och kyckling.                                         
              Roy Laver Swank, som tagit fram den här dieten, har fått en del kritik, att det inte ska finnas tillräcklig grund för att det verkligen fungerar, men å andra sidan behandlas väl de flesta alternativa behandlingar och dieter lite styvmoderligt av det vetenskapliga samhället, kanske läkemedelsindustrin har ett finger med i spelet.

Hur som helst, “Im going to give it a go!” Jag planerar att sätta igång om ca två veckor, för att ha tid att läsa igenom och planera ordentligt, om jag inte gör det är risken för återfall stor. Kokboken jag tänker följa skrevs för ganska länge sedan, det finns i dag så mycket bra produkter på marknaden som kanske inte fanns då som jag ska utforska och pröva, havremjölk och grädde t.ex havremjölk ska jag göra själv, hittade ett jättebra recept på i en blogg och soya mjölk kan jag också göra själv. Smakerna kräver kanske att man vänjer sig lite, jag förväntar mig t.ex inte att havre visp kommer att smaka exakt som vanlig vispgrädde. Kom just på en sak, måste köpa en bra mixer, min gamla är trasig.

Vi, min man och jag, är inne på andra LCHF veckan, jag behöver absolut minska ca 10 kg, dels för att jag tycker vansinnigt illa om att vara tjock, vem gör inte det? Men jag tror framförallt att 10 kg mindre att släpa omkring med skulle göra mina stackars MS härjade ben glada. Jag är och har alltid varit en LCHF kritiker, jag kan inte för mitt liv tro att äta en massa fet mat är hälsosamt, visst, man går ned i vikt, i alla fall vissa gör det, men något i mig sparkar bakut när man gör gratinerad blomkål med flera dl grädde, crème fraiche och philadelphia ost, sedan vräker man på en massa riven ost innan man skickar in skapelsen i ugnen, det kan inte vara nyttigt! Dessutom får man helt plötsligt inte äta frukt, det är inte nyttigt längre, det är för sött!! Mängder med ägg, ägg bröd och äggmuffins, dessutom så mycket stekt ägg och bacon man vill, massor av rött kött och fett fläsk! Då undrar ni antagligen varför jag inte väljer att äta på något annat sätt? Min mage mår bra, åtminstone efter att jag tagit mig igenom den första veckan, då jag mest mår illa, bara tanken på alla kålsorter man vräker i sig får det att vända sig i magen, men sedan mår min mage väldigt bra av den här kosten. Till min förtvivlan tror jag att jag förstår varför, bröd, jag äter inget bröd, förutom fin crisp och kanske en och annan riktigt grov rågbröds skiva, jag tror det är därför min mage trivs, det är tragiskt, jag älskar bröd! Men jag måste nog acceptera fakta och vara väldigt selektiv med vilket bröd jag äter.

Hur som helst kommer jag att fortsätta med LCHF en eller två veckor till, för att i bästa fall få en ordentlig start på vikt nedgången, jag hoppas på 4 kg på tre veckor, borde gå. Sedan kommer jag att gå över till något helt annat.

Härom veckan fick jag ett bok tips av en väninna till mig, ”The Multiple Sclerosis Diet Book”. Jag fick tag i boken via fjärrlån på bibblan och nu har jag den här bredvid mig. Enligt läkare och förståsigpåare inom ämnet finns det ingen genväg till hälsa och tillfrisknad genom kost när man har MS, men mycket tyder på att en kost utan animaliskt fett och rött kött skapar en friskare kropp som bättre klarar av att hantera en sjukdom som t.ex MS, samma gäller även vissa former av cancer och hjärt och kärl sjukdomar.

Författarna till den här boken heter Roy Laver Swank och Barbara Brewer Dugan, de hävdar att dieten som förespråkas i den här boken kan både leda till färre skov och ett visst tillfrisknande. Jag tänker prova, eller rättare sagt, inte bara prova, jag ska ta till mig det här och ge det en riktig chans. Om inte annat kommer jag att rasa i vikt och troligtvis känna mig mycket piggare. Det är en långsiktig diet, första året äter man inget rött kött över huvud taget, det betyder, inget nöt, fläsk eller vilt kött, dessutom inget mörkt kött på kyckling eller kalkon, inga mejeriprodukter över 1 % fett är tillåtet. Listan är lång men logisk, till skillnad från LCHF.

När jag börjar den här dieten kommer jag att blogga om det, hur jag mår, vad jag äter och lite recept, o.s.v

Jag känner mig super motiverad inför detta, wish me luck!

Tvångstankar, tvångshandlingar, tics, vad jag förstår, efter att ha googlat lite är det tvångstankar/tvångshandlingar, inte tics, jag hade som yngre och fortfarande har till viss mån. De var som värst när jag var ca 11-12 år, tror jag, då var de faktiskt rent handikappande, det påverkade hela min vardag. Det var alltid värst när jag var ensam, när jag hade någon omkring mig vågade jag inte så det var alltid väldigt skönt att inte vara ensam. Jag visste inte om någon annan som hade det som jag, så jag vågade inte berätta för någon om mina problem, jag skämdes och trodde att jag var fullständigt knäpp. Värsta tiden på dygnet var när jag skulle gå och lägga mig, det kunde ta hur lång tid som helst. På mig yttrade sig tvångstankarna på flera olika sätt, t.ex inget jag gjorde fick vara delbart med 3, bilda ett kors och ett material jag skydde som pesten var trä. När jag gick och lade mig gällde det att ta sig från lysknappen vid sidan av dörren i mitt rum till sängen. Jag var tvungen att lägga fingrarna på lysknappen på ett särskilt sätt, bara det kunde ta väldigt lång tid, jag kunde släcka och tända hur många gånger som helst innan jag var nöjd, sedan skulle jag ta mig till sängen utan att antalet steg blev delbart med tre och jag fick samtidigt absolut inte kliva med halva foten på mattan och halva på golvet för då bildade det ett kors, när jag väl kom fram till sängen fick jag inte nudda karmen för den var gjord av trä, för mig representerade trä en kista, sedan var jag tvungen att landa i sängen på ett helt slätt lakan annars var jag tvungen att göra om allt igen, joodå, från lysknappen. Det fick som sagt inte vara några veck i lakanet för då kunde det bilda ett kors när jag lade mig. Hela min vardag bestod av sådana här ritualer, när jag skulle besöka toaletten t.ex., efter att jag spolat var jag tvungen att lägga två fingrar framför spolknappen ett vist antal gånger, det var för att mamma skulle vara trygg, när jag gick förbi en spegel, log jag fånigt åt mig själv ett visst antal gånger, det var även tvunget att kombineras med ett visst antal steg och matt kanter, ni vet, osv. Jag avskydde att diska, ni kan själv tänka er hur många knivar och gafflar som kunde bilda kors eller tallrikar som stod ovanpå varandra på ”fel” sätt. När jag var ute och gick, gällde det att pricka med foten mitt i de eventuella plattorna som ofta finns i trottoarer, jag fick heller inte träffa med foten på en spricka i asfalten, detsamma gällde när jag cyklade, med andra ord jag var en trafikfara!

Jag har haft perioder där jag inte kunnat sticka eller virka, ni som känner mig vet hur viktigt det är för mig att kunna skapa, jag har hela tiden fått repa upp och sticka om, vem som helst förstår att allt bildar kors när man stickar men då gällde det för mig att bilda ”rätt” sorts kors. Jag försökte att strunta i det och bara fortsätta men det skapade en fruktansvärd ångest för att något förskräckligt skulle hända någon som stod mig nära, så jag kunde bara inte. Det som är så knepigt med tvångshandlingar eller tankar är att det är bara din känsla som gäller som rättesnöre för vad som är rätt eller fel, så det som en gång skapat problemet ska också bestämma när problemet ska upphöra. Det finns ingen som kan tala om för dig att inget kommer att hända, det finns ingen som kan övertala dig, det är bara du själv och ingen annan som kan bestämma det.

Så småningom berättade jag mer och mer för mina kompisar och även mamma fick veta, det visade sig även att jag inte var ensam, många av mina vänner hade mer eller mindre liknande problem, det gjorde att tvångstankarna och handlingarna fick mindre och mindre makt över mitt liv.

I dag har jag en del ”favoriter” kvar, de kommer och går beroende av mitt allmäntillstånd, men i dag kan jag förhålla mig till det på ett mera myndigt sätt, jag kan ryta till åt mig själv på skarpen och för det mesta tvinga mig själv att gå igenom rädslan att något ska hända någon i min närhet, det går över! Vissa tvångshandlingar har blivit en vana, jag gör dem utan att tänka på det, jag kommer på mig själv ibland och försöker då att korrigera, men de slinker oftast tillbaka igen.

Det jag skriver är ganska utlämnande men det är ju ingenting jag skäms över i dag, min tanke är att kanske där ute i etern finns det någon som har det som jag hade det och kanske det här kan hjälpa, så dela gärna om ni vill.

Jag har haft incidenter då och då efter att jag flyttade hem till Sverige från USA, men jag har alltid kunnat hantera det, andning och fokusering, ibland räcker det med att jag gnider tummen mot den andra handen, jag har många knep, men hur som helst har jag kunnat hantera det.

För så där tre år sedan, det var i slutet av en sjukskrivning för utbrändhet, fick jag ett ordentligt återfall, jag vet absolut inte vad orsaken var, jag åt inte fiskpinnar, däremot åt jag kycklinglever dagen innan!? Jag var sliten och trött, dessutom var vi mitt i ett eventuellt husköp och självklart kändes allt väldigt osäkert eftersom jag var på väg ut på arbetsmarknaden igen och jag ville inte tillbaka till lärar yrket. Min man och jag skulle åka till IKEA, på vägen dit fick jag en sådan kraftig attack att jag fick mer eller mindre skrika till min man att stanna bilen, jag rusade ur bilen och försökte att få kontroll, vilket för övrigt inte är att rekommendera, man ska egentligen låta attacken komma och passera av sig själv, enligt experterna, good luck with that!! Skulle vilja se en terapeut lyckas med det konststycket. Den här attacken varade mycket längre en normalt, mer eller mindre intensivt, vi fick vända och skjuta IKEA på framtiden, hemma igen ringde jag till en väninna som jag visste hade ångestdämpande piller, hon och hennes man kom på en timme, sedan sov jag i 20 timmar.

Vad jag inte visste då var att jag har MS, som har påverkat mig mer eller mindre i närmare 15-16 år, vad jag trodde var utmattningssyndrom kanske var det, men det berodde kanske inte på mina fina men mycket bråkiga elever utan till stor del på sjukdomen, jag har förstått att MS kan leda till depression, panikångest och framförallt blir man känsligare mot stress och fortare trött, så min slutsats är att de senaste årens incidenter kanske beror till viss del på sjukdomen, vad vet jag, men det är min teori. Det jag får vara väldigt försiktig med nu förtiden är att jag måste se till att må bra och vara utvilad när jag ska åka bil, helknasigt, men så är det, annars kommer panikångest attacken som ett brev på posten, min hjärna har bestämt sig för att åka bil är fullkomligt livsfarligt! Laga mat är också farligt och diska, jag kan stå vid diskbänken en helt normal eftermiddag och faktiskt riktigt trivas med att doppa händerna i varmt och skönt diskvatten, eller göra köttbullssmet, men då anser min hjärna att jag är i stor fara och reagerar med att skicka in en riktig dunder attack varmed jag måste ta en brake, det kan ibland ta tid innan jag kan fortsätta, kanske vi får lov att införskaffa en diskmaskin, men då får väl hjärnkontoret för sig att diskmaskiner är farliga också, hmmmm, kanske det får bli en hushållerska så jag slipper vistas i köket överhuvudtaget.  

I morgon ska jag avsluta den här serien ångest bloggar, med att berätta lite om tvångstankar eller tics, som ofta hänger ihop med panikångest och depressioner, dom kan vara riktigt underhållande om man ser dom lite på håll.

Jag passar på att dela en länk som delats på FB, jag tyckte den var riktigt bra, läs den gärna.

http://www.helahalsingland.se/allmant/halsingland/kronika-vems-fel-ar-det-att-du-inte-ar-lycklig

Jag har som sagt haft episoder av panikångest attacker sedan jag var 20 år, efter att jag fick det första gången dröjde det kanske något år innan nästa attack kom, det hände när jag och min dåvarande pojkvän var på semester, vi var i ett hus på landet och hade bjudit dit vänner över en helg, jag drack för mycket alkohol en kväll och sov för lite, det utlöste en panikångest attack som varade i en vecka, det är en av de mest fruktansvärda veckor i mitt liv, jag vet inte riktigt hur en psykos fungerar men har jag någonsin varit nära en så var det då. För mycket alkohol är aldrig bra men har du lätt för att få panikångest skall du vara extra försiktig. Det gick över när vi kom hem och jag kom in i de vanliga rutinerna igen. Alkohol och för lite sömn kan utlösa en attack men det är inte det som är roten till det onda, inte i mitt fall, jag har alltid fått kämpa med depression och nedstämdhet, vad det beror på vet jag inte, jag kan bara gissa, men det verkar som om mitt psyke och min kropp reagerar med dessa tillstånd när livet blir extra krångligt, besvikelserna hopar sig och stressen blir hög, eller livskriser av annat slag. Jag är hur som helst inte stresstålig, det märkte jag tydligt när jag arbetade som lärare.

Bara något år efter att jag fick ”semester attacken”, förändrade jag mitt liv radikalt, jag lämnade allt och flyttade till USA, under de 8 år som jag bodde där hade jag inte en enda incident, vilket jag kan tycka är väldigt konstigt, livet där var absolut inte en dans på rosor, jag möttes av många motgångar och problem, men kanske skillnaden var att det var verkliga problem, som man var tvungen att hitta en lösning på, kopplingen mellan mina handlingar och hur mitt liv såg ut blev väldigt tydligt, jag gick till jobbet, som servitris eller bartender, fick min lön i form av dricks direkt efter ett skift, ibland väldigt mycket, ibland lite mindre, man fick helt enkelt lära sig att lägga undan till rullande utgifter. Jag sparade till min första Sverige resa i en glasburk, så jag såg tydligt och klart hur burken blev full. Jag upplevde att jag hade kontroll över mitt eget liv. Om man inte har en inkomstkälla i USA så varken äter eller bor man, så enkelt är det. En annan sak var att jag skapade mitt eget liv utan förväntningar från människor man alltid haft omkring sig, jag startade mitt företag ”Airwear” sålde mina stickade plagg på konsthantverks mässor och fick även ställa ut på Gallerier, jag utvecklades. Detta betyder inte att jag tycker att systemet i USA är bra, när jag bodde där fanns ingen social trygghet över huvud taget, blev jag sjuk på mitt jobb och stannade hemma, hade jag inget jobb, vilket jag surt fick erfara en gång, så jag proppade i mig influensa medicin och arbetade en då, att man sedan smittade ner resten av personalen tog ingen hänsyn till. Neej, jag är både stolt och tacksam över den trygghet vi trots allt har i Sverige, ok, den kanske inte är lika självklar i dag som den var på 70-talet, men den finns.

Vad vill jag nu säga med detta, jo, jag tror att jag behövde ett ”systemskifte” som gjorde att jag omvärderade mig själv, jag upptäckte att jag faktiskt radikalt kunde påverka mitt liv, både i positiv och negativ riktning, det var helt plötsligt bara upp till mig. Resan ”over there” gav mig precis det. Det hade kanske inte spelat någon roll vart jag rest, bara det var tillräckligt långt bort för att bryta med det gamla ett tag, när jag flyttade tillbaka till Sverige hade jag styrka och mådde väldigt bra länge, jag startade ett nytt liv på egen hand med Isadora, det skulle dröja ganska många år innan min gamle vän ”panikattack” skulle infinna sig igen.

Panikångest, något som många med mig lider av, om man skriver ”panikångest” i google´s sökruta får man ca 387000 resultat, det är ett stort problem för många, det kan vara fruktansvärt handikappande för vissa och kräva år av både terapi och medicinering. Jag tänker inte gå in så mycket på allmänna orsaker till panikångest, men jag delar en länk som jag tyckte var bra och stämmer in på vad jag brukar uppleva, http://www.angest.se/riks/node/4. Mina panikångest attacker skrämmer vettet ur mig varenda gång de dyker upp, trots att jag borde vara både beredd och van vi det här laget, efter som jag haft det, av och ann, sedan jag var 20 år. Den absolut första gången jag fick en panikångest attack satt jag och min dåvarande pojkvän och åt fiskpinnar, remuladsås och potatis, helt plötsligt, mitt i en fiskpinne tugga blev jag alldeles iskall av skräck, för, som jag upplevde då, ingenting, det kändes som om golvet gav vika att gravitationen förändrades, jag tappade fotfästet både psykiskt och fysiskt. Det var verkligen en omvälvande upplevelse. Den närmsta tiden efter denna incident, gick åt att reda ut om jag antingen var på väg att dö eller om jag höll på att bli tokig, den följdes av en period med en ganska djup depression och en fruktansvärt obehaglig verklighetsuppfattning, det var som om hela min verklighet inte var densamma längre, det påminde lite om när jag upptäckte, som 5 åring, att vi faktiskt bor utanpå jorden och inte inuti som jag tidigare trott.

På den tiden, mitten av 70-talet, fanns inte google, det hade nog hjälpt mig en hel del, att få veta att det var många med mig som hade samma problem, men nu fanns inte den möjligheten. I stället fick jag vända mig till vänner och litteratur i ämnet. Jag minns att jag skämdes, jag vågade inte prata med vem som helst, men jag hade en väninna, min bästa vän för övrigt, det visade sig att hon också haft panikångest attacker, men jag hade inte fattat vidden och allvaret i hennes upplevelse, förens jag själv fick uppleva det. Jag hade trott att hon bara var lite extra nervös och orolig ibland, vilket är fullt förståeligt om man aldrig själv upplevt det, det går inte att föreställa sig hur det känns om man inte varit där. ”Ångest” och en ”panikångest attack” är absolut inte samma sak, ångest är när man känner sig lite orolig och olustig över något, det finns för det mesta en tydlig orsak. Panikångest attack är en akut och mycket omvälvande, dramatisk upplevelse som ofta drabbar utan orsak. Att den drabbar utan orsak är en av de egenskaper som gör attacken så otäck, det finns inte något att åtgärda, det finns inte något du kan göra för att det ska bli bättre, förutom att äta ångestdämpande läkemedel förstås, men problemet är ofta att första gången du drabbas har du ofta inte någon medicin i närheten, dessutom tar det alldeles för lång tid innan medicinen verkar.

Pieta

Första sommaren vi var gifta, min man och jag, fick vi ett erbjudande om att spendera en vecka på Öland, Löttorp, närmare bestämt. Genom kontakter via den församling vi tillhörde på den tiden skulle vi få bo ”gratis” en vecka på Löttorps camping, i gengälld skulle jag hjälpa till i en butik på camping området och min man skulle hjälpa till med att sälja böcker vid de dagliga tältmötena på området. Löttorps camping drevs på den tiden av Elca stiftelsen och besöktes till största del av familjer med rötterna i pingst, missions och trosrörelsen, alltså familjer med en stark kristen tro. Eller barnfamiljer som helt enkelt vill ha lugn och ro. Löttorp är en fem stjärnig camping som ligger på östra sidan av Öland med en fantastisk sandstrand och långgrunt, det finns dessutom massor av roliga aktiviteter för barn och väldigt fin service i form av fräscha toaletter och kök.

Jag var väldigt tveksam till att campa med fyra barn, Isadora vägrade att följa med vilket jag minns, också kändes väldigt tråkigt. Vi skulle åka tillsammans med min mans bröder med familjer så det var ett stort gäng. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med husvagnar för alla tre familjerna att låna och av någon underlig anledning blev det just vår familj som blev utan, trots att min mans ena bror bara hade två barn med sig. Det blev vi som fick bo ”inneboende” hos en vän till oss som jobbar hela somrarna och bor i husvagn på Löttorp, vilket i praktiken innebar att våra fyra barn slog upp ett tält i förtältet på vår väns husvagn, vi sov i bilen! Förutom att våra barn slog upp ett tält i förtältet lagade vi all mat och förvarade alla våra pinaler där, jag kan även tillägga att det regnade varenda dag och värmen lyste med sin frånvaro. Vår vän, vars förtält vi invaderade, hade en liten husvagn där han i stort sätt förvarade hela sitt liv, han bodde där hela sommaren, han var otroligt gästvänlig och tålmodig, trots att hans förtält invaderades i en vecka av 6 personer, ett tält, en ansenlig mängd med våta och sandiga badlakan och baddräkter, massor av disk, matvaror, gummimadrasser, spel och andra saker som barnen hade att förströ sig med, för att inte tala om alla skor som säkert låg överallt.

Vår vän och min man tog det med ett kristet upphöjt lugn, jag däremot, som inte var lika ”helgad” som man säger inom trosrörelsen, led. Innan vi åkte hade jag, som har ett kontroll behov som heter duga, planerat vartenda mål mat för denna vecka, det hör till saken att vi fått en traktörpanna i bröllopspresent som var så pass stor att man lätt kunde laga mat till minst sex personer. Den skulle självklart med till Löttorp, i den skulle det lagas rotfruktsgryta, köttfärssås, risrätter, korv stroganoff, m.m Jag tyckte verkligen att jag hade koll på läget. Rullgardinen gick ned när jag upptäckte att vi glömt den, alla mina matplaneringar krossades, som väl var hade vår vän grytor och kastruller så det räckte. Jag måste erkänna att jag inte var någon ”happy trooper” under den här veckan, det var ju tur att min man och jag var relativt nykära, annars vet jag inte hur det gått.

Som jag nämnt tidigare fick jag hjälpa till i en butik på området, det hade jag också lite svårt att förstå, eftersom vi inte fick låna någon egen husvagn, men jag knep ihop och gjorde som jag blev tillsagd, lite helgad var jag väl trots allt. Det visade sig vara riktigt roligt, butiken sålde strand grejer, Vero Moda kläder, andliga böcker och musik, vykort och lite annat smått och gott, vi jobbade ca tre timmar per dag och eftersom det regnade i stort sätt hela veckan kunde jag lika gärna fördriva tiden där.

Jag tror att barnen hade det bra, de tyckte att ett tält i tältet bara var mysigt, inte ett dugg besvärligt, att få äta grillad korv mer eller mindre varje dag istället för mina kulinariska begivenheter var nog heller inte ett minus och de badade trots att inte vädret var som man hade önskat. Vi gjorde dessutom en del utflykter, bl.a till Källa gamla kyrka, Trollskogen, Borgholm, Byxelkrok och Skurkvarn. Vi återkom även följande sommar, då var det strålande väder och vi hade en egen, lånad, husvagn.

Öland är min favorit semester plats i Sverige och vi har återkommit dit i flera år, men nu åker vi till Byxelkrok, där har vi hyrt stuga, det passar mig bättre en campinglivet.

Bilden, som den här gången hamnade högst upp, föreställer min favorit grind i Byxelkrok på Öland

Bonus barn, jag föredrar att kalla det för ”bonusbarn”, eller att vara bonusförälder är ju väldigt vanligt i dag, om man är bonusförälder betyder det i regel att bonusbarnen kommer och bor, kanske, varannan vecka, det kan vara bökigt för alla involverade men jag tror, alltid bökigast för barnet/barnen. Jag har erfarenhet av att vara både och, i dag är jag bonusförälder till fyra fantastiska mer eller mindre vuxna bonusbarn, de kom in i mitt liv för 15 år sedan, då var dom små, Johannes 6, Wiktoria 8, Hanna 10 och Esther 11 år, på sitt tolfte, Isadora hade precis fyllt 12. Enda sedan Isadoras pappa och jag separerade hade vi bott själva, vi var vana vid gott om utrymme, att kunna göra precis som vi ville, vi hade råd att äta vad vi ville och Isadora var bortskämd med födelsedagspresenter och julklappar både från oss i Sverige och hennes familj och släktingar i USA. När mina bonusbarn kom in i mitt liv var de ett sammansvetsat gäng, de hade verkligen varandra och har alltid haft, de är fortfarande tajta. För mig och Isadora var det något helt nytt, ensambarn som vi är bägge två. Bara en sådan sak som ”fredagsmys”, vi hade också fredagsmys men det innebar något helt annat, vi lagade någon riktigt god mat och hyrde film, kanske vi hade en påse chips eller ostbågar men målet med mat var det viktigaste, vi intog maten och eventuellt chipsen under ordnade förhållanden i lugn och ro. Så gick det inte till med det nya familjetillskottet, jag vet att jag lite lamt försökte föreslå att vi skulle laga någon god mat och umgås kring köksbordet litegrand innan godismyset startade, men på den tiden hade de en helt annan matkultur en vad Isadora och jag hade, de åt för att överleva, vi har alltid levt för att äta, i dag är det absolut inte så längre, kanske liiiiite tack vare mig.

Hur som helst, godis, chips och Coca-Cola ville de ha, inklusive deras far, som kanske var det största godismonstret av dem alla, detta mer eller mindre inhalerades under loppet av en halvtimme, ju fortare man åt, ju mera hann man få i sig innan det var slut, coca-colan klunkades ned, glas efter glas. Isadora och jag tittade skräckslaget  på och hann nog inte få i oss så mycket eftersom godiset redan var slut när vi äntligen förstått att ”först till kvarn” gällde här. Sedan var det problemet med sittplatser, vi var oftast i min och Isadoras lägenhet och den var planerad och möblerad för två och eventuellt några gäster, inte för 7 personer, barnen intog soffan och den enda fåtöljen som fanns, medan barnens far och jag hamnade på varsin pinnstol, barnens far var van men jag kände mig plågad, för mig var det här absolut inte ”fredagsmys”. När chipsen, colan, godiset och filmen var slut var även fredagsmyset slut, det tog slut lika abrupt som det började, det var som att efter en matiné kliva ut i solskenet igen och bli bländad. Isadora och jag brukade krypa ihop i varsitt soffhörn och dela samma filt medan vi lojt kanske såg både en och två filmer, vi drog ut på fredagsmyset, det räckte hela kvällen.

Det här var min upplevelse av det hela medan Isadoras kanske var annorlunda, hon kanske tyckte det var lyxigt att få hejdlöst vräka i sig godis och chips, Isadora kanske hellre hade velat gjort något annat efter en film, vad jag menar är att vårt fredagsmys styrdes av mig, vi valde mat tillsammans men jag bestämde, vi valde film tillsammans men jag tror att även där hade jag mycket att säga till om. För mina bonusbarn var det annorlunda, det handlade om dem, de fick skapa förutsättningarna för fredagsmyset, välja godis och film, det var deras stund.

 Vi fortsatte med fredagsmyset ända tills alla barn flyttat hemifrån, men det blev vissa förändringar och kompromisser, t.ex så inköptes en hörnsoffa så att alla fick plats, alla fick godiset i varsin skål, på så vis behövde ingen hetsäta för att hinna med. Jag hade eget godis, har aldrig tyckt om smågodis, jag hade en särskild skål med honungs rostade jordnötter eller cashew- nötter, jaa, jag vet, jag är bortskämd och har divalater, tack gode Gud att barnen inte insåg hur gott det är och att min man har ett stort och förstående hjärta. Jag tror att vi brukade hyra minst två filmer, en helt anpassad till och önskad av barnen och en lite mer vuxenfilm, om min man fick bestämma blev det en Roy Andersson, kanske inte uppskattat av alla.