Tvångstankar, tvångshandlingar, tics, vad jag förstår, efter att ha googlat lite är det tvångstankar/tvångshandlingar, inte tics, jag hade som yngre och fortfarande har till viss mån. De var som värst när jag var ca 11-12 år, tror jag, då var de faktiskt rent handikappande, det påverkade hela min vardag. Det var alltid värst när jag var ensam, när jag hade någon omkring mig vågade jag inte så det var alltid väldigt skönt att inte vara ensam. Jag visste inte om någon annan som hade det som jag, så jag vågade inte berätta för någon om mina problem, jag skämdes och trodde att jag var fullständigt knäpp. Värsta tiden på dygnet var när jag skulle gå och lägga mig, det kunde ta hur lång tid som helst. På mig yttrade sig tvångstankarna på flera olika sätt, t.ex inget jag gjorde fick vara delbart med 3, bilda ett kors och ett material jag skydde som pesten var trä. När jag gick och lade mig gällde det att ta sig från lysknappen vid sidan av dörren i mitt rum till sängen. Jag var tvungen att lägga fingrarna på lysknappen på ett särskilt sätt, bara det kunde ta väldigt lång tid, jag kunde släcka och tända hur många gånger som helst innan jag var nöjd, sedan skulle jag ta mig till sängen utan att antalet steg blev delbart med tre och jag fick samtidigt absolut inte kliva med halva foten på mattan och halva på golvet för då bildade det ett kors, när jag väl kom fram till sängen fick jag inte nudda karmen för den var gjord av trä, för mig representerade trä en kista, sedan var jag tvungen att landa i sängen på ett helt slätt lakan annars var jag tvungen att göra om allt igen, joodå, från lysknappen. Det fick som sagt inte vara några veck i lakanet för då kunde det bilda ett kors när jag lade mig. Hela min vardag bestod av sådana här ritualer, när jag skulle besöka toaletten t.ex., efter att jag spolat var jag tvungen att lägga två fingrar framför spolknappen ett vist antal gånger, det var för att mamma skulle vara trygg, när jag gick förbi en spegel, log jag fånigt åt mig själv ett visst antal gånger, det var även tvunget att kombineras med ett visst antal steg och matt kanter, ni vet, osv. Jag avskydde att diska, ni kan själv tänka er hur många knivar och gafflar som kunde bilda kors eller tallrikar som stod ovanpå varandra på ”fel” sätt. När jag var ute och gick, gällde det att pricka med foten mitt i de eventuella plattorna som ofta finns i trottoarer, jag fick heller inte träffa med foten på en spricka i asfalten, detsamma gällde när jag cyklade, med andra ord jag var en trafikfara!

Jag har haft perioder där jag inte kunnat sticka eller virka, ni som känner mig vet hur viktigt det är för mig att kunna skapa, jag har hela tiden fått repa upp och sticka om, vem som helst förstår att allt bildar kors när man stickar men då gällde det för mig att bilda ”rätt” sorts kors. Jag försökte att strunta i det och bara fortsätta men det skapade en fruktansvärd ångest för att något förskräckligt skulle hända någon som stod mig nära, så jag kunde bara inte. Det som är så knepigt med tvångshandlingar eller tankar är att det är bara din känsla som gäller som rättesnöre för vad som är rätt eller fel, så det som en gång skapat problemet ska också bestämma när problemet ska upphöra. Det finns ingen som kan tala om för dig att inget kommer att hända, det finns ingen som kan övertala dig, det är bara du själv och ingen annan som kan bestämma det.

Så småningom berättade jag mer och mer för mina kompisar och även mamma fick veta, det visade sig även att jag inte var ensam, många av mina vänner hade mer eller mindre liknande problem, det gjorde att tvångstankarna och handlingarna fick mindre och mindre makt över mitt liv.

I dag har jag en del ”favoriter” kvar, de kommer och går beroende av mitt allmäntillstånd, men i dag kan jag förhålla mig till det på ett mera myndigt sätt, jag kan ryta till åt mig själv på skarpen och för det mesta tvinga mig själv att gå igenom rädslan att något ska hända någon i min närhet, det går över! Vissa tvångshandlingar har blivit en vana, jag gör dem utan att tänka på det, jag kommer på mig själv ibland och försöker då att korrigera, men de slinker oftast tillbaka igen.

Det jag skriver är ganska utlämnande men det är ju ingenting jag skäms över i dag, min tanke är att kanske där ute i etern finns det någon som har det som jag hade det och kanske det här kan hjälpa, så dela gärna om ni vill.