Pappa köpte ett hus tillsammans med ”kvinnan” i ett område i Helsingborg som heter Rydebäck precis i början av 70-talet, det ligger nära havet och precis jämte en golfbana, man promenerade ned till stranden på 5 min, det är ett mycket attraktivt område, där fick Peter, kvinnans son , växa upp. Jag växte upp i Baronbackarna, inte ett så attraktivt område i Örebro. Peter spelade tennis på sin fritid, jag spelade absolut inte tennis på min fritid…så här brukar tankarna rulla på när jag är på det humöret.                                          

                                                  P.g.a skilsmässan blev mina förutsättningar väldigt annorlunda jämfört med Peters, det var ju jag som skulle få växa upp så, jag, mamma och pappa tillsammans i ett hus vid havet!!! Det var ju det som var planen när vi satt där, i vardagsrummet på Tengvallsgatan i Örebro och läste antagningsbeskedet pappa fått och var så glada. I stället rycktes allt bort, inte bara pappa utan även båt semestrarna i skärgården, Skagersholm och Laxå försvann också, när pappa flyttade till Helsingborg flyttade farmor, som jag dyrkade, och farfar efter. Allt förändrades under loppet av ca ett år och det värsta av allt, jag förstod inte vad som pågick för ingen berättade något för mig, jag var inte delaktig i det som hände, ingen uppdatering där inte, det ända jag förstod var att pappa inte längre kom hem på helgerna och att mamma mådde dåligt, så dåligt att hon tappade hår, så dåligt att hon spenderade 5 veckor på Nyhyttan, som på den tiden var ett s.k vilohem, i dag skulle man nog ha kallat det för spa. Helt plötsligt ville varken pappa eller mamma vara med mig och som sagt var, ingen berättade något. Hur mådde då jag under den här tiden i direkt anslutning till separationen? Jag var aldrig glad, jag hade konstant dödsångest, jag hade alla upptänkliga obotliga (inbillade) sjukdomar, jag var förkyld jämt, rädd för allt, jag tyckte inte ens att Tivoli i Köpenhamn var roligt, bara otäckt, jag grät för ingen orsak, jag gick in i en djup depression som 10 åring.                                    Jag tror inte min depression egentligen berodde på skilsmässan i sig, jag tror att anledningen var att jag blev fråntagen möjligheten att sörja något konkret, jag förstod att något absolut inte stod rätt till men inte riktigt vad, om mamma, pappa, farmor, mormor eller morfar förklarat för mig och gjort mig delaktig i processen tror jag att jag reagerat helt annorlunda. Det gick så långt att mamma tog med mig till barnpsyk, där fick jag titta på konstiga bilder, leka i en sandlåda och svara på, som jag tyckte, ännu konstigare frågor, varefter det konstaterades att det inte var något fel på mig och att skilsmässan absolut inte hade något med mitt ”tillstånd” att göra!!??

 Mamma, , men även mormor och morfar, trodde att de gjorde rätt genom att skydda mig från verkligheten, det fanns ingen medvetenhet om att barn är fantastiskt duktiga på att känna av stämningar, stämningar som jag reagerade på men inte kunde kanalisera på ”rätt sätt” eftersom det inte fanns någon uttalad anledning till dessa stämningar, inte tillräckligt tydliga för ett barn i alla fall, alla andra visste ju vad som hände. Farmor försökte komma undan genom att förvränga verkligheten, samma med pappa, det gjorde saken ännu värre, jag blev totalförvirrad.

I dag visste jag inte riktigt vad jag skulle lägga ut för bild så det fick bli en Vild morot från Öland

Finns det lyckliga skilsmässor? Jag har gått igenom två, min mamma och pappas och min egen med min dotters pappa. Neej det finns inga lyckliga skilsmässor bara mer eller mindre väl genomförda, när det finns barn involverade. Sedan beror det naturligtvis på över hur lång tid man menar, mammas och pappas skilsmässa var ett stort fiasko när det hände men över tid tror jag att både mamma och jag hade det bättre med pappa på avstånd. Jag tror att detsamma gäller för min egen skilsmässa.

Jag förstod när jag blev lite äldre att min kära far hade varit mer eller mindre konstant otrogen, så också med sin nya kvinna som inte heller varade för evigt. Jag har alltid undrat varför, har frågat min pappa många gånger men han har aldrig kunnat ge mig ett vettigt svar, han såg väldigt bra ut och var otroligt charmig och rolig, han kunde få en kvinna att känna sig vacker, så kanske svaret är; för att han kunde. Man kan ju också fundera på hans relation med sin egen far som också han var konstant otrogen, dessutom hade både min farfar och min pappa en väldigt varm och passionerad relation till alkohol. Pappa skötte alltid sitt arbete, han drack aldrig dagen innan han skulle köra, han gick som sagt tillbaka till lastbils körandet efter några år som yrkeslärare, han körde långa sträckor, aldrig utomlands men mellan Helsingborg och Sundsvall t.ex så han var borta ett par dagar i sträck. När han var ledig drack han från morgon till kväll, han hade en flaska och ett snapps glas i förrådet, han gjorde sig ärende ditt med jämna mellanrum under dagen, men aldrig så det märktes nämnvärt, kanske framåt kvällen men bara som en lätt salongsberusning, han orkade hur länge som helst, vi brukade sitta uppe och prata till solen gick upp ibland. Pappa var världens bästa festarrangör, många och roliga fester arrangerades i hans hus i Helsingborg, med grannar och vänner. Han var en perfekt värd, det skålades och hölls tal, han underhöll på sitt piano och ingen kunde berätta historier som han. Min farfar drack på ett annat sätt, i alla fall enligt farmor, han söp och kom hem full, slog min farmor och tog hushållspengarna som hon skulle ha till mat och söp upp dem också, ni vet, den där mera klassiska varianten, vad jag vet brukade aldrig min pappa våld mot någon, påverkad eller icke, men alkoholen brände ut honom och, tror jag, knäckte hans andra äktenskap.

Det är konstigt hur alkohol kan bli så naturligt, när jag var hos pappa var den ett naturligt och konstant inslag i både vardag och fest, inget konstigt att han hade ett glas och en flaska stående i förrådet tyckte jag, det blev nästan en mysfaktor!?  

Pappa hade fem stora intressen och äkta kärlekar, sina hundar, jakt, hästar, båtar och sist men absolut inte minst, musik. Han spelade piano riktigt bra, han var självlärd men kunde inte läsa noter, han hade näst intill ett perfekt gehör och kunde plocka ut nästan vilken låt han ville på piano eller keyboard, han älskade jazz, framförallt storband. Ella Fitzgerald, Errol Garner och Duke Ellington låg honom varmt om hjärtat men han älskade all musik som var bra och han var alltid uppkollad på ny musik, detta var ett intresse han och jag delade, vi lyssnade och diskuterade massor av musik. Nu blir det fortsättning i morgon för nu ska jag arrangera en liten fest för min mamma

som fyller 82 år i dag, ha en härlig söndag och grattis på fars dag till alla mer eller mindre lyckade pappor där ute!

Pappa och jag i Kvissmare kanal

När jag var 10-11 år brast idyllen för mig och vår familj, vi kom hem efter en semester på sjön och innanför dörren låg ett brunt kuvert, i det kuvertet låg ett antagningsbesked till pappa, han hade ansökt till en yrkesskola i Malmö, han ville bli yrkeslärare och blivit antagen, jag har en stark minnesbild av det ögonblicket att pappa satt i soffan och läste brevet högt för mamma som satt på armstödet till soffan jämte pappa. Bägge var väldigt glada, även jag förstås, det här betydde att vi skulle få bättre ekonomi så småningom och att pappa skulle få humanare arbetstider. I verkligheten hände detta; pappa började veckopendla till Malmö och skolan, där träffade han en annan kvinna och levde dubbelliv i ett antal år innan mamma som anade ”ugglor i mossen” drog ur honom sanningen och erkände att ja, han ville skiljas men han var mycket noga med att det inte var han som föreslagit skilsmässan och nej, han hade absolut inte träffat någon annan!? Den här perioden i mitt liv minns jag som en mörk hall utan fönster och någon som snyftar och gråter bakom en stängd dörr, det var min mamma som grät, men ingen pratade eller berättade för mig vad som hände och som de flesta barn trodde jag naturligtvis att det var något jag gjort.

Min mormor och morfar blev förtvivlade, morfar och pappa stod varandra otroligt nära, morfar försökte få ett samtal med pappa men han svarade inte i telefonen eller öppnade dörren. Mamma älskade min farmor, hon var nästan som en extra mamma till henne och lärde henne massor om skötsel av ett hem m.m Farmor vände helt resolut mamma ryggen och ställde sig helt på pappas sida, hon visste om att pappa hade ett nytt förhållande men ljög för mamma om det för att skydda pappa. På den tiden var otrohet ett brott, det var därför pappa inte berättade.

 Mammas första tanke var att förbjuda både farmor och min pappa från att ha någon kontakt överhuvudtaget med mig, min morfar, som var en mycket klok och generös människa, övertalade mamma att inte göra så, för min skull, min fina, fina morfar! Den här perioden som sträcker sig över ett par kanske tre år, innan det lugnar ner sig, jag mins inte, allt var en enda röra av upprörda känslor, frustration och lögner från människor jag alltid tidigare litat på och älskat.

Så småningom fick jag i alla fall åka till Skagersholm, till farmor, men inget var som vanligt längre, min oskuldsfulla barndom hade fått sig en riktig knäck vilket färgade av sig på tidigare så älskade platser, jag var ledsen, deprimerad och ångestfylld, trodde konstant att jag hade någon ovanlig, obotlig sjukdom.

Farmor berättade att pappa skulle komma och hämta mig, att jag skulle få följa med honom ned till Skåne och vara där med bara pappa en hel vecka, vi hade inte setts på väldigt länge, jag var överlycklig, dessutom skulle pappa hämta mig i en läcker sportbil, en svart med röd skin klädsel, det berättade farmor för mig, som jag väntade, jag mins det som om jag satt i gungan på gården hos farmor och bara väntade på att denna fantastiska bil med min pappa i skulle komma körande, det känns som om jag satt där i dagar innan han äntligen kom.

Inget blev som jag hoppats, halvvägs ner till Skåne berättar pappa att han inte bodde själv, han levde, redan, tillsammans med en kvinna och att hon hade en son som var ett par år yngre en mig. Det blev ingen lyckad vecka, jag ville bara hem igen, jag hatade kvinnan och jag kände fruktansvärd avundsjuka mot hennes son. Det blev definitivt inte mycket ensamtid med pappa. Allt skulle göras tillsammans. Till råga på allt bad min pappa mig att ljuga för mamma och säga att det var en städerska som var hemma hos honom ibland!!?? Det första jag gjorde när jag kom hem var att berätta för mamma om kvinnan som bodde hos pappa med sin son, vilket jag senare i livet fick skäll för av kvinnan som bodde hos pappa, hon menade att om jag inte sagt något hade inte allt blivit så rörigt.

Jag har funderat mycket på om jag verkligen borde skriva om det här och lägga ut det offentligt, kanske jag kommer att ångra mig, men jag tror inte det, jag behöver skriva om det för att en gång för alla få det ur systemet.

Hatar jag min pappa i dag? Absolut inte, jag älskar honom och saknar honom varje dag. Vi fick så småningom en mycket bra relation, trots allt, t.o.m min mamma följde med oss ned till Skåne och hälsade på honom sista sommaren han levde. Jag tycker mycket om Peter, kvinnans son, vi har ingen kontakt efter att pappa gick bort men jag tycker mycket om honom och hans familj, det var ju lika lite hans fel som det var mitt.

Jag är 58 år och periodvis helt symptomfri från skadorna efter skilsmässan som skedde för nästan 50 år sedan, men rätt som det är dyker det upp sting av bitterhet, ilska och avundsjuka som jag hoppas ska mattas av för att kanske helt försvinna genom att gräva lite djupare, skrivandet har en helande kraft på själen.

Pappa på sin häst, Comet, andra från höger.

Jag har inte nämnt mina morföräldrar så mycket, kanske ser ut som om de inte spelade någon större roll i min barndom, joodå, tvärtom, jag spenderade mycket tid hos dem, men det var liksom självklart, de bodde ju i Örebro.

Det var mormor och morfar som tog med mig på resor, jag flög första gången när jag var 5 år, till Gotland, mins vagt att vi klev på planet och enligt min mamma så somnade jag ganska direkt, det var med mormor och morfar. När jag slutade första klass, på sommarlovet, fick jag följa med till Riva del sole i Italien, det var stort på den tiden men morfar var målare och genom BPA fick morfar bra rabatter på resor till bl.a Italien, vi åkte även till Laserra, Arma di taggia och Rimmini. Yes, jag var ett mycket älskat och omhuldat barn, jag hade det omåttligt bra, jag tror det berodde delvis på att jag var ända barnet, jag har inga syskon och även min mamma och pappa var ända barn. I dag tycker jag det är ensamt, jag önskar så att jag hade ett syskon eller flera, Isadora min dotter är också ända barn tyvärr, men visst, det har sina fördelar.

Morfar var målare och mormor jobbade i perioder som bamba tant, för er som inte vet vad en bamba tant är så ska jag förklara det, hon lagade och delade ut mat i skolbespisningen på Holmens skola, numera Mikaelskolan i Örebro, mamma och jag bodde i Baronbackarna från att jag började fjärde klass till jag slutade nian på Holmensskola, så någon gång under mellanstadiet arbetade mormor där samtidigt, det hade sina fördelar, bl.a jag behövde inte äta upp maten och mormor brukade stå i dörröppningen när jag var på väg ut för att stoppa en 50 öring i handen på mig som i sin tur möjliggjorde ett besök på Baronbackarnas konditori där de hade mycket goda punschbollar och krämbullar. Morfar var som sagt målare och arbetade för BPA i Örebro, det hade också sina fördelar, när mamma och jag flyttade in i Baronbackarna ordnade han så vi fick helrenoverat, vilket han även utförde. Morfar var politiskt och fackligt engagerad, han gick ofta på möten och andra sammankomster som hade med hans engagemang att göra. Som jag berättat förut så förekom det bara böcker av arbetarförfattare och tidningen VI hemma hos dem, mormor smygköpte Svensk Damtidning ibland. Mormor och morfar bodde i ett radhus i Hjärsta som morfar själv var med och byggde, det kostade då, 1959, tror jag, 15000:-, ett likadant hus i dag kostar ca 2 mille, men i och med att morfar var med och byggde huset behövde de inte betala någon insatts. Mormor och morfar introducerade mig för teaterns värld, de hade abonnemang på Hjalmar Bergmans teater i Örebro och jag fick följa med i stället för morfar när det var något som passade mig, det var väldigt spännande, framförallt kommer jag ihåg draperiet på den då ganska nya teatern, draperiet var regnbågsfärgat med stora droppar på, kanske att det var på grund av det draperiet som mitt textilintresse grundades.

Mormor och morfar på var sin sida

Nu har jag lämnat Malmö och Isadora för den här gången, det känns alltid, jag tycker inte om avsked, jag avskyr avsked, det känns så definitivt på något sätt, att lämna någon på en perrong eller flygplats. Alla som har barn eller någon annan kär person som bor långt bort vet vad jag menar. Isadora lider av fruktansvärd separations ångest och det är inte konstigt alls, hennes liv har varit fyllt av avsked och möten, ända sedan hon var nyfödd, hela hennes släkt på sin pappas sida inklusive hennes far bor i USA, det har varit ett flängande fram och tillbaka flera gånger om året och hon får finna sig i att alltid lämna någon bakom sig, hur hon än gör och vart hon än åker, det är grymt. Dessutom är det inget hon själv valt, det är något som valts åt henne, något hon bara har fått acceptera, det är heller inte något hon kan välja bort som vuxen om hon inte väljer bort en av oss, hennes föräldrar, som sagt, det är grymt. Det konstiga är att detta förhållande till oss i två olika världsdelar har skapat en otrolig närhet, Isadora och jag har en fantastisk relation och det samma gäller hennes relation till sin far. Kanske på grund av dessa omständigheter har vi fått arbeta extra hårt på det vi har, så samtidigt är det självklart otroligt berikande och utvecklande, hon är ju dessutom hemtam i två kulturer,eller man kan faktiskt säga att hon är hemtam i tre kulturer, den judiska kulturen också, hon talar engelska flytande och hittar i New York som i sin egen bakficka, man måste se det så, det blir för svårt annars.

Eftersom jag levde i NY i 8 år fick jag smaka på lite av vad hon konstant får gå igenom, det var alltid kämpigt dagarna innan jag skulle åka tillbaka till USA efter ett besök i Sverige och samma sak var det när mamma eller någon annan i familjen besökte mig. Mamma har berättat att hon inte ens vågade glädja sig över när Isadora föddes, därför att hon utgick ifrån att hon aldrig skulle få spendera särskilt mycket tid med henne, så blev det inte, men däremot blev det andra som inte fick ha henne hos sig så mycket. Isadoras pappa och farföräldrar har alltid varit fenomenala med att hålla kontakten, dom har aldrig för ett ögonblick släppt Isadora utan envist arrangerat resor, skickat presenter, ringt långa telefonsamtal, alltid funnits där, trots distansen. När Isadora var 6 år började hon att resa ensam till USA, innan dess fick jag eller Fred, Isadoras pappa följa med, det blev dyrt, men i backspegeln var det värt vartenda öre. Isadora har i snitt rest till USA 2-3 gånger per år, sommarlovet, Jullovet och Påsk. Till Jul har hon ofta åkt lite innan jul för att få fira Hanukkah med familjen, på så sätt har hon inte missat julen här, samma har gällt för Påsk eller Pesach, Passover, då har hon åkt när Passover infaller.

När jag lämnade Isadora och Malmö den här gången kändes det trots allt ganska bra, hon är inte ensam, hon har massor med fina vänner och hon bor tillsammans med sin pojkvän, Viktor som jag tycker ofantligt mycket om och en gemensam vän till dem båda, Kaspar, så de har ett litet mini kollektiv på tre personer och fyra när Kaspars fina dotter på tre och ett halvt är där varannan vecka. Dessutom är det snart jul och då ses vi, visserligen inte helt okomplicerat, Viktor och Isadora har många att besöka men det ska nog gå att lösa på något sätt, vi har löst värre saker, Isadora och jag.