Jag har ganska få, starka Lucia minnen men några har jag som jag tänker dela.

 När vi bodde på Tengvallsgatan, jag var sisådär 8-9 år lussade vi på samma sätt som man gör när man är Påskkärring, vi lussade oss igenom trappuppgång efter trappuppgång, sjöng och bjöd på pepparkakor så det stod högan till, mycket uppskattat, vi fick både pengar och lussebullar som tack för besväret, vi var mycket nöjda, blev en bra slant att dela på. Jag fick även det ärofyllda uppdraget att lussa för mammas ”spela korts tanter”, jag mins särskilt en gång då vi var hos mormor,”Lucia tåget”, det var bara jag, skulle starta i hallen och avslutas under stort jubel framför tanterna som var placerade i vardagsrummet, där skulle det framföras ett potpurri av inövade Julsånger, mer eller mindre bra, jag hade visserligen en skaplig sångröst, hade 4 i musik under hela skoltiden men det var nog mest för att jag kunde dra av en trudelutt på orgeln för fröken, jag tog ju piano lektioner, men ton kunde jag hålla i alla fall, så jag sjöng nog så gott jag kunde, mamma klämde säkert i också. Hur som helst var mammas ”spela korts tanter” mycket nöjda.

Ett år blev jag indragen i firandet av Örebros Lucia, Nerikes Allehanda var arrangör, precis som nu, och p.g.a att mamma arbetade på NA ansågs det lämpligt att jag skulle vara lucia näbb, jag var 5 år och skulle alltså skrida ut på scenen på konserthuset i Lucia linne och glitter, inte krona, fick inte konkurera med Lucian, bärandes en korg som innehöll presenter och blommor och sedan hålla den på lämpligt avstånd till prisutdelaren som var ingen mindre än Carl Hammaren, låter enkelt eller hur? När jag kom ut på scenen blev jag paralyserad, jag hade nog ingen tanke på att det skulle sitta så fruktansvärt mycket folk med ögonen fastnaglade på mig! Jag mins att jag bara stirrade ut i folkmyllret och kunde inte röra mig, jag såg mamma och mormor, dom vinkade uppmuntrande. Enligt mamma gick allt väl, Lucia och tärnor fick sina presenter och blommor men jag minns inget mera.

Lucia kronorna var besvärliga på den tiden, ljusen lös med hjälp av ett ganska stort fyrkantigt batteri som man skulle försöka placera någonstans där det inte syntes och dessutom var man tvungen att se till att inte sladdarna lossnade från batteriet, jag kommer ihåg att mamma ofta satte fast batteriet i linningen på mina kalasbyxor som jag bar under lucia linnet, för er som inte vet vad kalasbyxor är så är det helt enkelt tajts med fötter eller lite tjockare strumpbyxor, inte särskilt bekväma, jag mins att de lätt hasade ned p.g.a dålig karuscha. Men de var i alla fall att föredra framför strumpor med livstycke, stelt och eländigt, livstycket alltså, det blev dessutom en glipa mellan strumpan och livstycket, där frös man, men då fanns mameluckerna som räddade än från att bli frostbiten, mamelucker är stickade yllebyxor som värmer både rumpa och själ, täcker ungefär samma område som ett par shorts, skulle faktiskt vilja ha ett par i dag, de fick nog kanske en renässans när ”stay ups” strumporna blev på modet.

Sitter i skrivandes stund med kaffe, lussebullar och pepparkakor, precis som så många andra med mig runt om i Sveriges land och ser på Lucia morgon på SVT kanal 1, i år är Lucia från Göteborg, Örgryte nya kyrka, just nu framför Rickard Söderberg, Händels, Rejoice, fantastiskt vackert. Det är 6 grader kallt ute, hoppas det hinner komma lite snö till Jul. Ha en välsignad Lucia, vi hörs i morgon!