Jag glömde några viktiga saker i går, pepparkakor, hembakade förstås, egen kryddad julsnaps och Ris ala Malta, eller apelsinris som vi kallar det för, eller låt oss reda ut detta, Ris ala Malta är risgrynsgröt blandat med vanilj och vispad grädde som äts med en sylt, saftsås eller, som vi gör, rårörd hallonsylt. Apelsinris är risgrynsgröt blandat med vanilj, vispad grädde och bitar av apelsin. Om det är någon där ute som har invändningar, hör gärna av er.

Som jag skrev i går blir det naturligtvis jul även om jag inte lyckas skapa de, enligt mig, perfekta förutsättningarna, men jag upplever alltid ett visst mått av frustration som i sin tur skapar stress eller rättare sagt, är ett hinder för att den där efterlängtade julfriden eller förnöjsamheten som jag längtar efter ska träda in. Problemet är nog att även om jag lyckades skapa dessa ”perfekta” förutsättningar skulle friden ändå inte infinna sig så som jag förväntar mig, jag måste nog acceptera att den kommer i små ögonblick nu förtiden, t.ex när man kör ned näsan i en Hyacint eller doften av en apelsin med nejlikor eller när man precis öppnar ugnsluckan till den nygriljerade skinkan. När granen är nyklädd brukar jag sätta mig ned och kisa med ögonen mot den, då blir ljusen, kulorna och glittret alldeles diffusa och extra juliga, det har jag gjort sedan jag var barn, där brukar ett ögonblick av julfrid infinna sig. En av mina favorit stunder på Julafton är när alla har lagt sig och jag är ensam vaken, då ser jag på midnattsmässan i Rom, för mig är det en perfekt avslutning på Julaftonen och början på Juldagen.

För några år sedan bestämde vi oss för att fira jul i Rom, min dröm hade länge varit att få gå på midnattsmässan i S:t Peterskyrkan på riktigt, vi skrev till Vatikanen i slutet av sommaren och i november fick vi ett brev tillbaka att vi hade blivit reserverade två platser, ståplatser visserligen men ändå. Det var i mitt tycke en helt fantastisk jul, det var vårväder i Rom och vi åt på restaurang varje kväll, ute! och höjdpunkten blev midnattsmässan, det var precis så märkvärdigt som jag trott, jag stod så nära gången där påven och alla kardinaler kommer i sin procession, så jag hade lätt kunnat snudda vid påven, som då var Ratzinger, kyrkan var smyckad och så vacker, alla var uppklädda och högtidliga. Krubban är färdigställd för att så fort det är efter midnatt ta emot Jesusbarnet som bärs dit av påven själv. Jag rekommenderar en Jul i Rom och ett besök i S:t Peterskyrkan, till alla, även om du inte har en tro så kan du njuta av de rika konstskatterna, men det är klart, har du en tro blir det ett strå vassare.

Vi bodde i en lägenhet bara ett stenkast från S:t Peterskyrkan så vi promenerade dit i stort sätt varje dag, vi var där i 7 dagar, vi gjorde självklart annat också, som t.ex besökte Piazza Navonas julmarknad, också väl värt ett besök. Det var en underbar jul som jag gärna skulle vilja göra om.

Bild nr 1. Krubban utanför S:t Peters kyrkan

Bild nr 2. Påve Benedict XVI, fel inställd kamera, men jag har en bild i alla fall!

Bild nr 3. Krubban inne i S:t Peterskyrkan på Juldagen

Bild nr 4. Krubban på Piaza Navona

Bild nr 5. Mamma, Thomas och jag dinnerar ute! dagen före julafton på Piaza Navona