Som väl är så verkar Ebba ha kryat på sig, hon är i alla fall som vanligt igen, äter och dricker bra, det enda som är lite jobbigt är kragen, såret börjar läka så det kliar förskräckligt, det är rent ynkligt att se henne försöka komma åt med kragen på sig, men hon måste stå ut några dagar till innan jag kan släppa henne fri, jag tvättar med klorhexidin lösning, det verkar som om hon tycker det är skönt.

Det är en omtumlande upplevelse när ens kära husdjur blir sjukt, jag har varit hemskt trött och sovit dåligt, jag vaknar flera gånger per natt och kollar så att Ebba är ok. Jag vill inte ens tänka på den dag jag är tvungen att ta farväl till henne. Isadoras moster och morbror har precis varit tvungna att göra det, deras lilla Max var 16 år men nu har han fått gått till hund himmelen vilket jag förövrigt hoppas är samma himmel som jag kommer till så småningom, jag vill gärna tro att pappa är där med sina hundar och att min styvfar Ivan är där med sina katter.

För några år sedan när min styvfar gick bort, ganska plötsligt p.g.a hjärtat, sålde min mamma deras gård, Sunnankärr och flyttade till Örebro, det innebar att hon även var tvungen att lämna sina älskade katter, hon hade en klausul i köpekontraktet där köparna förband sig att ta väl hand om hennes två katter för resten av deras liv, de var då 14 år tror jag, detta var 2007 så de borde vara borta nu, mamma lämnade dessutom ett matbidrag på 10 000 kr till köparna, vi har ingen aning hur det gick men jag tror att de fick det bra, mamma klarade inte av att åka dit och hälsa på, det var troligen bland det svåraste hon har behövt gjort, men det var för katternas skull så de inte skulle behöva bo i en trång lägenhet i stan med små möjligheter att komma ut.

Nu när hon bor hos oss kommer Ebba ofta upp till henne och hälsar på, det uppskattar både Ebba och mamma.