I går körde min make och jag förbi Sunnankärr, gården min styvfar och min mamma både på i nästan 40 år, Ivan bodde väl där i 50 år skulle jag tro, det är sig likt men ändå inte. Skogen runt omkring har blivit bryskt behandlad, det finns knappt några svampskogar kvar, tänk vad landskapet förändras av lite skogs avverkning, istället för stolta furor växer det sly, det ger ett ogästvänligt intryck, alla fina stigar och småvägar är för alltid borta eller förändrade, ljuset över gården är helt annorlunda p.g.a detta, förr föll det vackra skuggor över gårdsplanen och jag upplevde en trygghet i att träden på något sätt vaktade över gården, landskapet var tydligare markerat, det fanns tydligare linjer mellan det odlade, tuktade och den vilda skogen, jag känner sorg när jag besöker Sunnankärr som inte är vårt längre och ångrar djupt att inte jag och Thomas kunde ha tagit över gården, men kanske, kanske kan vi hitta vårt eget Sunnankärr så småningom, vi letar ju.

För mig har bergslagen alltid varit förknippat med stora skogar, skogar som har stått och vuxit till sig i decennier, lite mörka, mossbeklädda och kuperade, hemlighetsfulla som rymmer all sorts oknytt och nuförtiden både varg, björn och lo. Det är tätt med sjöar och små, nästan svarta tjärnar. Det finns en tjärn, inte långt från Sunnankärr, där vi brukade åka och ta ett kvällsdopp, Abborrtjärn, när man kom fram fick man parkera bilen och sedan gå en bra bit rakt in i skogen, man fick gå i vattnet från en berghäll eller dyka rakt i som min styvfar alltid gjorde, det skulle jag aldrig ha vågat, jag spetade i med skräckblandad förtjusning, den var alltid ganska kall och som sagt var, mörk, nästan svart, jag hade alltid en känsla av att något sträckte sig efter mig när jag simmat ut en bit, för att när som helst rycka tag i min fot, har kanske lyssnat lite för mycket på farmors berättelser om näcken.