När jag var barn var jag ”naturligt” kristen, kanske precis som de flesta barn var av min generation, med det menar jag att man fick lära sig psalmverser i skolan, att man i början av skoldagen bad fader vår eller Gud som haver och sjöng en psalm. Jag gick på Söndagsskola också, kommer fortfarande ihåg bilderna från nya testamentet som man fick färglägga och sätta in i en grön lite pärm.

 Min farfar och farmor var ”hög kyrkliga” farfar sjöng i manskören och var kyrkvärd medan farmor anordnade kyrkkaffe och basade över kyrkliga syföreningen. Dom hade en familjebibel med bilder av Doré, jag tyckte den var vansinnigt spännande och märkvärdig, bläddrade gärna i den med farmor. På jularna fick man alltid gå på Julotta, då farfar sjöng i kören och fungerade som kyrkvärd, jag kommer fortfarande ihåg hur sömnig jag var. Farmor behövde inte följa med, hon behövde vara hemma och styra med frukosten, kanske hon bara skyllde på detJ Mormor och morfar var Socialdemokrater, morfar var ateist och tyckte att mormor skulle vara det också men det var faktiskt hon som lärde mig be” Gud som haver”, i deras hem fanns inga biblar bara böcker av arbetarförfattare och tidningen VI, mormor smygköpte Svensk Damtidning ibland. Hemma hos mamma och pappa pratades det aldrig tro, det fick jag ta med farmor, men trots detta så har jag bett kvälsbön så långt tillbaka jag kan minnas.

När jag var 14 år åkte jag på konfirmations läger till Stjärnholm, skulle ha varit kvar där i 5 veckor men efter en vecka ville jag åka hem, jag längtade efter mamma!!!!! Efter mycket tjat och många telefonsamtal till halva släkten lät de mig få komma hem så min konfirmationsklänning blev aldrig använd för efter det hade jag också en ateist period, till min morfars stora glädje och stolthet. Jag hade några år av tonårsliv där Gud inte hade så stor plats, det var först när jag, någon gång på 70-talet fick tag i en bok av Carlos Castaneda som existentiella tankar kom tillbaka, jag sträckläste varenda bok han hade skrivit. Ni som läst hans böcker vet vad de handlar om, ni andra får ta reda på det själva  .

Därmed fick min andliga karriär en raketstart, den gick visserligen från det ena diket till det andra, rena rama vansinneskörningen.

Om ni är intresserade av att läsa om den får ni titta in på min blogg i morgon igen, ha en härlig Lördag alla därute!

När jag var ganska liten men så pass stor så jag hade börjat fundera på existentiella ting, trodde jag att vi levde inuti jorden, jag trodde att det blåa man ser när man tittar upp en solig dag var jordens skorpa, det tyckte jag kändes ganska tryggt. När jag var ca 5 år var det någon klok människa som informerade mig att så inte var fallet, vi lever utanpå jorden. Jag fick en fruktansvärd chock, hela min trygga tillvaro försvann helt plötsligt, allt blev annorlunda och utsatt, jag har fortfarande inte kommit över den chocken tror jag. Nästa milstolpe i min existentiella utveckling skedde några år senare, jag låg i min säng en kväll och funderade som vanligt på livet och döden, jag gjorde ofta det, för ofta ansåg min mamma, hur som helst så gick det helt plötsligt upp för mig att universum aldrig tar slut, men det måste ju finnas en vägg någonstans långt, långt bort, det kanske det gör men…….vad finns då bakom väggen? Det här tyckte jag var både djupt alarmerande och hissnande men inte bra hissnande, fruktansvärt otäckt, det kändes som om jag föll genom ett svart hål, jag tappade verkligen fotfästet. När vi hade astronomi i skolan, det ingick väl i SO ämnena, fick jag gå ut, jag klarade inte av att höra om eller se filmer om universum, jag blev fruktansvärt rädd och orolig. Vi hade en underbar lärare som begrep sig på barn, Astrid Matz hette hon, hon lät mig sitta i ett annat rum och rita, jag älskade att rita. Jag anser fortfarande att universum är otäckt men däremot, konstigt nog, älskar jag Star Treck, är faktiskt något av en ”Trecker” tror jag, och Star Wars. När det är på låtsas är det inte så skrämmande.

1968 skrevs det i tidningarna och talades om i TV att jorden skulle gå under natten mellan Julafton och Juldagen, jag var naturligtvis vettskrämd, hela min Jul blev förstörd, spelade ingen roll vad de vuxna runt om kring mig sa, jag kunde inte bli övertygad. Jag blev inte lugnad förens på Juldagen. Sommaren 69 hände samma sak med den skillnaden att nu var det en komet som skulle slå ner och utplåna allt, vi, jag min mamma, mormor och morfar skulle befinna oss i Italien, La Serra under den här tidsperioden, jag hade ingen lust för något, låg på vår terrass och läste tidningar och var rädd mest hela tiden enda tills något hände som förändrade mig fullkomligt och för alltid. Vi bodde ganska nära ett millitär flygfält där det startade och landade plan flera gånger om dagen, det var inte jätte nära så man blev inte direkt störd. En dag låg jag som vanligt och tyckte synd om mig själv med en Allers eller vad det nu var, rätt som det var hör jag ett öronbedövande ljud, jag tror naturligtvis att nu kommer kometen! Jag blir alldeles iskall, så fruktansvärt rädd och skriker av skräck rakt ut, som ni nog redan räknat ut så var det inte en komet, det var ett jaktplan som kom in för landning, jag kunde nästan ta i landningsställetJ Efter den incidenten har jag aldrig mer blivit rädd för kometer eller alarmerande rapporter om att jordens undergång, rädslan jag kände den gången gjorde mig på något sätt immun.

När jag var ganska liten men så pass stor så jag hade börjat fundera på existentiella ting, trodde jag att vi levde inuti jorden, jag trodde att det blåa man ser när man tittar upp en solig dag var jordens skorpa, det tyckte jag kändes ganska tryggt. När jag var ca 5 år var det någon klok människa som informerade mig att så inte var fallet, vi lever utanpå jorden. Jag fick en fruktansvärd chock, hela min trygga tillvaro försvann helt plötsligt, allt blev annorlunda och utsatt, jag har fortfarande inte kommit över den chocken tror jag. Nästa milstolpe i min existentiella utveckling skedde några år senare, jag låg i min säng en kväll och funderade som vanligt på livet och döden, jag gjorde ofta det, för ofta ansåg min mamma, hur som helst så gick det helt plötsligt upp för mig att universum aldrig tar slut, men det måste ju finnas en vägg någonstans långt, långt bort, det kanske det gör men…….vad finns då bakom väggen? Det här tyckte jag var både djupt alarmerande och hissnande men inte bra hissnande, fruktansvärt otäckt, det kändes som om jag föll genom ett svart hål, jag tappade verkligen fotfästet. När vi hade astronomi i skolan, det ingick väl i SO ämnena, fick jag gå ut, jag klarade inte av att höra om eller se filmer om universum, jag blev fruktansvärt rädd och orolig. Vi hade en underbar lärare som begrep sig på barn, Astrid Matz hette hon, hon lät mig sitta i ett annat rum och rita, jag älskade att rita. Jag anser fortfarande att universum är otäckt men däremot, konstigt nog, älskar jag Star Treck, är faktiskt något av en ”Trecker” tror jag, och Star Wars. När det är på låtsas är det inte så skrämmande.

1968 skrevs det i tidningarna och talades om i TV att jorden skulle gå under natten mellan Julafton och Juldagen, jag var naturligtvis vettskrämd, hela min Jul blev förstörd, spelade ingen roll vad de vuxna runt om kring mig sa, jag kunde inte bli övertygad. Jag blev inte lugnad förens på Juldagen. Sommaren 69 hände samma sak med den skillnaden att nu var det en komet som skulle slå ner och utplåna allt, vi, jag min mamma, mormor och morfar skulle befinna oss i Italien, La Serra under den här tidsperioden, jag hade ingen lust för något, låg på vår terrass och läste tidningar och var rädd mest hela tiden enda tills något hände som förändrade mig fullkomligt och för alltid. Vi bodde ganska nära ett millitär flygfält där det startade och landade plan flera gånger om dagen, det var inte jätte nära så man blev inte direkt störd. En dag låg jag som vanligt och tyckte synd om mig själv med en Allers eller vad det nu var, rätt som det var hör jag ett öronbedövande ljud, jag tror naturligtvis att nu kommer kometen! Jag blir alldeles iskall, så fruktansvärt rädd och skriker av skräck rakt ut, som ni nog redan räknat ut så var det inte en komet, det var ett jaktplan som kom in för landning, jag kunde nästan ta i landningsställetJ Efter den incidenten har jag aldrig mer blivit rädd för kometer eller alarmerande rapporter om att jordens undergång, rädslan jag kände den gången gjorde mig på något sätt immun.

På tal om mindfullnes och att leva i nuet, hur förhåller man sig till en MS diagnos?

När jag träffade min neurologläkare första gången konstaterade han att jag troligast hade en inflammation på centrala nervsystemet, det tyckte jag lät väldigt bra och tänkte ” att vad bra då kan jag få lite antibiotika och bli frisk”, det sa jag också till min läkare, hans reaktion var väldigt diffus, ”vi får väl se” sa han, ”det positiva är i alla fall att du troligast inte har en elakartad tumör som sitter och växer”. Jag ställde inga vidare frågor utan nöjde mig med att jag skulle genomgå en MR röntgen och senare ett RYGGMÄRGSPROV!!!!!!!!!!!! Min absolut största skräck!!!! Men jag vill direkt säga att är det någon därute som står inför ett ryggmärgsprov så ta det lugnt, It´s a walk in the park, gör absolut inte ont och var inte ens obehagligt, då tycker jag att MR röntgen är värre men det beror på att jag har lite cellskräck.

Hur som helst, jag kom hem och det första jag naturligtvis gjorde var att googla på ”inflammation på centrala nervsystemet”, det enda jag fick upp var MS sidor! Jag har en vän som tursamt nog är neurolog, jag ringde henne och vräkte ur mig mina farhågor, för det första lugnade hon mig gällande ryggmärgsprovet och sedan menade hon att man faktiskt kan ha en inflammation på centrala nervsystemet, punkt och om det är MS så finns det så otroligt mycket olikaforskning på området och en massa bromsmediciner. Hon konstaterade även att hon hade fullt förtroende för min läkare när hon fick veta vem det var.

Jag blev mycket lugnare efter samtalet med henne och bestämde mig för att avvakta resultat från provtagningarna och nästa möte med min läkare.

Så småningom fick jag min diagnos och då kändes det mest skönt, äntligen kunde jag definiera det som varit ett odefinierbart problem under en väldigt lång tid.

Sedan kom frågorna, vilken bromsmedicin skulle passa mig? Kan jag göra något själv, ändra mitt sett att äta t.ex.? Vilken form av MS har jag? Hur länge har jag haft MS och framförallt, hur länge kan jag klara mig utan rullstol? Osv.

Det var ingen självklarhet att jag skulle få någon bromsmedicin först, eftersom jag inte har en tydlig form av MS, jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan skovvis MS och sekundärprogressiv MS och den perioden mådde jag ganska dåligt, men när jag fick reda på att jag skulle börja behandlas kändes allt bättre.

Hur som helst, att lära mig att leva i nuet blev väldigt påtagligt och viktigt för mig, jag planerar inga stora projekt långt fram i tiden, inte för att jag är rädd för att jag kommer att sitta i rullstol om ett år, det tror jag inte, utan för att jag är så beroende av mitt dagsläge om jag skall kunna göra något eller inte, jag är ofta väldigt trött och vissa dagar är jag mer orörlig en andra dagar. Allt som jag tidigare gjorde på rutin, som att klä på mig, duscha, städa, handla eller gå ut med min hund är väldigt omständligt och tidskrävande, jag blir väldigt lätt frustrerad och arg pga. detta, jag behöver mera Zen i mitt liv.

"Ja, jag har självt försökt mindfulness och jag blir superstressad bara jag tänker på alla de krav på att vara i nuet som ställdes på mig när jag tror problemet tvärtom är det förbaskade nuet som ställer till problem. Att vi alltid tvingas vara där och aldrig har tid eller möjlighet till tankeflykt, att få vara någon helt annanstans. Jag tror på att förändra verkligheten så du inte tvingas tänka på den hela tiden. " Av Ann Charlott Altstadt, Lag & Avtal

http://www.lag-avtal.se/asikter/kronika/article3542574.ece

Jag var sjukskriven för sk utbrändhet för några år sedan, men med facit i handen kan det lika gärna ha varit symptom för MS, men jag behandlades för utmattnings syndrom,  min situation tydde på att jag rusat med full fart rakt in i väggen, fruktansvärd trötthet, panikångest, deprimerad, vettskrämd för att vara bland folk, you name it. Som sagt, min situation och mina symptom tydde på utmattningssyndrom ansåg läkarna så jag fick den typen av hjälp som skulle göra om mig så att jag bättre skulle kunna hantera vardagen, man utgick ifrån att det var mig det var fel på. Jag fick Citalopram för att trubba av mina känslor och mildra panikångesten på lång sikt, Atarax för att mildra akuta panikångest attacker och sömntabletter för att jag skulle kunna sova. Jag fick uppmaningen om att ta kontakt med en kurator som specialiserade sig på mindfulness för att jag skulle lära mig att leva i nuet och på så sätt lättare kunna möta vardagen, jag tyckte nog att det hjälpte med samtalen hos kuratorn och Citalopram hjälpte också, men, varför ska jag behöva gå i terapi och äta en massa medicin för att klara av vardagen??!!  Jag är ju heller inte ensam om detta, jag har flera vänner och bekanta som är i samma situation och nyhetsmedia återkommer konstant med alarmerande nyheter om ökad användning av  psykofarmaka och människor, framförallt unga, som inte klarar av vardagen. Det som skrämmer mig mest är att de unga i samhället inte orkar. När man är ung har man naturligt både lust, vilja och massor av energi men något i vårt samhälle i dag tar död på den lusten och energin, klimatet och förutsättningarna måste förändras. När jag går in och tittar på platsbanken på Arbetsförmedlingens hemsida slås jag av att de flesta vill ha någon som både är certifierad, utbildad och har erfarenhet, helst flera års erfarenhet, där föll alla ungdomar bort.

Jag håller med Ann Charlotte Altstadt att vi behöver förändra verkligheten, men jag vill gå ett steg längre, jag tycker vi skaförändra den så vi inte behöver droga oss för att orka med den.

Läs gärna hela Ann Charlotte Altstadts inlägg, länken finns högre upp

Jag ber tusen gånger om ursäkt, jag stavar som en kratta, hade stavas innnnnnnnnte med två d, från och med nu blir det Word som gäller, skärpning!!!!!  

Isadora och jag åkte hem tre dagar senare och helt plötsligt befann jag mig i en situation som inget kunnat förberett mig på, en liten varelse som krävde min 100 % uppmärksammhet, denna underbara lilla individ ville inte sova, eller äta, hon var ett sk "vakenbarn". Jag hade tagit förgivet att ammningen skulle fungera klockrent, jag var ju en super kvinna:) jag skulle amma lika länge som min macrobiotiska vän Barbara, hon ammade fortfarande sin son som var 2 år, så ville jag bli, men min kropp ville annorlunda, Isa fick helt enkelt inte tillräckligt med mat, hon gick ner i vikt i stället för upp och vi led bägge två. Så småningom gav jag upp efter tillsägelse från barnläkare, det fick bli soyamjölk istället.

Jag mådde fruktansvärt, hadde Isa i min baby Björn och promenerade runt i hela Bayville och bara grät, inget hadde blivit som jag föreställt mig, jag kände mig som en värdelös mamma. Jag har förståt efteråt att jag hade en lätt förlossnings psykos, jag var inte så där himmlastormande genomlycklig som jag hade förestält mig och tagit förgivet att jag skulle vara, jag tyckte igentligen att allt var fruktansvärt jobbigt, men det kanske inte var så konstigt med tanke på min situation för övrigt. Hur gick det då med mina plagg som skulle med på mässan? Joodå, jag fick ihop det, när Isadora var 5 veckor for vi iväg till Sprinfield Mass. och gjorde dunder succè:):), vi hade gunga med oss till Isa och jag proppade upp vällingflaskan med filtar och kuddar så hon kunde förse sig själv, joodå, jag höll henne ofta och länge, hon sov hos mig tills hon var 12:).  När vi kom hem igen efter mässan började allt kännas annorlunda, mina hormoner började landa på rätt plats igen och mamma rollen började kännas lättare, roligare och naturlig, Isa blev knubbigare och snart var det dags för gröt, hon började sova i längre och längre perioder. 

Precis innan vi åkte på mässa fick vi reda på att vi fått en lägenhet på Manhattan, vi hadde fått 2 rum och kök på 38 våningen, på Manhattan plaza och inflytt var 1 Juli. Det var underbart att få flytta ifrån rucklet i Bayville, det var inget ställe för ett litet barn att bo på, inte särskilt hällsosamt med mögel och annat elände.

Det här är ett typexempel på; "om jag bara hade vetat hade jag gjort det annorlunda", hadde jag kunnat gjort det annorlunda? joo, jag hadde kunnat bett om hjälp, Isas farmor och farfar stod beredda  hela tiden att rycka in men jag var för stolt för att be om hjälp och det höll på att kosta mig min mentala hälsa. Jag hadde även kunnat läst en och annan bok som handlade om efter förlossningen, kanske förberett mig lite mer praktiskt, monterat klart plaggen  och mera i detalj planerat för mässan innan Isa föddes, jag hadde tid, jag skulle ha frigjort tiden efter Isas födsel bara för henne. Förlåt Isa! Älskar dig!

Nu ska jag försöka att återge vad som hände i mitt privata liv under samma tidsperiod som gårdagens blogg handlade om.

Jag och Isas pappa bodde i ett hus i en stad på Long Islands north shore som heter Bayville, när vi flyttade in där hade huset stått tomt i ca 5 år, det var i ett fruktansvärt skick, vatten rören i källaren hade frusit sönder pga det kunde man använda källaren som plaskdamm, hela huset luktade mögel och stora delar av golvet i huset var ruttet pga fuktskador, vid ett tillfälle trampade jag rakt igenom köksgolvet och fastnade med foten, ingen värme och inget varm vatten, men......huset var gratis och det fanns faktiskt el och rinnande kallvatten, läget var fantastiskt, bara en kort promenad till stranden.

Jag jobbade som servitris på en Japansk restaurang och sammtidigt jobbade jag med min första serie  "Artwear" som jag kallade det, min firma hette "Airwear" med tanke på all luft som finns i ett stickat plagg. Ungefär sammtidigt som jag upptäckte att jag var med barn blev jag accepterad till min första mässa, jag bestämde mig direkt att jag skulle hantera både och, jag hade föresten inget val, jag behövde pengarna som mässan förhopningsvis skulle inbringa, det finns ingen föräldrarpenning i USA. Jag bestämde mig för att bli en av de mest förberedda mammor som någonsin funnits, jag läste allt, tränade varje dag och gick på lamaze klasser och självklart skulle jag föda hemma med en barnmorska och sedan tillaga min moderkaka med stekt lök.......joodå, ni läste rätt, det var så man skulle göra om man var så alternativ som jag var på den tiden:).

Jag stickade färdigt alla delar till plaggen som skulle med på mässan innan Isa föddes, jag hade planerat att jag skulle montera plaggen medan hon sov sött bredvid mig någonstans. Jag verkligen njöt av att vara med barn, vräkte i mig rå broccoli och hårdkokta ägg och mådde ljuvligt. Det blev ett och annat bakslag på mina planer, jag fick högt blodtryck så en hemmafödsel blev otänkbar, men förlossningen gick fint och Isadora Ilana Israel föddes den 27 April under ett rejält åskväder, precis som Ronja rövardotter. För er som undrar, nej, det blev ingen festmåltid på moderkakan, den tjänsten kunde man inte köpa på Glen Cove hospital:).

Nu får det bli en liten cliffhanger, jag kommer med fortsättningen i morgon. Kram på er:)!