På tal om mindfullnes och att leva i nuet, hur förhåller man sig till en MS diagnos?

När jag träffade min neurologläkare första gången konstaterade han att jag troligast hade en inflammation på centrala nervsystemet, det tyckte jag lät väldigt bra och tänkte ” att vad bra då kan jag få lite antibiotika och bli frisk”, det sa jag också till min läkare, hans reaktion var väldigt diffus, ”vi får väl se” sa han, ”det positiva är i alla fall att du troligast inte har en elakartad tumör som sitter och växer”. Jag ställde inga vidare frågor utan nöjde mig med att jag skulle genomgå en MR röntgen och senare ett RYGGMÄRGSPROV!!!!!!!!!!!! Min absolut största skräck!!!! Men jag vill direkt säga att är det någon därute som står inför ett ryggmärgsprov så ta det lugnt, It´s a walk in the park, gör absolut inte ont och var inte ens obehagligt, då tycker jag att MR röntgen är värre men det beror på att jag har lite cellskräck.

Hur som helst, jag kom hem och det första jag naturligtvis gjorde var att googla på ”inflammation på centrala nervsystemet”, det enda jag fick upp var MS sidor! Jag har en vän som tursamt nog är neurolog, jag ringde henne och vräkte ur mig mina farhågor, för det första lugnade hon mig gällande ryggmärgsprovet och sedan menade hon att man faktiskt kan ha en inflammation på centrala nervsystemet, punkt och om det är MS så finns det så otroligt mycket olikaforskning på området och en massa bromsmediciner. Hon konstaterade även att hon hade fullt förtroende för min läkare när hon fick veta vem det var.

Jag blev mycket lugnare efter samtalet med henne och bestämde mig för att avvakta resultat från provtagningarna och nästa möte med min läkare.

Så småningom fick jag min diagnos och då kändes det mest skönt, äntligen kunde jag definiera det som varit ett odefinierbart problem under en väldigt lång tid.

Sedan kom frågorna, vilken bromsmedicin skulle passa mig? Kan jag göra något själv, ändra mitt sett att äta t.ex.? Vilken form av MS har jag? Hur länge har jag haft MS och framförallt, hur länge kan jag klara mig utan rullstol? Osv.

Det var ingen självklarhet att jag skulle få någon bromsmedicin först, eftersom jag inte har en tydlig form av MS, jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan skovvis MS och sekundärprogressiv MS och den perioden mådde jag ganska dåligt, men när jag fick reda på att jag skulle börja behandlas kändes allt bättre.

Hur som helst, att lära mig att leva i nuet blev väldigt påtagligt och viktigt för mig, jag planerar inga stora projekt långt fram i tiden, inte för att jag är rädd för att jag kommer att sitta i rullstol om ett år, det tror jag inte, utan för att jag är så beroende av mitt dagsläge om jag skall kunna göra något eller inte, jag är ofta väldigt trött och vissa dagar är jag mer orörlig en andra dagar. Allt som jag tidigare gjorde på rutin, som att klä på mig, duscha, städa, handla eller gå ut med min hund är väldigt omständligt och tidskrävande, jag blir väldigt lätt frustrerad och arg pga. detta, jag behöver mera Zen i mitt liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mat hållningen har blivit ytterligare komplicerad här hemma eftersom min make bestämt sig för att köra LCHF ett tag, framförallt för att gå ned lite i vikt men också för att få ned sitt blodtryck som visade sig vara farligt högt. LCHF är ju nästan mo...

Jaha då var den dagen över, nu är jag officiellt 60+, den stora dagen flöt fram lugnt och skönt, förutom att jag på eftermiddagen, precis innan kaffe och tårta, började må illa, så maten, det goda vinet och mera tårta blev väldigt sparsamt för min de...

Sixtysomething ”Thirtysomething” var en TV serie, sent 80-tal, tidigt 90-tal om ett gäng individer i trettioårsåldern som skaffade barn, köpte hus, gick igenom kriser, vänstrade, blev kära, kort sagt man fick följa två par och ett antal...

I dag reser Isadora hem till Malmö på riktigt, men det känns än så länge faktiskt helt ok och gårdagens middag för henne och väninnan Linn gick också förvånansvärt bra, trots att jag lagade helstekt regnbågslax med en vegan sås och en varm gräslöksså...

Jag tror inte att jag kan räkna med att bli helt fri från panikångest och depressioner men jag jobbar konstant på att hitta vägar att hantera dessa och slippa läkemedel, jag tror att man kommer längre med det än att döva med mediciner, om man orkar o...