Jag vill först och främst klargöra bilden på alla valpar jag la ut i går, det är självklart Ebbas kull, 6 st sötnosar, men jag skäms, för jag kan inte till 100% säga vem som är Ebba, jag hoppas på en kommentar från Ebbas urmatte hon vet:)

Jag stickade min första jumper när jag gick i 7an, den var kortärmad och grå i ett garn som hette Fuga, ett fruktansvärt acrylgarn, men billigt, sedan har det bara runnit på, jag önskar att jag hade en bild på varje arbete jag stickat eller virkat, vad kul det hade varit. Jag har ett otroligt tålamod när det gäller hantverk, jag repar upp och stickar om så många gånger det behövs för att jag ska bli nöjd, när jag tröttnat på ett plagg repar jag upp och stickar ett nytt. Jag har flera arbeten på gång samtidigt, anledningen till det är att min högerarm inte är så pigg nu för tiden pga MS, jag måste byta tekniker så det blir en varierad belastning på armen och handen. Jag har just nu en passionerad relation till yllebroderi, jag har tillverkat två "brudkuddar" till vänner i USA som ska och har inngått i det äkta ståndet, mycket fria tolkningar av traditionella svenska brudkuddar, jag har fått mycket inspiration från en bok som heter "Brodera på ylle" och "The decorative arts of Sweden" Det är såååå roligt, jag var på Sätergläntan tidigare i sommras och investerade i lite material jag har dessutom hittat ett jätte kul ställe på nätet som heter Korps, massor av bra tyger och garn m.m

Jag har haft turen att kunna leva på mitt hantverk under några år, på 80-talet när jag bodde i USA köpte jag mig en stickmaskin, jag hade stora idéer, kappor, klänningar och jackor, jag använde min stickmaskin som en bildvävstol och skapade vad jag tyckte, storverk:), en vän till mig agerade modell och en annan vän som var fotograf tog några bra bilder av mina plagg och sedan skickade jag in en ansökan till något som heter ACC Craftfairs och blev döm om min förvånig antagen. ACC Craftfairs är en konsthantverksmässa av hög kvalitet, varje tillfälle pågår en vecka och består av 3 dagars wholesale och 2 dagars retail, dels säljer man det man har med sig och dels tar man beställningar från butiker och gallerier, USAs svar på formex mässan kan man nog säga, det gick bra, fick mycket sålt och fick många beställningar. ACC Craftfairs återkommer med jämna mellanrum över hela USA, jag var med på några stycken i Springfield Mass. och i Baltimore. Mitt självförtroende var nere på noll innför min första mässa, återkommer om anledning i morgon, så feedbacken jag fick på dessa mässor sög jag åt mig som en svamp, det var fantastiskt att någon annan också tyckte att mina arbeten var märkvärdiga och vackra. Dessutom mötte jag massor med andra konsthantverkare och framförallt lärde jag mig hur mycket som helst. Jag lägger ut ett par bilder på mina arbeten, kom nu i håg att dessa är tillverkade på 80-talet:) tyvär är mina proffs bilder borta, har försvunnit i en av mina många flyttar, tror jag. I morgon kommer jag att skriva om samma tidsperiod men från en annan vinkel. Hoppas ni orkar läsa. Jag märker att mitt bloggande har samma positiva inverkan på mig som min första mässa:)

Var inte blyga att kommentera, jag skulle tycka det var jätte kul.

Den här bilden får mitt hjärta att jubla och snörpas åt på samma gång, kärleken till mina närmaste är tveeggat, det är en källa till djup glädje, stolhet, ömhet och lycka, samtidigt är det förknippat med något bitterljuvt, en släng av dåligt samvete, den ständiga rädslan att något ska hända eller att någon av dem ska fara illa,  jag kanske upplever att jag inte riktigt räcker till, jag kan tom känna ilska och frustration eller bli besviken. Man blir sårbar av att älska någon, så är det bara, det kan vara ett barn, ens livspartner, förälder eller nära vän eller ett husdjur, att älska någon kräver stort mod och även ett visst mått av beslutsamhet, tålamod,tilltro, envishet  och massor av respekt.

När Ebba, hunden på bilden, kom in i våran familjs liv var det i en tid med ganska myckt turbulens, jag hade precis förlorat min styvfar och sedan, tätt efter, min pappa, jag förlorade två världar som förut varit självklara för mig och även för Isadora, min dotter. Det hadde alltid funnits två självklara ställen att åka till; Bergslagen och mamma och min styvfar, ett paradis med precis alla rätta kriterier att fira Jul och midsommar på och pappa i Helsingborg, precis vid stranden och segelbåt, som ni hör har jag varit otroligt priviligerad och det bär jag med mig, jag är så tacksam. Saknaden efter min pappa och min styvfar är enorm, fortfarande.

Hur som helst, Ebba, som är en Bichon Frisée föddes på Påskafton 2009, hon heter igentligen Bihebos Easter Babe och är en mycket liten förnäm dam, i dag 6 år. Jag hade som sagt förlorat fotfästet lite grand när hon kom till oss, men en hundvalp kräver rutiner, långa och kortare promenader vid bestämda tider, borstning, kloklippning, se till så alla skor och väskor man är rädd om är undanplockade, rädda mattorna från kiss och bajs m.m Hon charmade sockorna av oss och alla hon träffade, bokstavligen, hon slet nämligen sockorna av alla som kom hem till oss.

Min pappa hade alltid hundar, han var jägare så jakthundar var en självklar del av hans liv, han älskade sina hundar, mer en han älskade människor, ibland upplevde nog både jag och min dotter det på ett negativt sett. När min pappa dog fanns det en del ouppklarat mellan oss, saker han sagt och gjort som jag inte förstod, jag var ganska arg och bitter. Ebba blev som en bro mellan min pappa och mig, hon hjälpte mig att förstå och förlåta honom, det känns ibland som om min pappa komunicerar med mig genom Ebba, jag hör hur han förmanar mig när det gäller omvårdnad och skötsel av Ebba,  men framförallt har Ebba gjort mitt hjärta större och mjukare hon har fått mig att inse vad oförbehållsam kärlek är. Kärleken till ett djur kan aldrig bli samma sak som kärleken till en annan människa men kärleken till Ebba har utvecklat min förmåga att älska människor och precis där kan jag uppleva att pappa har lärt mig något efter hans död som han inte klarade när han laevde. Tack pappa!

I dag väljer jag att skriva med svart, ämnet kräver det.

Alla har vi väl ett personligt minne av den här dagen, när vi tittar i allmenackan och konstaterar att det är den 11 september får de flesta, tror jag, en känsla, en känsla av olust kanske, det får jag i alla fall, jag kan redogöra för den här dagen minut för minut och jag tror att de flesta vet ungefär vad de gjorde den här dagen för 14 år sedan.

Jag pluggade på Örebro universitet på den tiden, jag kom hem på em från en föreläsning och som vanligt slog jag på radion, en nyhetsuppläsare berättade att ett plan hade flugit rakt in i ett av world trade center tornen, jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad som verkligen hänt, jag tog för givet att det var ett litet sportplan eller en nyhetshellikopter, har hänt förut, som flugit in i tornet, så jag blev mer irriterad över att mänskligheten envisas med att bygga så förbaskat höga hus......men så småningom förstod jag att det som hänt var mycket allvarligare och mycket mer fruktansvärt än jag kunnat ana. Min man kom hem och min dotter kom hem med en vän, vi satt alla som förhäxade framför TVn och såg det andra planet träffa torn nr två och sedan hur bägge tornen rasade samman. Min dotter försökte förtvivlat att nå sin pappa och flera andra nära släktingar som bor på Manhattan, men förgäves, det gick inte att komma fram på telefon, det blev en lång och mycket orolig em/kväll innan vi äntligen fick tag på min dotters farmor och farfar som bor på Long Island, de kunde försäkra oss om att Isas, min dotter, pappa och släktingar var "safe and sound" men att de befarade att några nära vänner hade råkat illa ut.

Jag tänker inte börja ojja mig över hemska tallibaner eller krångla in mig i en massa konspirations teorier, finns en del, jag tänker bara konstatera att det som hände den dagen var fruktansvärt och djupt tragiskt och självklart finns det orsaker varför det hände som behöver redas ut.

Var rädda om varandra, vi hörs i morgon  

Jag var lite otydlig på slutet av vad jag skrev i går; macrobiotisk kost innebär att man äter det som växer och odlas i ens närområde och man utesluter alla mejeri produkter, därav min dotters lactosintollerans.

Om man tänker sig en rak linje med ett streck i mitten av linjen, så ska man hålla sig så nära mittstrecket som möjligt, om man vidare tänker sig att längst ut till vänster på strecket finns rött kött och längst ut till höger,socker, kemikalier och tillsatser, mittstrecket kommer då att symbolisera det nyttigaste du kan äta och det är råris, råris och bönor är alltså stapelvaran i ett macrobiotiskt sätt att tänka. Jag lägger ut ett par länkar om ni vill läsa mer; https://sv.wikipedia.org/wiki/Makrobiotik, http://www.alternativmedicin.se/Behandlingsformer/Makrobiotik.html

Det var relativt enkelt att leva ett sådant liv i NY, råvaror var lätta att få tag i och relativt billiga, jag åt på jobbet de dagar jag arbetade. Det låg ett snabbköp för bara hälsokost inte långt ifrån där jag bodde, de sålde bla torkade örter i lösvikt som jag gjorde mina egena örtmediciner av, och självklart fanns ekologiska grönsaker och frukt, jag tillverkade min egen soyamjölk och tofu, tofu gjorde jag inte så många gånger, den var svår att få bra.

När jag så småningom kom tillbaka till Sverige efter ca 10 år i NY, tappade jag det tänket sakta men säkert, mammas köttbullar, stuvade makaroner och pappas underbara viltstekar tog över, dessutom var råvaror inte så lätta att få tag i här, det är skillnad i dag, nu finns ju hur mycket som helst. De sista åren har jag valsat lite fram och tillbaka mellan att vara strikt vegetarian och att äta en del kött, nuförtiden äter jag, förutom mycket vegetarisk kost, kyckling och fisk men även en del köttfärs, jag älskar köttfärs:)!! Nu ska jag försöka hitta en trevlig bild att lägga, har hört att det är viktigt när man bloggar:) vi hörs i morgon!

Det ska bli spännande att se var den bilden tog vägen, det ska vara en citron från Rom:)

Man kan attackera begreppet mat från olika håll, ganska många faktiskt, det finns två grundförhållningssätt till mat, man äter för att leva eller man lever för att äta, de flesta känner väl till det uttrycket. Jag tillhör, självklart, det sistnämnda, när jag slår upp mina blå (brun,gröna) på morgonen är frukost det första jag tänker på, vad ska jag äta?

Ofta blir det naturell yougurt med lite stevia och massor av bär, har precis upptäckt att frusena körsbär är väldigt goda....framförallt till keso:) men de funkar även till yougurt, en skiva protein bröd eller hembakat GI bröd med något gott pålägg, ost vinner oftast men leverpastej och gurka är gott, det ska vara Arbogas skivbara pastej och absolut ingen fettsnål! Kaffe naturligtvis och jag glömde nästan; ett glas citronvatten.

Som sagt, förhållningsätten till mat är många; hälsa, lust, ekonomi, religion, miljötänk, etik m.m jag höll på att glömma KULTUR, det kanske borde ha fått första plats. Den kulturella särpräglingen av mat är ofta tajt förankrad med förhållningssätten jag nämnde innan, jag vet inte om man kan kalla det förhållningssätt men jag kan inte komma på något bättre just nu, men att man förhåller sig till mat på olika sätt kan vi nog vara överens om:) och att mat här i norden är, som min kloka dotter skulle säga, ett I- lands problem för många.

Mitt personliga förhållningsätt till mat handlar förnärvarande mycket om hälsa och lust eftersom jag behöver äta nyttigt för att ha så mycket energi som möjligt, jag har under en längre tid slopat all spannmål och alla mejeriprodukter pga min diagnos men jag orkar inte, det blir såååååå tråkigt, just nu är jag noga med hur mycket och vilka kolhydrater jag får i mig, jag är relativt sparsam med fett och socker är i stort sätt strängeligen förbjudet, med vissa undantag men dom är få, samma gäller vetemjöl och potatis.....förutom våran egen gudomliga mandelpotatis men den är slut nu så det blir inget mer.

Jag läser kokböcker och mattidnigar som kvällslektyr, jag vet, jag är inte ensam:) jag älskar att prata om mat, planera måltider och äta men jag tycker inte alltid att det är roligt att laga mat, jag skulle lika gärna ha en kock som lagar den maten jag planerar av de råvaror jag köper hem, älskar att handla mat.

Under 80-talet bodde jag i USA, NY närmare bestämt, där blev jag introducerad till en massa mat jag aldrig mött förut, första gången jag åt mat från det Mexikanska köket, trodde jag att jag kommit till himmelen, jag kommer fortfarande ihåg vad jag åt; refried beans i en tortillia med Guacomale, mmmmmm vad gott det var. På second street between 1 and 2 ave. finns det bara Indiska restauranger av varierande kvalitet men jag lärde mig ganska snabbt var den godaste maten serverades, dessa restauranger hade inga starkare drycker vilket var ganska praktiskt, man köpte en flaska vin och tog med sig, maten var billig och vinet lika så, man klarade en tre rätters under 10 dollar. Indisk mat är fortfarande en av mina passioner, lagar det ofta. Första gången jag åt sushi var också i NY, jag arbetade på en Sushi restaurang på Long Island under några år, där fick jag lära mig en hel del om sushi och det Japanska köket, jag hade en arbetskamrat som introducerade mig till det macrobiotiska sättet att förhålla sig till mat, jag var redan vegetarian, förutom lite fisk då och då, så steget till att äta macrobiotisk kost var inte långt, har aldrig mått bättre. Min stackars dotter är uppfödd på soyamjölk och smakade inget annimaliskt före 3 års ålder, antagligen är det därför hon är lactosintolerant i dag.

Nu skriver jag inget mer i dag, det blir nog lite mer mat i morgon kanske, I morgon är ju en ny dag:)

Jag fick min MS diagnos i våras, jag är 58 år och det är ganska ovanligt att få MS i min ålder men med facit i hand så förstår jag nu att jag haft det väldigt länge, jag hade troligtvis mitt första MS symptom redan för ca 15 år sedan, jag är lyckligt lottad, sjukdomsförloppet har gått sakta. 

 I mitt fall så betyder det just nu att jag är sjukskriven, det är väl inte igentligen för MS i sig som jag är sjukskriven utan för att en MS diagnos följs av ett släptåg bi effekter eller symptom som gör vardagen besvärlig. MS är  inflamationer i ryggmärg eller/och hjärna, i mitt fall sitter det ca 20 st små vita fläckar i hjärnan, har själv sett dom, läskigt, det är ärr eller pågående aktiva inflammationer. Ärren och de pågående inflammationerna förstör bla kontakten mellan tanke och handling, jag tänker; nu ska jag lyfta på foten, min fot fattar inte utan fortsätter envist att släpa i marken vilket gör att jag snubblar på allt som sticker upp, detta är bara en av alla effekter MS har på min kropp.

Eftersom jag har ett ben som inte lyder kan jag inte, orkar inte, klarar inte jag att gå längre en ca 500 m, jag går aldrig utan käpp, på gott och ont, nu längre, har ramlat och verkligen gjort mig illa tillräckligt med gånger för att chansa promenad utan käpp. Hur som helst....jag har något som kallas för spasticitet också, det innebär att jag får kramper framförallt om nätterna, när jag vaknar känns min kropp som om den har sprungit ett maraton lopp och muskel värken, stelheten, håller i sig mer eller mindre hela dagen. Vattengymnastik hjälper förutom att jag då blir så fruktansvärt trött av värmen i bassängen men sammtidigt är det värt en stunds trötthet för i bassängen känner jag mig oövervinlig, lätt som en fjäder och inte ont. Trötthet är något man får stå ut med, tidvis bedövande trötthet, man får lära sig att hushålla med krafterna på ett sätt som tar tid att vänja sig vid, jag vill så mycket mer än jag orkar.

 Det är svårt att känna motivation att göra saker när man är sjukskriven länge, jag vet att jag inte är ensam om det, jag skulle tro att de flesta som är långtidssjukskrivna kämpar med detta, speciellt kanske när man inte riktigt vet om man kommer tillbaka till arbetslivet igen, jag tror inte att jag kommer att kunna arbeta igen trotts Mabthera behandling blir jag inte bättre, men jag blir inte sämre lika fort. Mabthera är ett läkemedel som bromsar upp MS förloppet, det ges en gång var 6.e månad i droppform i 3 års tid, sedan en gång varje år, lite beroende på hur sjukdommen ser ut, om man vill läsa mer om Mabthera, googla, finns en hel del.

Jag tänker absolut inte bara skriva om MS i min blogg, mitt liv består som väl är av såååå mycket mer men i dag fick det bli lite MS tjat i morgon blir det något annat, för i morgon är en ny dag:)

Mitt första inlägg kommer inte att handla om så mycket, vill mest se att det fungerar och hur det ser ut, har haft svårigheter med designen på bloggen, men man lär så länge man lever, får se hur det ser ut nu. Slut för i dag, återkommer i morgon.