I dag väljer jag att skriva med svart, ämnet kräver det.

Alla har vi väl ett personligt minne av den här dagen, när vi tittar i allmenackan och konstaterar att det är den 11 september får de flesta, tror jag, en känsla, en känsla av olust kanske, det får jag i alla fall, jag kan redogöra för den här dagen minut för minut och jag tror att de flesta vet ungefär vad de gjorde den här dagen för 14 år sedan.

Jag pluggade på Örebro universitet på den tiden, jag kom hem på em från en föreläsning och som vanligt slog jag på radion, en nyhetsuppläsare berättade att ett plan hade flugit rakt in i ett av world trade center tornen, jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad som verkligen hänt, jag tog för givet att det var ett litet sportplan eller en nyhetshellikopter, har hänt förut, som flugit in i tornet, så jag blev mer irriterad över att mänskligheten envisas med att bygga så förbaskat höga hus......men så småningom förstod jag att det som hänt var mycket allvarligare och mycket mer fruktansvärt än jag kunnat ana. Min man kom hem och min dotter kom hem med en vän, vi satt alla som förhäxade framför TVn och såg det andra planet träffa torn nr två och sedan hur bägge tornen rasade samman. Min dotter försökte förtvivlat att nå sin pappa och flera andra nära släktingar som bor på Manhattan, men förgäves, det gick inte att komma fram på telefon, det blev en lång och mycket orolig em/kväll innan vi äntligen fick tag på min dotters farmor och farfar som bor på Long Island, de kunde försäkra oss om att Isas, min dotter, pappa och släktingar var "safe and sound" men att de befarade att några nära vänner hade råkat illa ut.

Jag tänker inte börja ojja mig över hemska tallibaner eller krångla in mig i en massa konspirations teorier, finns en del, jag tänker bara konstatera att det som hände den dagen var fruktansvärt och djupt tragiskt och självklart finns det orsaker varför det hände som behöver redas ut.

Var rädda om varandra, vi hörs i morgon  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mat hållningen har blivit ytterligare komplicerad här hemma eftersom min make bestämt sig för att köra LCHF ett tag, framförallt för att gå ned lite i vikt men också för att få ned sitt blodtryck som visade sig vara farligt högt. LCHF är ju nästan mo...

Jaha då var den dagen över, nu är jag officiellt 60+, den stora dagen flöt fram lugnt och skönt, förutom att jag på eftermiddagen, precis innan kaffe och tårta, började må illa, så maten, det goda vinet och mera tårta blev väldigt sparsamt för min de...

Sixtysomething ”Thirtysomething” var en TV serie, sent 80-tal, tidigt 90-tal om ett gäng individer i trettioårsåldern som skaffade barn, köpte hus, gick igenom kriser, vänstrade, blev kära, kort sagt man fick följa två par och ett antal...

I dag reser Isadora hem till Malmö på riktigt, men det känns än så länge faktiskt helt ok och gårdagens middag för henne och väninnan Linn gick också förvånansvärt bra, trots att jag lagade helstekt regnbågslax med en vegan sås och en varm gräslöksså...

Jag tror inte att jag kan räkna med att bli helt fri från panikångest och depressioner men jag jobbar konstant på att hitta vägar att hantera dessa och slippa läkemedel, jag tror att man kommer längre med det än att döva med mediciner, om man orkar o...