När jag var ganska liten men så pass stor så jag hade börjat fundera på existentiella ting, trodde jag att vi levde inuti jorden, jag trodde att det blåa man ser när man tittar upp en solig dag var jordens skorpa, det tyckte jag kändes ganska tryggt. När jag var ca 5 år var det någon klok människa som informerade mig att så inte var fallet, vi lever utanpå jorden. Jag fick en fruktansvärd chock, hela min trygga tillvaro försvann helt plötsligt, allt blev annorlunda och utsatt, jag har fortfarande inte kommit över den chocken tror jag. Nästa milstolpe i min existentiella utveckling skedde några år senare, jag låg i min säng en kväll och funderade som vanligt på livet och döden, jag gjorde ofta det, för ofta ansåg min mamma, hur som helst så gick det helt plötsligt upp för mig att universum aldrig tar slut, men det måste ju finnas en vägg någonstans långt, långt bort, det kanske det gör men…….vad finns då bakom väggen? Det här tyckte jag var både djupt alarmerande och hissnande men inte bra hissnande, fruktansvärt otäckt, det kändes som om jag föll genom ett svart hål, jag tappade verkligen fotfästet. När vi hade astronomi i skolan, det ingick väl i SO ämnena, fick jag gå ut, jag klarade inte av att höra om eller se filmer om universum, jag blev fruktansvärt rädd och orolig. Vi hade en underbar lärare som begrep sig på barn, Astrid Matz hette hon, hon lät mig sitta i ett annat rum och rita, jag älskade att rita. Jag anser fortfarande att universum är otäckt men däremot, konstigt nog, älskar jag Star Treck, är faktiskt något av en ”Trecker” tror jag, och Star Wars. När det är på låtsas är det inte så skrämmande.

1968 skrevs det i tidningarna och talades om i TV att jorden skulle gå under natten mellan Julafton och Juldagen, jag var naturligtvis vettskrämd, hela min Jul blev förstörd, spelade ingen roll vad de vuxna runt om kring mig sa, jag kunde inte bli övertygad. Jag blev inte lugnad förens på Juldagen. Sommaren 69 hände samma sak med den skillnaden att nu var det en komet som skulle slå ner och utplåna allt, vi, jag min mamma, mormor och morfar skulle befinna oss i Italien, La Serra under den här tidsperioden, jag hade ingen lust för något, låg på vår terrass och läste tidningar och var rädd mest hela tiden enda tills något hände som förändrade mig fullkomligt och för alltid. Vi bodde ganska nära ett millitär flygfält där det startade och landade plan flera gånger om dagen, det var inte jätte nära så man blev inte direkt störd. En dag låg jag som vanligt och tyckte synd om mig själv med en Allers eller vad det nu var, rätt som det var hör jag ett öronbedövande ljud, jag tror naturligtvis att nu kommer kometen! Jag blir alldeles iskall, så fruktansvärt rädd och skriker av skräck rakt ut, som ni nog redan räknat ut så var det inte en komet, det var ett jaktplan som kom in för landning, jag kunde nästan ta i landningsställetJ Efter den incidenten har jag aldrig mer blivit rädd för kometer eller alarmerande rapporter om att jordens undergång, rädslan jag kände den gången gjorde mig på något sätt immun.