Den här bilden får mitt hjärta att jubla och snörpas åt på samma gång, kärleken till mina närmaste är tveeggat, det är en källa till djup glädje, stolhet, ömhet och lycka, samtidigt är det förknippat med något bitterljuvt, en släng av dåligt samvete, den ständiga rädslan att något ska hända eller att någon av dem ska fara illa,  jag kanske upplever att jag inte riktigt räcker till, jag kan tom känna ilska och frustration eller bli besviken. Man blir sårbar av att älska någon, så är det bara, det kan vara ett barn, ens livspartner, förälder eller nära vän eller ett husdjur, att älska någon kräver stort mod och även ett visst mått av beslutsamhet, tålamod,tilltro, envishet  och massor av respekt.

När Ebba, hunden på bilden, kom in i våran familjs liv var det i en tid med ganska myckt turbulens, jag hade precis förlorat min styvfar och sedan, tätt efter, min pappa, jag förlorade två världar som förut varit självklara för mig och även för Isadora, min dotter. Det hadde alltid funnits två självklara ställen att åka till; Bergslagen och mamma och min styvfar, ett paradis med precis alla rätta kriterier att fira Jul och midsommar på och pappa i Helsingborg, precis vid stranden och segelbåt, som ni hör har jag varit otroligt priviligerad och det bär jag med mig, jag är så tacksam. Saknaden efter min pappa och min styvfar är enorm, fortfarande.

Hur som helst, Ebba, som är en Bichon Frisée föddes på Påskafton 2009, hon heter igentligen Bihebos Easter Babe och är en mycket liten förnäm dam, i dag 6 år. Jag hade som sagt förlorat fotfästet lite grand när hon kom till oss, men en hundvalp kräver rutiner, långa och kortare promenader vid bestämda tider, borstning, kloklippning, se till så alla skor och väskor man är rädd om är undanplockade, rädda mattorna från kiss och bajs m.m Hon charmade sockorna av oss och alla hon träffade, bokstavligen, hon slet nämligen sockorna av alla som kom hem till oss.

Min pappa hade alltid hundar, han var jägare så jakthundar var en självklar del av hans liv, han älskade sina hundar, mer en han älskade människor, ibland upplevde nog både jag och min dotter det på ett negativt sett. När min pappa dog fanns det en del ouppklarat mellan oss, saker han sagt och gjort som jag inte förstod, jag var ganska arg och bitter. Ebba blev som en bro mellan min pappa och mig, hon hjälpte mig att förstå och förlåta honom, det känns ibland som om min pappa komunicerar med mig genom Ebba, jag hör hur han förmanar mig när det gäller omvårdnad och skötsel av Ebba,  men framförallt har Ebba gjort mitt hjärta större och mjukare hon har fått mig att inse vad oförbehållsam kärlek är. Kärleken till ett djur kan aldrig bli samma sak som kärleken till en annan människa men kärleken till Ebba har utvecklat min förmåga att älska människor och precis där kan jag uppleva att pappa har lärt mig något efter hans död som han inte klarade när han laevde. Tack pappa!

I dag väljer jag att skriva med svart, ämnet kräver det.

Alla har vi väl ett personligt minne av den här dagen, när vi tittar i allmenackan och konstaterar att det är den 11 september får de flesta, tror jag, en känsla, en känsla av olust kanske, det får jag i alla fall, jag kan redogöra för den här dagen minut för minut och jag tror att de flesta vet ungefär vad de gjorde den här dagen för 14 år sedan.

Jag pluggade på Örebro universitet på den tiden, jag kom hem på em från en föreläsning och som vanligt slog jag på radion, en nyhetsuppläsare berättade att ett plan hade flugit rakt in i ett av world trade center tornen, jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad som verkligen hänt, jag tog för givet att det var ett litet sportplan eller en nyhetshellikopter, har hänt förut, som flugit in i tornet, så jag blev mer irriterad över att mänskligheten envisas med att bygga så förbaskat höga hus......men så småningom förstod jag att det som hänt var mycket allvarligare och mycket mer fruktansvärt än jag kunnat ana. Min man kom hem och min dotter kom hem med en vän, vi satt alla som förhäxade framför TVn och såg det andra planet träffa torn nr två och sedan hur bägge tornen rasade samman. Min dotter försökte förtvivlat att nå sin pappa och flera andra nära släktingar som bor på Manhattan, men förgäves, det gick inte att komma fram på telefon, det blev en lång och mycket orolig em/kväll innan vi äntligen fick tag på min dotters farmor och farfar som bor på Long Island, de kunde försäkra oss om att Isas, min dotter, pappa och släktingar var "safe and sound" men att de befarade att några nära vänner hade råkat illa ut.

Jag tänker inte börja ojja mig över hemska tallibaner eller krångla in mig i en massa konspirations teorier, finns en del, jag tänker bara konstatera att det som hände den dagen var fruktansvärt och djupt tragiskt och självklart finns det orsaker varför det hände som behöver redas ut.

Var rädda om varandra, vi hörs i morgon