Inom trosrörelsen, jag tror även inom många andra frikyrkor, heter det inte ”Gudstjänst” det heter ”Möte”, man säger; var du på mötet i Söndags? Svaret på det ska alltid självklart vara; ja det var jag, kanske man tillägger;” vilken smörjelse det var” eller ”pastorn var verkligen i anden”. Det finns många kulturspecifika uttryck och begrepp inom trosrörelsen som inte används i Svenska kyrkan, ”smörjelse” och ”att vara i anden” är två exempel, det betyder helt enkelt att det var härlig stämning och att pastorn hade bra flyt på predikan. Det var en s.k "levande predikan".

Församlingar inom trosrörelsen har också något som kallas ”hemgrupp” hemgrupperna träffas en gång i veckan hemma hos någon i gruppen, man ber och prisar herren med sång och tungotal, man ber framförallt för varandra om behovet finns, det gör det ofta. Hemgrupperna är antingen uppdelade, kvinnor i en grupp och män i en annan eller blandade.  Tungotal är ett viktigt inslag i trosrörelse kulturen, tungotal existerar knappt inom Svenska kyrkan men vissa karismatiska katolska församlingar använder sig av tungotal. Det kallas för att sjunga i anden eller be i anden när man använder tungotal. Trots att jag inte tillhör någon församling nu för tiden så ber jag ofta i ”tungor”, det är ett genialiskt sätt att be när man känner ett behov av att göra det men inte riktigt vet om eller för vad.

Kristet Center, som ligger i Örebro är just en sådan församling, den är starkt förknippad med Livets Ord i Uppsala, Ulf Ekman spelade en viktig roll när KC startade någon gång i mitten av 90-talet.

KC är inte den typen av församling som är svår att lämna, det krävs tvärtom en del för att bli medlem, inte pengar eller konstiga riter, bara att man engagerar sig i församlingsarbetet, man tillhör olika grupper, städgruppen eller kafé gruppen, det finns en bokhandel som är öppen före och efter mötena, där behövs personal osv. Lite pengar krävs det, är man medlem så förväntas det att man ska betala” tionde” varje månad, med andra ord, 10 % av din inkomst och kollekt naturligtvis men det räcker med en tjuga varje söndag. Vad ritualer anbelangar så kan vissa inslag i möteskulturen kanske upplevas som rit men det finns ju inom alla trosuppfattningar.

 Första gången jag var på ett s.k möte var 2002 på hösten, efter mycket övertalning och långa intensiva teologiska diskussioner, där jag hävdade att det finns många vägar till Gud och han som senare skulle bli min make hävdade att det bara finns en, följde jag med till Kristet Center på ett s.k möte, det var inte en positiv upplevelse, jag ville vända i dörren. Det är tradition att man har en s.k förbön innan själva mötet, det betyder att någon ber högt och ljudligt i tungor och samtidigt går fram och tillbaka över scenen där ”predikostolen” står, jag hade aldrig sätt eller hört något liknande förutom möjligtvis från något inslag på TV om Livets Ord som då självklart var negativt vinklat. När sedan alla i ”publiken” också sätter i gång och ber i tungor, inte stilla och lugnt för sig själva, neej, högt och ljudligt och hur som helst, vissa nästan skrek, fick jag nog, jag började gråta, jag tror att jag blev chockad, dom som satt bredvid mig såg hur tagen jag var och trodde att jag grät av lycka och glädje för att jag mött Jesus men i själva verket grät jag för att jag var livrädd, jag befann mig mitt i en ganska stor grupp människor som uppenbart var mentalt störda på något sätt, det kunde inte finnas någon annan förklaring till deras agerande, det kändes inte bra alls, dessutom varade mötet i evigheter, jag som var van vid att en Gudstjänst varar i en timme, mötet här varade i säkert över två timmar. Trösten kom efter mötet, som första gångs besökare blev man bjuden på en jättestor, gudomligt (hihi) god räkmacka och kaffe.

Under fika stunden fick man tillfälle att prata med dessa i mina ögon, hjärntvättade och väldigt underliga människor, det visade sig att de var högst normala och dessutom väldigt trevliga, där, vid fikat, trivdes jag, jag tyckte till och med att pastorn och hans fru var väldigt trevliga. För min del är detta nog den absolut kraftigaste kulturchock jag fått och det skulle ta väldigt lång tid innan jag vande mig vid möteskulturen på KC, kanske aldrig faktiskt.

Jag berättat mer i morgon för då är det en ny dag!