Isadora och jag skulle åka tillbaka till NY efter ett ganska långt besök i Sverige, Isa var liten, ca 1 ½ år, som vanligt blev vi skjutsade av min fina mamma till Arlanda. Det hör till saken att jag avskyr att flyga och dessutom ville jag inte tillbaka till NY, jag ville flytta hem till Sverige, men jag hade många lösa trådar som jag var tvungen att ordna med först, bl.a mitt företag, beställningar som inte var levererade och mitt privatliv var i en enda miserabel röra.

Vi skulle flyga direkt med Pan Am till NY, vi gick ombord och Isadora och jag fick väldigt bra platser, längst fram i planet, gott om utrymme med andra ord. Bredvid oss satt två unga tjejer, kanske i 18 års åldern, jag började prata med dem och det visade sig att de skulle till Argentina, dom var på sin första missionsresa, jag minns inte vilken kyrka de tillhörde men någon typ av frikyrka var det i alla fall.

Planet lyfte och efter ca 20 min, samtidigt som flygvärdinnorna delade ut hörlurar, jag har en väldigt klar minnesbild av en flygvärdinna som stod precis vid våra platser med hörlurar i den ena handen och sedlar i den andra, hör jag en explosion, så pass kraftig att planet skakar till och börjar förlora höjd, tiden som följde var tumult artad, människor skriker och gråter, flygvärdinnan som står vid våran plats kastar både sedlar och hörlurar rakt upp i luften och bara rusar därifrån, Isadora sitter i mitt knä, hon tvärslocknar mitt i detta kaos. Jag får en iskall känsla av att det här är nog slutet men samtidigt känner jag mig kolugn och glasklar, min första tanke är att jag ställer mig väldigt frågande till flygvärdinnans reaktion, jag tänker; ingår det inte träning för sådana här situationer i deras utbildning? Det hon gjorde hade kunnat skrämma vettet ur vem som helst.

Jag vet inte hur lång tid det tar innan kaptenen berättar i högtalaren att en motor har gått sönder, han uttryckte sig så här; Im very sorry but we just lost an engine, varav de flesta i planet häver sig mot fönstret för att se var motorn tagit vägen, sedan informerar han oss om att vi måste nödlanda och för att detta ska bli möjligt måste vi först släppa ut det mesta av bensinen i Östersjön. Ingen blir särskilt lugnad, de flesta tänker nog att om ena motorn pajat kan den andra också göra det.

Under den här perioden i mitt liv hade jag Sai Baba som min trygghet och jag bar alltid en amulett runt halsen med Sai Baba på ena sidan och Jesus på den andra, jag hade dessutom lärt mig böner och mantran på hindu som användes i Sai Baba sammanhang. Ett av dem var Om Sai Ram.

Mina nyvunna vänner bredvid var väldigt rädda och oroliga, jag var också rädd men inte panikslagen, jag har en förmåga att bli glasklar när det är skarpt läge, kanske jag skulle ha blivit akut sjuksköterska, hur som helst, jag ber mina vänner att fatta varandras händer och sedan fatta min också och repetera efter mig; Om Sai Ram, Om Sai Ram, samtidigt som jag gnuggar min amulett mellan tummen och pekfingret, tills vi landar.

Så där sitter vi och repeterar unisont, Om Sai Ram…, två tjejer från frikyrkan och jag som tror att jag sitter inne med den stora sanningen.

Ner kom vi i alla fall, lugnt och sansat. När jag gick av planet så vände jag ansiktet mot himmelen och tänkte; ok, jag hör dig, jag blir kvar i Sverige och försöker reda ut saker och ting härifrån. Jag satte mig inte i ett flygplan på många månader efter det men jag har faktiskt inte blivit mera rädd för att flyga, kanske tvärtom faktiskt.